Vart strålande jul!

Är så glad!
Denna julen har varit så bra. Har lyckats med maten, umgänge och utmaningar. Har saknat dottern som är på andra sidan jorden men har inte deppat ihop över det för hon har det bra där.
Har vågat göra nya saker, varit på fest med Bs vänner utan att känna någon och pratade med folk och hade jätteskoj. Har ätit bra, utan att proppa i mig eller svultit.
Och har kunnat koppla av. Tackade B idag för att jag att jag fick följa med. Han kan aldrig förstå hur mycket detta har betytt för mig. Men jag vet. Otroligt mycket.
Jag kan klara av "jobbiga" helger.
Jag kan leva...

23:e mot något nytt

Den 23:e idag. Har hatat den 23:e. I år gör jag inte det. Men jag saknar min dotter. För första gången ska jag inte träffa henne alls under helgerna då hon är bortrest utomlands med vänner. Även om hon är vuxen är hon saknad mycket. Vi står varandra nära då det varit vi i många år. Hon och jag. Visserligen har det varit ett av mina problem att jag har försökt vara en superförälder. Eftersom hennes pappa inte varit där så ofta så har jag försökt vara lika bra som två förälder. Det går inte. Jag vet det nu. Jag kan bara vara jag.

Men idag åker jag med B. Lämnar all gammal ångest hemma hoppas jag. Åker till något nytt. Men jag har i hjärtat med min familj. Utan skuldkänslor hoppas jag. Bara har dem med mig.

Hoppas alla får en riktigt God Jul!

Elefanten som är lugnare

Har lugnat ner mig från paniken igår även om jag fortfarande känner mig som en elefant. Dessa provrum... Vem designar dem och ljuset? Men det är ju inte bara vi som har eller haft ÄS som får panik av dem.

Har låtit bli godiset idag på jobbet men tog en bit tårta när det bjöds på det till fikat. Som kollegan uttryckte det: Frossarhelgen har börjat. Men denna jul ska inte bli någon frossarhelg för mig. För första gången på väldigt länge ska jag äta tills jag blir mätt. Inte mer. Och inget dumt ska göras. Ska bara försöka njuta.

Varför gick jag in?

Jag ska inte gå in i provrum.
Jag ska inte gå in i provrum.
Jag ska inte gå in i provrum.

Fan.
Tvivlade mindre i morse. Kände mig mindre då. Inte nu.

Jävla provrum. Jävla lampor.

Mindre tvivel

Helgen har varit väldigt bra. Känner mig tryggare och lugnare igen. Tappar ibland att jag vet att jag är omtyckt av min familj, vänner och av B. Men när jag tvivlar på mig själv så tvivlar jag på att andra tycker om mig. Men tvivlet blir mindre för varje gång. Så jag går vidare och ser fram emot den dagen jag inte tvivlar alls.

Gick

Jag gick. Och kom hem vid fem i morse... Hade jättekul!
Och som jag visste så sa ingen att jag var tjock. Så glad att jag gick! Men är trött...

Ska gå!

Nu känner jag igen gamla mönster. Har ju vibbar inför julen som ger osäkerhet. Har tjocktankar och andra tankar om att jag inte duger. Men jag kämpar på för jag vet att det kommer ändras när jag överlevt julen.
Blev bjuden på fest ikväll hos B:s vänner. Och klart jag säger ja, jag vill ju träffa B:s vänner. Men känner igen klumpen jag fick i magen när jag tackade ja. Nervositeten och osäkerheten frodas! Jag som är stå stor nu, vad ska alla tycka? Jag som ska äta jullunch idag då får jag i mig ännu mer mat osv osv...

Så det enda raka för att inte ÄS ska vinna utan att jag är den som är starkare av oss är att gå ikväll. Inte hitta på någon ursäkt för att gömma mig hemma. Stirra rädslan i ansiktet och köra över den.

Så ikväll ska jag på fest vänner! Kommer vara nervös och osäker. Men jag ska på fest, precis som den jag är.

Strålande jul eller J**la jul?

Julen påverkar mig. Jag trodde förra veckan att det var lugnt. Men vartefter julsångerna på radion ökar så ökar min ångest. Alla gamla känslor kommer upp. Jag har börjat gråta igen. Och jag gråter ensam. För vad är det att vara ledsen för det som varit? Vill inte visa. Men jag är också orolig för det som ska komma. Jag kan ju inte gråta hos B:s familj. Eller kan och kan. Jag vill inte gråta där. Jag vill inte ha med allt j**la bagage från gamla jular. Men jag har det i ryggsäcken... Så jag inbillar mig att detta är något jag behöver gå igenom ensam. Men är det så? Känns återigen att ÄS står bakom axeln och försöker lura sig in nu när jag är sårbar. OCh vem försöker jag lura? Det inte bara känns så jag vet ju att det är så!
Men jag ger mig inte. Vet hur bra jag kan må så de föregående jularnas demoner ska bearbetas. För vad är det jag känner? Egentligen?
Tänker och känner vidare. Jag jobbar vidare, nä fel ord. Just nu sliter jag för det är tungt. Men jag sliter på. För min skull. För att jag ska igenom detta och må bra.
Och jag ska kunna fira jul utan att få ångest... Kanske inte denna jul. Men jag ska framöver kunna göra det.

Vågar inte

Har en liten svacka när det gäller självförtroendet just nu. Fortfarande spökar snarkningen som gör att jag får tjock-tankar. Och jag tvivlar på mig själv.
Är inte nere på botten på något sätt men det finns tvivel. Så jag jobbar på det. Men det som stör mig mest är att jag inte vågar berätta för B hur jag mår. Är orolig för att han ska tycka att jag är jobbig. Och om jag inte berättar så frodas demonerna i mörkret. Behöver berätta. Men vågar inte. Har inget som styrker min oro men den är där ändå. Och jag vet att det är ÄS som knackar på och vill komma in. Så jag kämpar på och jag har nog snart modet att våga berätta för B. Vill vara helt ärlig!

Piggare

Efter att ha sovit i ett par dagar är jag nu piggare igen. Ska nog gå till jobbet i morgon. I morgon kommer B med! Saknar hans famn.

Sjuk

Sjuk. Och jag har varit hemma från jobbet idag. Jag fyllde inte kroppen med Ipren och gick och jobbade i alla fall som jag gjort i alla år förut. Jag är hemma och sover och tar hand om mig själv.

När bulimin slog ut

Jag stod i rulltrappan vid t-centralen på väg till jobbet. Hade börjat jobba efter mamma-ledigheten som varit jobbig med separation, pengabrist och naturligtvis att bli mamma... Mötte en gammal jobbarkompis som jag umgåtts lite med innan hon bytte avdelning. Vi bytte några snabba ord och bland det sista hon sa var: Grattis till det nya barnet! Va, sa jag? Ja, du är ju gravid!
Jag var inte gravid. Den dagen åt jag lunch och gick sedan in på toaletten och stoppade fingrarna i halsen. Där och då startade kompensationsbeteendet, detta var januari 1991. Där slog bulimin ut i full blom och ÄS var min nya inneboende.
Men man börjar ju inte bara stoppa fingrarna i halsen. Detta måste föregå av att man mår dåligt. Och jag mådde dåligt. Jag var en osäker tonåring. Men de flesta tonåringar är ju det. Jag funderar en hel del på varför min osäkerhet slog ut i tankar som inte är friska. Varför jag blev sjuk och slogs med mitt inre mörker som beboddes av min osäkerhet. Den osäkerhet som snabbt rev ner det lilla lilla självförtroende jag ibland började byggde upp.
Visst, jag gick igenom en jobbig separation som nybliven mamma, då jag och min första stora kärlek brakade med en åsksmäll. Men det är jag inte ensam om. Jag är inget unikum med mina problem jag gått igenom. Vad gjorde att jag blev sjuk? Att ÄS kunde flytta in? Kommer aldrig få veta det. Jag vet vad som triggade igång att jag började kompensera men allt innan kan jag inte peka ut varför. Bara att acceptera att det vart så. Men jag skulle vilja veta...

Julbord & våg med minne

I lördags var jag på julbord. Var med bästa vännen så jag kände mig lugn inför utmaningen då sällskapet var bra. Och jag drog inte ner på maten innan. Varken dagarna innan eller samma dag.
På julbordet åt jag mindre än vad jag brukar, tog bara av det jag ville.
Och för första gången på väldigt många år kompenserade jag inte efter, eller under. Minns inte när det var senast... Istället för att tänka på att trycka i och gå på toa så valde jag med omsorg vad jag ville äta. Brydde mig inte om kaloriantal heller utan gick helt på vad jag tyckte var gott.
En stor utmaning vunnen!

I söndags vägde jag mig hemma hos B. Och jag flippade inte ut över vikten men vikten memorerades i vågen. Smärre panik! Han kan ju inte få se vad jag väger! Ställde mig på vågen igen men inte med hela tyngden för att en annan lägre siffra skulle komma i minnet på vågen. När jag var klar pustade jag ut och undrade sedan vad i h****te jag höll på med...
Viktfobin finns lite kvar, bara att konstatera. Men jag reagerar ju inte över allt så den är mycket mindre. Men den finns kvar i mindre dos. Och gör att jag ibland gör skrattretande löjliga saker... Men det går framåt.
Idag skrattar jag åt mitt beteende och tänker: nya tag nästa gång!

Dagens känsla

Dagens känsla: bubbligt.
Det bubblar inom mig.
Det bubblar av glädje.
Jag är glad för att jag sa vad jag tyckte.
Jag är glad för att jag klarar utmaningar.
Jag är glad att jag vågar känna.
Jag är glad för att jag vågar leva!

Inaktuell beskrivning

Jag har i flera år haft en kort beskrivning av mig själv: Kort, tjock och klumpig. Eller variant 2: Kort, tjock och värdelös. Hade jag en bra dag körde jag variant 1 annars variant 2...

Idag har jag halkat 2 gånger under promenaden till jobbet. Och jag har åter igen lyckats spärra mitt bankkort. Sista gången var i augusti. Jag klantade till det när jag skulle betala på nätet med kort och dosa... : )

Förr skulle jag ha tagit detta som ett bevis på hur klumpig och värdelös jag är. Tagit det som bevis och tryckt ner mig själv och upprepat min beskrivning ännu mer... Som bulimiker så tog jag allt som bevis på sin värdelöshet. Hur orkade jag trycka ner mig själv så mycket i så många år?
Idag blir jag fnissig och kan skratta åt det. Jag blir inte värdelös bara för jag "klantar" mig. Alla gör det ibland!

Life is good... : )

Nöjd

Nu i efterhand är jag nöjd med att jag sa vad jag tänkte igår. Sedan får min kollega med kommentarerna tycka vad han vill.
Förr hade jag aldrig vågat säga något. Och för att få respekt måste jag våga stå för vem jag är. Och säga vad jag tycker.

Ännu argare

Den "roliga" kollegan kom förbi igen. Jag sa då i lugn ton: Kan du låta bli att säga såna kommentarer då det sårar och då jag kan ta åt mig.
Svaret från honom: Bantar du med eller vadå?

Jag kände att jag blev alldeles röd i ansiktet för allt adrenalin rann till och sa i skarpare ton: Du vet mycket väl att jag har haft en ÄS och att jag inte kan banta.
Svaret från honom blev: Jaja...

Är jag för överkänslig?

Kokar av ilska

Är så arg!
Min kollega som sitter i samma rum är överviktig och bantar nu. Jag fixar att hon pratar lite om detta utan att det påverkar mig. Men så har jag en kollega som gillar att retas. Och som inte kan tänka på att han sårar folk när han kommer med vad han tycker är "roliga" kommentarer. När han var inne i vårt rum nu och såg att kollegan tog en banan till mellanmål säger han: Du ska inte äta bananer. Det är så många kalorier i dem och du bantar ju.
Jag blir så jävla (ursäkta språket) arg. Han vet att jag har haft ÄS och genomgått behandling. (Och jag har ju precis lärt mig att äta bananer igen för jag vet mycket väl att det är kalorier i dem!) Och kollegan blir sårad. För hon tar åt sig med.

Så nu sitter jag här och funderar på om jag är för känslig. Ska man tåla såna här kommentarer? Jag vill helst gå ut och prata med honom och säga att det sårar kollegan och att det kan sätta igång griller i huvudet på mig. Men å andra sidan kanske jag är överkänslig?

Om jag ska prata med honom måste jag lugna ner mig lite först. Vill kunna säga det jag tycker på ett bra sätt och just nu ser jag bara rött!

Jag är viktig

Har varit en underbar dag vädermässigt. Solen sken och det gör mig alltid glad. Har hittat tillbaka till ett bättre tempo igen på jobbet. Känner att jag har hittat balansen igen. Känns så skönt när man haft en eller ett par skitdagar eller oro i kroppen för något att jag nu vet att jag tar mig igenom. Jag rasar inte längre ner i avgrundsdjupet utan jag har det tufft och sedan går det uppåt igen.

Har tänkt mycket på detta att jag alltid vill prioritera alla andra. Det är något jag måste fortsätta öva på. Att inse att jag ska hjälpa och stötta andra men den viktigaste människan för mig är jag.

Jul

Har funderat mycket på julen. Jul har varit så ångestladdat för mig. Mycket press och mycket måsten. Inte lätt att uppfylla allt när man som bulimiker vill vara perfektionist och duktig ut i minsta fingerspets. Förra julen mådde jag fruktansvärt dåligt. Var inne i en mycket mörk period då.
I år ville jag inte fira med min familj. Jag älskar dem men jag vill bryta mönstret för att inte få den ångest jag haft förr. Tror det är bra för mig att få avstånd och se nåt annat. Hade funderingar på att fira men någon vän men igår frågade jag B om han ville ha sällskap. Så det blir troligtvis att jag följer med till hans familj några timmars bilfärd bort.
Så idag skulle jag ringa föräldrarna för att fråga om de kan ta katten när jag är borta. Kände mig liten. Och rädd att jag skulle såra mina föräldrar. Att de ska bli ledsna att jag inte vill vara med dem. Och mamma sa att det blir tomt utan mig. Men hon sa det inte så jag fick några skuldkänslor. Känner mig mycket lättare nu.
Men det är underligt hur traditioner tynger. Att jag vill behaga alla andra så jag som 40-åring är nervös för att berätta att jag ska fira jul borta. Men av alla mina jular har jag varit borta en. Då var jag bortrest med dottern. De kommer klara sig galant utan mig. Och jag får i år förhoppningsvis slippa all ångest och bara njuta av ledigheten. Vad som händer nästa jul kan jag inte säga nu. Det tar jag då.

Stark igen

En ny dag på en ny vecka. Och jag mår bättre.
Blev en kort helg då jag jobbade lördagen med. Men på lördags eftermiddagen kom B. B som tycker om mig som jag är. Vi var ute på lördags kvällen med några kompisar. Vart en trevlig kväll. Med en del alkohol så igår var jag trött. Men jag åt riktig middag innan. Hoppade inte över någon mat trots den stress och skam jag har känt.

Stressen har lagt sig. Bara genom att jag i fredags visade lite för en kollega att jag var på väg och gråta. Kändes bättre att få visa det. Men jag tror tyvärr att hon tog åt sig. Och det är inte hon som behöver ta åt sig, utan det är andra kollegan men hon märker ingenting. Hon frågade om jag var trött i fredags. Jag är nog det svarade jag. Vad ska man säga när man sitter med tårarna i ögonen och hela halsen stockar sig?

Skammen är mindre. Har nog några små tankar i bakhuvudet om snarkningen men inte alls som i förra veckan. Och alla människor kan snarka. Inte bara kraftigt överviktiga. Jag är inte kraftigt överviktig. Kan snarka ändå. Men jag behöver påminna mig om det mer. Visste inte att denna fobi satt så djupt. Men jag tog mig igenom. Eller tar mig igenom eftersom jag fortfarande håller på.

Men nu är styrkan tillbaka! Och jag är redo att slåss igen med de dumma tankar som kommer.
Och det jag är så glad över är att trots att det var ett par tuffa dagar så har jag ätit alla mål. Inte överätit, inte hetsat, inte kompenserat. Jag tog istället och kände hur jag mådde. Jobbigt, men nödvändigt. För livet är sånt.

Besviken men går vidare

Har varit besviken på mig själv för att jag reagerar så starkt på en gammal tanke. Det som satt igång allt var snarkningen. Jag vet att alla kan snarka men det är en sån sak som sitter djupt i mig. Och hur mycket jag än önskar får jag inte bort de på en gång. Men jag går vidare. Jag mår fortfarande inte bra idag men då får det vara så. Nya tag i morgon. Livet går vidare. Och jag överlever en dålig dag. För livet består av sådana med.

Orkar inte idag

Mår inte bra idag. Känner mig stor i kroppen och liten i själen.
Allt beroende på arbetet och kollegorna.

Känner mig utnyttjad. Att jag ska göra precis som förr och ställa upp på allt och alla. Jag ska inte göra det men idag är jag för svag för att stå emot. Idag håller jag mig på min kant och jobbar häcken ur mig.

I morgon är jag förhoppningsvis starkare igen. Jag ger inte upp. Men idag orkar jag inte stå emot. Jag vill helst sätta mig i ett hörn och gråta. Och sedan krypa in i B:s lugna famn.

Skäms

Jag skäms. Jag försöker motarbeta mina känslor men jag skäms.
B berättade i morse att jag snarkat i natt. Jag tycker inte om att snarka. Stora människor snarkar. Jag är inte så stor som jag tror. Alltså ska jag inte snarka. Snarkar jag är jag större än vad jag tror.

Försöker vara logisk. Det kan även bero på att jag var täppt. Var jag det? Jag vet inte, jag sov ju! Och jag sov på rygg. Då snarkar man ju lättare. Eller är det en undanflykt? Det enda jag vet är att jag fick höra att jag snarkade. Han sa inte att jag snarkade mycket. Han klagade inte på att jag väckte honom. Han skojade inte med mig, eller retades på skoj. Han bara sa att han hört mig snarka.
Och jag skäms. Jag sa ingenting till B. Men inuti skäms jag.

Jag skäms som en hund...

Prestationsångest

Prestationsångest. Hemskt ord. Ingen bra sak att ha heller. Jag fick den igår. Stod på mig och käftade emot. Och kändes bra att jag vågade men kände mig samtidigt som jag gjort nåt så grovt fel. Bara för att jag hade en annan åsikt kände jag mig genast att nu tycker de inte att jag kan mitt jobb. Prestationsångesten var där. Och genast så började jag jobba hårdare, göra mer, vilja vara överallt...
Vad behöver jag bevisa?
För vem behöver jag bevisa nåt?

Bekämpa monstret med ljus

I lördags var jag på fest. Skulle träffa en massa nya människor som jag aldrig träffat förut. Förr vågade jag inte utsätta mig för sånt.

Allt var frid och fröjd innan jag skulle välja kläder. Hade bestämt mig för en kjol men hittade den inte. Var tvungen att tänka om och provade ett par byxor fast jag visste att de var trånga. Och jodå, tankarna kom. Blev orolig, irriterad. Fortsatte måla mig men kände varför? Sätter man läppstift på ett svin är det fortfarande ett svin... Såg inte mig när jag såg mig i spegeln. Såg en värdelös tjockis. Gick så fort!
Men jag lät känslan vara. Jag fortsatte känna efter. Och jag visade B att jag var ledsen och förklarade så gott jag kunde vad som pågick. Direkt kändes det bättre. Drog på mig ett par jeans och en t-shirt. Vi drog iväg och under vägen dit landade mina tankar om vad jag höll på med. Vad som kommit fram. När vi kom fram kände jag mig mycket bättre igen. Minglade bra och kände mig glad. Gick in på toa. Tittade mig i spegeln. Och jag såg mig själv igen. Som jag var. Ingen värdelös tjockis utan mig själv.

Tankarna kommer fortsätta att komma. De försvinner inte så snabbt eftersom jag byggt upp de under 20 års tid. Men när jag erkänner hur jag känner och berättar för andra så ändras allt. När jag sluter mig och inte säger något växer sig monstret starkare i mörkret. Genom att sätta lampan mot monstret så förminskas och försvinner den. Och tids nog ska den vara helt borta. Och tills dess så fortsätter jag ett liv i ljuset...

OK-dag

Man övar upp sina skådespelartalanger när man gömmer en sån stor hemlighet som ÄS. Jag gömde ju min i över 20 år utan att berätta eller visa det för någon. Vart en expert på att le vackert på ytan.

Nu har jag vänner som märker direkt när jag är på väg åt fel håll. De märker när jag beter mig som jag gjorde förut. När jag ler men svarar med korta meningar och bara "hmmar" med. Men det väcker en stilla undran. Varför har ingen kunnat se något alla andra år? Kan förstå att de inte kunnat gissat på ÄS då jag har pendlat mellan normalviktig och "lite rund". Har aldrig varit underviktig. Men varför har alla låtit mig vara när jag slutit mig för mig själv?
Vart jag helt enkelt en för bra skådespelerska? Såg leendet så äkta ut?

När jag ler nu, då ler jag på riktigt! Och idag ler jag. Ler över att det är en ok dag. Ingen "hallelujah-vilken-bra-dag" och ingen "f*n-vilken-j**la-skit-dag" heller. Bara en vanlig dag. Och det är ok att njuta av sådana. För livet är fullt av dessa ok-dagar...

Blev inte inspirerad

Nu slog det mig...
På lunchen åt jag med två kollegor. Båda två bantar. Den ena drack naturdiet och den andra drack Herbalife. Jag åt mat.
Och nu slog det mig att jag inte ens tänkte tanken att jag med borde banta. Blev ett glatt konstaterande!

Äldre med ÄS

Innan jag erkände för mig själv att jag var sjuk förra vintern så kände jag mig väldigt ensam både i min situation och även i att jag inte var ung. Om jag någonstans i bakhuvudet hade en tanke om att jag var lite "störd" så slog genast tanken till "det är bara ungdomar som får ätstörningar alltså är jag bara dum och värdelös."

Nu när jag är frisk vet jag flera bloggar som "icke tonåringar" skriver och jag undrar hur många mer finns därute? Visst är det en majoritet yngre som får ÄS men kan de inte nämna oss äldre i något sammanhang någon gång? Tror det skulle hjälpa att inse att man är sjuk och inte bara en idiot. Hur många skäms ännu mer och vågar ännu mindre söka hjälp? Och det blir inte lättare att bli frisk när man har varit sjuk i så många år.
Jag är idag stolt över min resa mot friskheten och jag kan inte slå på mig själv för att jag inte sökte hjälp tidigare men jag kan bli sorgsen av att jag mått som jag mått i mer än 20 år. Och att jag varit så ensam...

Är en hel människa

Nu har jag avslutat min behandling. Helt.
Har varit på återträff och nu känns det som om jag är klar. De har hjälpt mig oerhört. Kommer alltid att vara tacksam. Men nu är jag klar och vill inte dit igen.

På väg till återträffen kändes det jättejobbigt. Alla gamla känslor kom fram. De som jag har haft men inte har längre. Vi pratade hela gruppen om hur det var med alla. När jag gick därifrån var jag orolig i kroppen. Grät. Grät för andras skull. Men grät mest för min skull. Grät för den jag varit. Grät för det jag gjort. Grät för allt gammalt. Sov sedan väldigt oroligt. Efter ett par timmars rastlös sömn gick jag upp.
Och kände mig lätt. All oro hade släppt. Behandlingen var släppt. Jag var jag. Och jag hade mitt eget liv. Och det är mitt ansvar. Och jag behöver inte redovisa för någon. För jag mår bra. Jag är fri. Fri från mina gamla demoner. De kommer ibland och spökar men de kan inte längre fastna på mig. De skrämmer en stund innan jag tänder lampan och de bleknar igen.
Jag är inte den jag var. Jag är jag. Bara mig själv. En människa. En människa med fel och brister. En människa med bra egenskaper.

Jag är en hel människa. Jag är jag. Det är stort. Enormt stort.

Alla kan inte älska en...

Gillar Nemi, många bra budskap!

Påbörjan på nya mönster?

Kollegan vabbar igen. Jag har trots detta INTE varit på jobbet tidigare och jag har INTE stressat upp mig. Jag gör det jag hinner.
Nya mönster kanske? Iaf idag!

Jag är här

Jag vill känna att jag lever all den tid jag har. Ska jag leva som jag vill.
Jag vill känna att jag lever. Veta att jag räcker till.

Gabriellas sång.

Hur många gånger har jag inte lyssnat på den och gråtit?
Jag är där. Jag vet att jag räcker till.

Jag vill leva lycklig för att jag är jag. Kunna vara stark och fri. Ser hur natten går mot dag. Jag är här och mitt liv är bara mitt.

Min natt har gått mot dag. Jag är här.

Vem kunde ana förut? Men jag vet nu. Och jag hoppas att alla andra som är i natten orkar be om hjälp. För så länge vi andas finns vi kvar. Trots allt mörker. Och det finns en ljusning... Den kan synas så långt bort men den finns.

Lära för livet

Kommer ihåg när jag började behandlingen i våras, då var jag så tveksam till att det inte var några träffar direkt efter man slutat. Jag ska bara på en träff om några veckor. Inget mer. I våras tyckte jag att "vadå ska vi bara släppas vind för våg"?

Nu känner jag att jag undrar varför jag måste tillbaka på en träff överhuvudtaget. Jag är klar där. Jag har mitt liv nu. Kommer vara evigt tacksam för det de hjälpt mig med. Men jag är klar. Jag är frisk. Och det är väl ett friskhetstecken om något att jag inte känner behov att gå tillbaka.

För jag har släppt bulimin och går framåt. Jag har kvar tankar och kommer ha ett tag framöver men jag är frisk. Jag äter och känner!

Tjatar jag om att jag är frisk? Att jag mår bra? Helt klart!
Men jag får så många insikter gång på gång om att jag verkligen är det. Att det är en sådan enorm skillnad nu mot innan behandlingen. Jag påminns då hur stort det är. Påminns om vad sjukdomen gör med en. Man har inte dålig karaktär när det gäller mat som jag har tänkt om mig själv.
Det är ju det enda som har varit felet... (visst?)
Att jag sedan mått som skit har ju inte med maten att göra... (eller hur?)
Hur fel har jag inte haft? Allt hänger ju ihop!

Efter att jag avslutat behandlingen inser jag bara detta mer och mer. Så jag lär mig fortfarande. Kommer nog göra länge än...Så länge jag lever kommer jag nog lära mig. För det är det jag gör nu. Jag lär för livet. Och lever livet!

Dagens känsla

Så här känner jag mig idag.
Urstark. På ett bra sätt. Stark med ett lugn.

Har inte full koll. Vad bra!

Är så stolt över mig själv!
Dagen igår blev en bekräftelse på att jag kan. Jag kan hantera att jag blir stressad. jag kan hantera att det känns motigt. Jag säger inte att det är lätt men jag kan. Och jag tror att det bara blir lättare med tiden.

Och jag har som så många andra bulimiker alltid haft FULL KOLL! På allt. Jag har varit den som både privat och på jobbet har kontroll. På jobbet har jag nog varit kontrollfreak utan dess like nu när jag ser i backspegeln.
Har inte haft koll på mitt ätande och kompenserande och mina känslor men på resten. På det som jag trott att jag kunnat kontrollera. Det konkreta i livet.

Men igår på mötena hade jag inte full koll. För jag har varit borta i nästan ett halvår. Och det gick bra ändå! Om det var något som jag inte visste så sa jag bara "jag har ju varit borta ett tag men jag kan kolla upp det" eller "jag har ju varit borta ett tag så jag vet inte det". Och jag vart inte sämre för det. Inte sämre på mitt jobb. Inte sämre som människa.
Och trots att några på mötena visste om varför jag varit borta sa ingen "oj oj oj, har du varit borta" eller nåt sånt. Utan bara sa Ok. Inga "tycka-synd-om-Tokerina-för-hon-haft-bulimi"! Helt underbart! För jag har ju haft bulimi men det är inte den jag är. Att jag har haft det kommer alltid vara en del av mig men det är inte synd om mig för det.

Så nu vet jag att jag inte vill ha full koll. För man kan inte ha det. Och det är mer än ok.

Och jag kan äta när det blir tufft. Äta som jag ska.

Svaga? Knappast!

Envisa jävlar, både jag och bulimin

Idag har jag fullt upp på jobbet med möten och annat. All stress från förr slog till redan igår kväll. Kände prestationsångesten komma. Sovit dåligt. Vaknade tidigt. Ville gå till jobbet tidigt. Ville inte äta, ville träna. Men gjorde tvärtemot. Jag ska inte låta bulimin vinna såna här dagar. Jag åt frukost. Jag gick inte tidigare till jobbet. (Tack vare en vän som pratade med mig i telefon)
Och på lunchen följde jag med till en lunchrestaurang. Lät grönsakssoppan stå kvar i kylskåpet. Kändes bra på vägen dit att ge bulimin en spark i röven om att det är jag som bestämmer. Men vi var fyra kvinnor som var med och åt. Och jag åt upp allt för att bevisa vem som bestämde. Var ingen enorm portion utan helt normal. Gissa vem som var den enda som åt upp sin portion?
Vad börjar då? "Oj,jag åt för mycket, jag skulle inte ätit allt, jag skulle lämnat, vad ska de tro om mig nu, nu skäms jag, varför har inte jag karaktär att lämna etc etc..." Jag är envis men jag måste säga att den jävla bulimin också är det! Så idag är det extra noga med mellanmål och middag. Ska INTE äta nåt litet till middag pga lunchen. För jag ska vinna denna fighten idag med!

Nu ska jag fortsätta med nästa möte. Och jag måste inte överprestera för att bevisa något. Inte alls. I am what I am and what I am need no excuses!

Värd

Var ingen höjdardag det här... Blåst ute, osäkerhet inne. Och lite smärta i kroppen. Har gjort illa mig. Förra veckan. Inget allvarligt eller stort men har fått en infektion. Gör ont. Och varför får man då en tanke att det det jag är värd? Den försvann visserligen igen men jag vill inte ha den tanken alls! Jag är inte värd att ha ont. Så jag gjorde tvärtom idag. Jag brukar inte vilja gå till läkaren. Går inte dit förrän jag varit döende. (Känner vi igen det svart vita tänket kanske som vi bulimiker har/har haft?)
Men idag gick jag till syster och kollade. Kändes dumt men ok. Jag var värd att kollas. För jag är värd att inte ha ont. Visserligen fick jag dubbelt så ont efter hon hade rengjort men det är ju en annan historia...

Men det är fortfarande kul att jag blir stolt för att jag gör tvärtom!

Tragglar på

Har haft en mycket bra helg. Har vågat prova nya saker.
Men lite gammal osäkerhet spökar ibland. Kommer jag fixa detta? Och när jag blir osäker kommer dumma tankar upp. Men jag tragglar vidare. Är det meningen att jag ska kämpa med mig själv så gör jag det. Jag är frisk. Jag ska fortsätta vara frisk.

?

Funderar på om jag alltid ska behöva kämpa som jag gör varje dag. Kommer livet alltid vara en kamp?

Jag vet att jag gjort stor skillnad. Jag vet att jag mår mycket bättre. Men kommer jag någonsin att kunna slappna av av och bara leva? Bara kunna njuta av det jag gjort? Bara kunna vara som andra?

Kommer alltid att ha starka känslor åt alla håll. Men kan jag någonsin komma att styra dem?

Har en tankekväll...

Påminnelse

Har läst några bloggar nu på morgonen. Och känt igen mig i det skrivna. I hur jag mått förut. Hittade även ett dokument i datorn i går som jag glömt bort. Där jag fört dagbok på när jag mått som sämst. Och jag har verkligen mått dåligt. Grät när jag läste det. Grät för hur dåligt jag mått. Hur jag bar allt inom mig. Allt mörker bar jag ensam. Försökte tackla skiten själv och bara tryckte ner mig själv så långt ner att jag inte såg något ljus.
Och detta fick mig att inse hur bra jag mår nu. Fick en påminnelse, hade nog glömt lite vilken skillnad det är på mig. Den enorma skillnaden inuti mig. Och hur mina funderingar om lagom träningsdos och annat är en skit i rymden mot hur jag tänkt förut.
Jag har en nu "plattform" att stå på. När jag får dumma tankar så realiserar jag de inte. Utan känner vad som orsakar dem. Och tar mig igenom. Och jag bär inget ensam. Jag kör inte längre efter devisen ensam är stark. Jag behöver stöttande människor i mitt liv. Jag har det i B. Jag har det i vänner, både nya och gamla och jag har valt bort de vänner som inte är bra. Och jag har min familj. Det är ok att jag kan vara ledsen. Det är ok att jag inte kan allt.
Och jag är ok. Nä, det vart fel. Jag är faktiskt mer än bara ok!
Det ni! Trodde jag inte för ett halvår sedan. Vilken underbar påminnelse detta var!

Normalt? För bra?

Tog en omväg till jobbet i morse. En promenad på 40 minuter i raskt takt... I morgon blir det inget extra eller träning. Känns alldeles för bra när jag rör på mig.
Men samtidigt är det inte fel för jag har gått upp under behandlingen ett par kilon som det är helt ok om jag går ner.

Som sagt, normala människor behöver aldrig fundera på sånt här...
Och de behöver inte fundera på hur många gånger det är normalt att gå på toaletten per dag och göra nr 2. Förr gick jag max en gång per dag om ens det. Nu är det flera gånger per dag. Normalt? Onormalt? Hur ska man veta? Och vem ska man fråga? Känns ju inte som ett ämne jag vill ta upp var som helst...

Träningsenergi

Tränade i måndags kväll, ett spinningpass. I morse körde jag på löpbandet en halvtimme. Känns kanonskönt! Tränade 3 ggr förra veckan. Känns som jag får sån energi av träningen. Men är det av träningen eller av kicken som den ger att jag bränner kalorier med?
"Vanliga" människor behöver fundera över sånt här... De bara vet. Jag vet aldrig säkert. Blir alltid osäker på om ÄS smygit sig in i tankarna.

Ny energi

Det är mörkt ute nu när sommartiden är slut. Mörkret i mig är mindre. Helgen har gett mig ny energi. Redo att fortsätta att inte ge upp.

Tänker inte ge upp

Äntligen fredag. Har varit en tuff vecka. Vilket påverkar mitt tankesätt och viktfobi. Trivs inte med min vikt nu men vet att det som påverkar detta är hur jag mår i övrigt. Ska ladda batterierna nu under helgen. Så jag orkar kämpa vidare nästa vecka. För jag tänker inte ge upp. Jag har orkat ta mig ur bulimin och jag ska inte dit igen. Och ingen annan ska få mig dit heller! Mitt liv ska vara det jag vill. Och de på jobbet får märka att jag ändrat mig. Oavsett om de gillar det eller inte.

Inte bra

Min ena kollega är irriterad på mig. Eftersom jag numera vägrar ta allt ansvar bara för att chefen är borta. För det ingår inte i mitt arbete och jag får definitivt inte betalt för det. Men min kollega är släkt med chefen. Och ifrågasätter allt jag gör känns det som. Jag uppfattar det som att hon behöver poängtera att hon är "högre" än mig i hierarkin. Detta är inte bra för mitt självförtroende. Det som jag har byggt upp. Det vacklar nu.
Kan ju inte säga vad jag tänker heller. Eftersom hon är släkt med chefen... Men eftersom hon så gärna vill visa sin ställning så kan ju hon ta allt ansvar. Och låta mig vara i fred. Och utan att komma med kommentarer...

Kämpar

Det gick snabbt för kollegorna att glömma att jag varit borta i fem månader. Det begärs att jag ska veta om saker som hänt när jag varit borta. Jag brukar ju veta allt. Jag brukar ju fixa allt.
Och jag tror inte de vill att jag förändrar mig. De vill fortfarande att jag ska fixa allt och trolla med knäna. Samtidigt som jag sliter ut mig inifrån...

Kämpar som attan för att stå emot.
Kämpar för att inte ta åt mig.
Kämpar för att inte falla till föga och slita häcken ur mig. Att inte göra andras jobb.

Tur att privatlivet funkar och jag kan ladda batterierna då...

SSDD

Detta arbete. Same Shit Different Day...
Säger inget mer om det idag. Räcker så.

Tankar och friskhet

Jag märker vartefter var tankarna sitter kvar och vad jag behöver jobba med. Och det är klart att det finns tankar kvar. Det har ju suttit djupt. Men ju mer jag jobbar med dem desto svagare blir dem.

I helgen märkte jag när jag o B tittade på TV. Jag satt i soffan och han la huvudet i mitt knä mot min mage. Det enda jag kunde tänka på då var att nu känner han hur stor mage jag har... Helt galet då han har garanterat sett och känt min mage förut! Både med och utan kläder.

I går var det födelsedag i familjen. Fika med tårta och sedan middag. B fick träffa familjen för första gången. Gick bra. Men då det nu känns riktigt seriöst (och kanonbra!) dök rädslan upp. Rädslan för att bli sårad eftersom jag har väldigt starka känslor för B. Det tänket jag har haft att jag njuter av en dag i taget försvann i går kväll och ångest dök upp över att jag ätit både bulle, tårtbit och middag.
Fattade först inte varför men satte mig i lugn och ro när B somnat och kände efter. Insåg att det var rädslan för att bli sårad. Och trots att jag blev så besviken för att den dök upp så var jag stolt över mig själv att jag satte mig ner och kände efter. Jag tryckte inte ner och dolde skiten utan jag kände efter. Kändes bättre och jag kunde somna och sova gott hela natten. Berättade även för B i morse att jag varit orolig i går i skallen. Inga hemligheter!
Om jag berättar om mörka demonerna så kommer de fram ur mörkret och försvinner. Det är där skillnaden ligger nu. Det är därför jag kallar mig frisk.

Liten tempoökning & viktminskning

I går var ena kollegan sjuk och idag är hon sjuk och den andra kollegan ledig. Kvar vart jag. Fick säga "jag gör det om jag hinner" flera gånger igår. Men märker samtidigt att jag ökar takten och får upp pulsen. Det är väl ok att göra så men hur långt kan jag gå innan jag hamnar tillbaka där jag var förut?
Är så rädd för att hamna där igen... Aldrig. Vill inte tappa lugnet jag har nu. Och glädjen att leva och veta att det finns viktigare saker än jobbet. Men det är lättare att tänka så när man inte jobbar. När man jobbar och allting rullar på och sakta ökar så är det svårare.

Viktmässigt har jag gått ner ett halvt kilo. Och blev jätteglad. För glad kanske? Vet inte... Men jag har inte dragit ner på maten. Äter som jag ska. Visst har jag glömt nåt mellanmål men har inte hoppat över några måltider. Kan inte. Jag vet med mig att just nu kan jag inte banta eller hoppa över. Vet vart jag hamnar.

B!

B, Du ska vara jättestolt som tagit steget. Det första steget är det jobbigaste.
Och rädslan och skammen (känner igen mig så väl) är vad ÄS vill att du ska känna för att inte våga. Och jag lovar, att det som finns på andra sidan efter väntetid och behandling är kanon!
För det som finns är ett liv utan all rädsla och skam. Ett liv med både motgångar och framgångar. Som vi kan hantera.

För vi vill inte bli "normala". Vi vill bli friska!

Min resa förkortad (svar till Anonym)

Idag känner jag mig burrig och frusen men det är beroende på vädret. Annars är dagen en ok dag. Tänkte passa på att svara på Anonyms frågor.

Jag sökte hjälp när jag inte orkade hålla masken längre. Jag har gjort precis som du och spelat en roll i alla år. Alltid var masken uppe och jag var en glad skit. En glad skit med ett stort svart vacum inuti sig. Grät bara när jag var ensam. Ville inte visa mina känslor, har tom haft svårt att gråta inför andra när jag gjorde illa mig. Jag som var så stark klarade ju det med! Visst, utanpå klarade jag det. Inuti däremot...
Jag började fundera på att söka hjälp men jag insåg inte att jag var så sjuk som jag var. Sedan brakade ett förhållande jag var i och jag kom in i en riktigt illa period och då var det nog. Kontaktade min husläkare och fick tid. Skämdes som en hund. Ångrade mig hur många gånger som helst men jag gick dit. Och jag hade bestämt mig för att inte gråta hos läkaren. Jag hann knappt innanför dörren innan jag började. Och rädd var jag, för att hon inte skulle ta mig på allvar. Men hon gjorde det. Och skrev en remiss till ätstörningsenheten. Jag gjorde även en egenanmälan.

Fick tid efter ett par månader och gick dit på första samtal. Jag var nu ännu räddare. Nu skulle jag ju träffa specialist. Var övertygad om att de skulle säga åt mig att jag skulle skärpa mig. Jag var ju inte sjuk! Och dessutom överviktig enligt bmi.Så jag hade ju bara dålig karaktär... (visst? ÄS styrde alla tankar)
Men jag grät där med och berättade allt. Och hon sa inte åt mig att skärpa mig. Hon sa att jag var sjuk. Efter ett par samtal till erbjöds jag en plats på dagvård. Jag arbetar så jag sjukskrevs på heltid under behandlingen. Har varit sjukskriven i 20 veckor.Men det finns olika behandlingar på olika enheter. Alla är inte lika så jag kan inte säga hur det är på annat håll. Jag har haft terapi i form av bild, kroppskännedom, enskilda samtal och gruppsamtal.

De har inte varit en enkel resa. Jag har gråtit i mängd. Inte första dagarna. Och när jag grät inför andra första gången skämdes jag i flera dagar. Jag var ju svag som grät. Känns som att allt jag inte gråtit genom åren kommit nu. Jag har tyckt att jag varit för frisk för att gå på behandling, jag har tyckt att jag har varit för sjuk för att gå på behandling. Dessa tankar och andra är ju inte mina. Det är ju ÄS. Har varit väldigt jobbigt för ÄS kämpar emot hela tiden. Men jag är glad att jag har gjort den. Att jag kämpat mig igenom och ut ur mörkret. Och min resa är inte slut än. Nu har jag ju börjat mitt liv. Mitt nya liv...

Ingen annan kan göra det åt dig. Du måste genom den mörka skiten skiten själv. Och se att man kan komma ut på andra sidan. Och vara samma person. Men ändå en helt annan person.
En som skrattar när hon är glad. Inte för att spela en roll.
En som kan gråta utan att skämmas. Man får vara svag ibland.
En som inte alltid behöver vara bäst och prestera mest. (Detta jobbar jag ännu på.)

Att inse att jag är jag och jag är ok.
Att våga låta andra älska en som man är.
Att våga leva.
Det är stort. Och det är värt kampen och gråten.
Och att våga släppa kontrollen. För att våga leva!

Irritation

Irriterad. På kollega som verkar ta för givet att nu när jag åter jobbar kan hon komma försent. Vet inte hur mycket jag kan säga ifrån utan att verka känslig och petig.

Måndag

Jag har haft en underbar helg. Batterierna är laddade och harmoni finns i kroppen.
Har njutit av livet. Med mat, alkohol, social samvaro i flera varianter. Och jag fixade de alla. För jag känner att trots att det "gungar" ibland så har jag ändå lugnet i mig. När jag blir orolig hittar jag tillbaka. Det beror på mig och det stöd jag har. Att jag har ändrats så jag kan tänka bättre och att jag har några få vänner som jag kan ringa och som ger mig en knuff åt rätt håll igen.

Dagens utmaning är ett besök hos tandhygienisten. Ta bort tandsten. Brukar kännas...
Men eftersom jag känner att jag lever numer så ingår ju även det jobbiga.

Helg med B

Nu väntar en helg med B! Vi har inte hunnit setts de senaste helgerna då det har varit en massa annat inbokat. Bla ska vi fira att jag är frisk!
Ser framemot att få vakna med honom och ha hela dagen tillsammans. Ska ladda mina batterier och ladda lugnet som han ger mig. Och bara vara nära... Tycker om att vara nära nu! Mycket nära...


Anonym: Jag ska svara på dina frågor efter helgen! Kommer inte blogga i helgen.

En underbar helg önskar jag alla!

Träningvärk

Träningsvärken kommer smygande. Jag har alltid tagit den som ett kvitto att jag har tränat bar. Om jag inte har fått träningsvärk har jag blivit besviken. Men idag tycker jag mest det är jobbigt. Är inte stolt över den som jag brukade.

Händer det saker i mig? Jajamen!

Reagerar jag i jobbiga situationer? Japp!

Är det bra? OM!

Jag känner och reagerar och går vidare.

Inte bäst...

Har för första gången sedan slutet av april tränat ett skivstångspass.
Det var väldigt blandat. Ångest och glädje...

Jag har oftast (inte alltid men nästan alltid) varit bland de som har haft mest vikt på stången. Jag har varit den som gjort armhävningar även om jag nästan spytt. Jag har varit den som försökt skutta så högt som möjligt under konditionsdelen fast jag inte orkat...

Idag var jag inte bäst. Inte lätt att inse fakta. Jag har inte tränat på ett halvår. Men jag hade ändå förväntat mig inuti att jag skulle vara bra. Kanske inte bäst men snäppet under. Men jag hade inte mest på stången. Jag orkade inte alla armhävningar. Orkade inte alla situps. Gråten stockade sig i halsen. Jag orkade inte... Jag har inte orkat förut heller men då gjorde jag det ändå. Inte idag. Jag gick när konditionsdelen skulle börja. Ville inte vara sämst där och börja gråta inför de andra. Gick hemåt. Med tårar på kinderna. Jag var inte bäst... Jag gav upp...

Men nånstans under det jobbiga så är jag glad för att jag känner vad jag håller på med. Och inser att jag kan ändra det här. Nästa pass kommer jag vara ännu mer förberedd. På att jag är nånstans i mitten och det är helt ok.

För det var ändå kul att träna skivstång igen. Känna hur kroppen fick jobba. Och känna nu att jag är skönt trött.

Så jag "gav upp" idag. Men jag vann en insikt. Och jag vann över ÄS. För ÄS hade velat att jag körde mer än skiten ur mig fast jag inte orkade. Att jag skulle stått där och tränat och sedan gått hem och spytt för att bli lättare och att orka mer nästa gång. Men jag körde så jag blev väldigt trött så länge jag var kvar. Och det är ok. Helt ok. Jag ska inte göra mer än så. Träna så jag blir trött och mår bra. Det är ett bra drag.

Nu ska jag gråta färdigt. Över lite träningsångest och över att jag insåg viktiga saker. Och för att jag är bra...

Jag är inte bäst på skivstångsträning. Nähä. Och?
Jag är Tokerina.
Och jag är helt ok.
Behöver inte vara bäst.
Iaf inte idag.
Och inte morgon...

Jag kan göra det sen

Stort steg i rätt riktning!
Var ensam på kontoret till nio och svarade i telefon, registrerade order eftersom kollegan som gör det kommer senare idag. Då kom ena säljaren och ville ha hjälp. Svarade då: "jag kan göra det sedan när jag är klar med det här för jag kommer inte att göra allt på en gång längre utan när jag hinner."

Nu ska jag bara hålla i detta och inte ge efter. Jag kan inte slå knut på mig själv för att behaga alla. Det är inte fel att prioritera mitt välmående!

Ska bara få detta att fastna i skallen med... : )

Positivt ändå

Fast det är lite tufft just nu så är det ändå positivt. Jag reagerar inte lika starkt som förr. Jag trycker inte ner mig själv heller. Allt är inte kört för att jag kollegan påpekar en sak. Jag känner visst. Jag blir ledsen visst. Men jag tycker inte jag är värdelös bara därför. Och det är en enorm skillnad sen förr!

Märker att min smekmånad på jobbet har nog tagit slut. Eller iaf är på sluttampen. Mer den här veckan. Mer som förr. Så jag fortsätter och försöker hitta gränserna. Och övar mig på att vara en gås och låta saker rinna av mig. För jag är trots allt helt ok.

Var skönt att träffa B i går kväll och få sjunka ner i hans famn. Han gör mig lugn.

Glöm aldrig att andas

Tog en promenad på lunchen till vatten i närheten och satte mig och bara andades. Lät tankarna och känslorna komma och gå.

Känns bättre igen. Man ska aldrig glömma att andas. Att andas på riktigt!

Varför så svårt?

Vill inte vara en högpresterande duktig kvinna längre.
Vill bara vara...!

Ska det vara så svårt?




(Ja, jag vet. Det tar tid... Är bara så less på det!)

Tar åt mig

Just nu ledsen. En kollega påpekade en sak som blivit lite fel, så jag visste till nästa gång. Det var inget gnäll. Bara ett påpekande. Men det sved.

Jag får göra fel. Det är ok. Ingen människa är ofelbar.

Varför blir jag då ledsen?

Jag är visserligen inte lika ledsen som jag brukade vara förut. Och jag anser inte mig vara värdelös bara för att det blev fel, så som jag tänkt förut.
Men varför måste jag ta åt mig överhuvudtaget?

Varför svider det så förbannat när jag gör det?

Heltidare igen

Idag har jag jobbat heltid igen. Första dagen med heltid. Det är långa dagar. Om jag är trött? Trött är en underdrift! Har en känsla av att jag kommer somna med gamnacke i soffan före nio...
Har precis ätit middag. Fast jag inte var hungrig. Gäspade mig igenom måltiden. Men jag åt.

Tankar om vikt

För första gången på länge har jag tänkt mycket på vikt i helgen. Och jag vet att det inte är för att jag har gått upp eller ner. Det är för att jag är lite orolig inuti och funderar mycket. Men det är så jävla jobbigt att det ska behöva vara så...

Har idag verkligen varit noga med att äta enligt planen så jag inte spårar ur. Det är nu jag måste hålla i. Nu när jag inte vill göra det.

Inget bra tecken

Är säker på mina känslor för B.
Det är nog det enda som jag är helt säker på just nu...

För övrigt blev jag just besviken när jag inte fick äta middag själv. Hade tänkt att bara äta något litet. För jag åt lunch på restaurang. Med en kaka efteråt.Inget bra tecken alls att jag då vill dra ner. Så det är bra att jag fick sällskap.

För vilsenheten och osäkerheten gör att jag tänker fel.
Jag försöker bara vara i nuet och ta dagen som den kommer men jag tycker det är jobbigt att vara så här vilsen. Tyckte ju att jag visste vem jag var. Att jag visste vart jag skulle. Nu känns det som jag inte vet något. Ifrågasätter det mesta. Det kanske är en fas att gå igenom för att komma fram till vart jag ska?

Vilsen

Mår bra men känner mig vilsen.
Nu pågår mycket tankar i mig. Vad ska jag göra med mitt nya liv?

Vad vill jag?

Balans?

Det är svårt att hitta balansen.
Hur mycket ska jag prioritera mig själv utan att bli egoistisk?
Var går gränsen?
Gäller både jobb och privat...

Och det som märks är att alla ser samma Tokerina som förut. Den glada skiten. Ingen kan se allt som hänt inuti mig. Ingen kan se de enorma förändringarna jag gjort. Och det är svårt att förstå... För jag ser ju ut och verkar vara samma?

Mycket nu

Idag får jag öva mig att ha mycket på en gång.
Det är mycket på jobbet.
Dottern reser i morgon så hon är stressad.
En närstående släkting till bästa vännen avled i morse.
En annan vän behövde stöd.

Jag kan finnas där och lyssna. Men jag kan inte ta på mig deras stress. Fast det är svårt när man så gärna vill hjälpa.

På den igen

Ställde mig på vågen i morse igen. För att konstatera att de siffror som står på vågen INTE definierar mig som människa.

Jag är Tokerina.
En människa.
Inte några siffror.

Dumt

Måndag igen. Mycket på jobbet. Jag jobbar vidare. Och försöker ta en sak i taget.
Trött efter helgen. Men nöjd. Avslutade helgen igår kväll hos B. Mår väldigt bra med honom.

Varför skulle jag då ställa mig på vågen ikväll?
Dumt gjort. För trött för att kunna acceptera siffrorna idag. Hoppas jag kan släppa det i morrn.

Utmaningar på egna ben

Har varit en helg full med nya utmaningar.
I fredags hade vi konferens med jobbet och hade lekar, alkohol och middag. Gick bra. Enda gången jag vart lite nervös var när jag var tvungen att gå på toa efter maten. Undrade om de undrade vad jag gjorde. Men jag var enbart på toa!
Och under konferensen sa jag vad jag tyckte utan att försöka släta över om jag tyckte annorlunda. Jag var inte påstridig alls men jag kunde säga min åsikt utan att skämmas!

Och sedan har jag firat bästa vännens födelsedag. Har druckit champagne och ätit tårta mitt i natten. Idag har jag ätit brunch (!) och druckit champagne... Och jag har kunnat koppla av när jag gjort det. Njutit av maten och drycken. Ingen ångest alls!

Så en bra helg. Jag kan stå på egna ben. Jag kan!

Första veckan

Så har jag snart avklarat första arbetsveckan. Men varför inte avsluta på fredagen med att umgås med jobbarkollegorna? Vi ska ha konferens i eftermiddag och avsluta med middag och aktiviteter. Just nu känns det som att det ska bli kul.

Igår fick jag flera frågor på jobbet om hur jag nu ska göra för att inte få återfall. Vad de kan göra för att hjälpa mig? Kändes skönt att de frågade men en tanke var att "tror de inte att jag fixar detta"? Blir så arg på mina tankar när de går den vägen. Den negativa vägen. Men jag jobbar på det. Och det positiva är att jag är medveten om när jag gör det. Och övning ger färdighet. Så jag övar vidare. Och trots att jag vet att det tar tid önskar jag att det gick fortare...

Landar

Mindre tvivel idag.
Håller på och landar i verkligheten. Just nu känns det som en skumpig landning...
Inga dumma tankar om maten. Bara tvivel på mig själv. Dumt!

Men det känns ändå inte som förr. Jag har ett lugn i kroppen. Och jag vet att jag kan. Och jag ska.
Jag fortsätter resan lika envist som jag tagit mig igenom behandlingen.

Tvivel

Tvivlar på mig själv idag. Tvivlar på att jag duger.
Har ingen anledning att tvivla. Men jag gör det. Vet inte om det är verkligheten som slagit till. Men jag tycker min verklighet är ok.
Så jag andas. Och konstaterar att just nu tvivlar jag. Den känslan har jag idag.
Inget att gräva ner sig för. För det ska vända.

Något gnager

Har oro som gnager i bakhuvudet. Vet inte varför.
Gör mig rastlös.
Tycker inte om det.
Inte alls.

En sak i taget

Har ätit en pastasallad till lunch. Och känner mig mätt nu men ska ta ett äpple till efterrätt för jag tror det blir för lite annars. Måste sköta min mat. Är mycket på jobbet idag så jag jobbar med att ta en sak i taget. Jag kommer ju inte alltid att kunna göra det men jag måste verkligen stå emot nu i början så jag inte ramlar dit jag varit...
Och en gång i månaden får vi massage på jobbet och hon kommer idag. Ska bli skönt!

Varit saknad

En kollega som inte jobbade igår kom just med 3 rosor åt mig. Och en önskan om att jag inte skulle vara borta så länge igen då han saknat mig med mitt skratt och glada humör...

Gamla mönster

Har klarat fösta dagen. Men kände mig egoistisk när jag gick vid tre... Är säkert bara jag som tänker så. Gamla vanor sitter djupt. Men jag behöver inte vara där först och gå sist! Jag har mitt liv, för nu har jag ett liv.

Övning första dagen...

Min kollega vabbar idag så jag fick omgående en övning i att inte ta på mig för mycket jobb. Jag gör endast det jag ska. Inget mer.
Jag är nog förvirrad ändå. Det känns att jag har varit borta ett länge tag.
Men det stod en blomma på bordet med ett fint kort när jag kom i morse!

I morgon

I morgon ska jag jobba.
I morgon ska jag klara av att säga nej.
I morgon ska jag äta som jag ska, inklusive att ta rast för att äta mina mellanmål.
I morgon ska jag börja skapa nya mönster för att inte falla in i gamla.
I morgon och alla andra dagar ska jag göra detta. På egna ben.
I morgon är jag tillbaka i verkligheten.
I morgon ska jag börja visa att jag kan hantera livet.

I morgon kommer det vara nervöst...

Friskt med bekräftelse?

Jag hoppas verkligen att även friska normala människor behöver bekräftelse. Jag har varit ute en sväng ikväll. Varit ute med bästa vännen. Jag är verkligen kär i B. Har väldigt starka känslor och har fallit helt för honom. Men ändå blir jag så glad när någon försöker ragga på mig. Jag gör ingenting av det. Är inte alls intresserad utan säger att jag har pojkvän men jag får ändå en bekräftelse när någon är intresserad av mig.
Har man ÄS söker man ju bekräftelse i mängd men även friska människor blir väl glada av att någon raggar på en?

Sista dagen

Har druckit champagne.
Har firat.
Har fullt med känslor inombords.
Har gråtit glädjetårar.
Har haft min sista dag på behandlingen.

Idag är allt stort igen. Allt jag gjort under denna tid. Allt jag ändrat.
Det är stort.

Lugn torsdag

Sitter hos B och tittar på himlen. Laddar batterierna. Tar vara på de sista lediga förmiddagarna. Njuter av lugnet jag har nu. Lugnet i kroppen. Lugnet i skallen.
Idag ska vi prata framtid. Jag ser fram emot min framtid. Den är ett tomt blad som bara väntar på att fyllas på.

Spunnit

Har varit på ett spinningpass. Det första sedan slutet av april. Det var jobbigt. Men kul! Hade en hel annan attityd nu.
Jag brukade komma en halvtimme innan så jag hann sitta och trampa den tiden. Nu kom jag fem minuter innan det började.
Jag brukade stå hela passet och inte ha någon återhämtning för att jag skulle visa hur stark jag var och dessutom bränna fler kalorier. Nu gjorde jag som ledaren och alla andra gjorde dvs både stod och satt, och satt på återhämtningen.
Två saker som gjorde en milsvid skillnad i träningsupplevelsen!
För det är ju ingen som bryr sig om jag står eller sitter på passet. Det har ju bara varit i mitt huvud!

Charmigt knäpp

Hade idag sista samtalet med min behandlare. Fick se resultat av test som jag gjorde i början av behandlingen och gjorde igen förra veckan. Och resultatet var en bekräftelse på hur långt jag kommit och hur bra jag mår. Men jag visste ju redan det...
Så jag känner mig klar.
För jag har inte längre någon allvarlig psykisk störning.
Numera tänker jag bara kalla mig för "charmigt knäpp"!

Lever idag

Tanken slog mig idag: Kan jag må så här bra? Och det kan jag. Just nu mår jag bra. Det kommer komma dagar som inte är bra. Men skillnaden är i mitt sätt att tänka.

Förut oroade jag mig alltid för de dåliga dagarna innan de kommit.
I ett förhållande gick jag alltid och oroade mig för att det skulle ta slut. På jobbet oroade jag mig för att jag skulle göra något misstag framöver. Hemma oroade jag mig för att dottern kunde bli sårad av något framöver. Hela tiden framöver... Oroade mig för det som inte hänt. Inte konstigt att man inte kunde njuta av livet när jag hela tiden bara väntade på att något dåligt skulle hända. Jag har framkallat mycket dåligt själv genom att tänka så. Det vet jag.

Nu försöker jag njuta av dagen idag. Njuter av det som är bra idag.
Jag kan inte oroa mig för det som inte hänt än. Det är där skillnaden är så stor för mig.

Jag lever inte för oron i morgon.
Jag lever idag!

Bilder

Även om jag är frisk fortsätter jag ändå att utmana mig med mat som varit jobbig förut. Ikväll är det ostbågar som ska avnjutas.

Idag fick jag se mina bilder som jag målat under behandlingen. Var väldigt intressant. Och känna att de känslorna man hade när man målade vissa bilder kom tillbaka. Den bilden jag storgrät efter fick jag även nu en knut i magen av... Men jag såg ett sammanhang i bilderna, eftersom jag målat de alla och jag är ju fortfarande samma person. Fick även med mig bilderna hem. Ska visa de för några utvalda. Och titta på de mer själv i lugn och ro. För de visar en del av min resa. Och de visar verkligen hur mycket jag hatade mig själv förut.

Längtar till verkligheten

Var och hälsade på jobbet idag. Kändes bra och jag ser fram emot att börja jobba igen. För hur skönt det än är att inte jobba utan ha flera timmar ledigt varje dag vill jag ändå tillbaka till verkligheten. Och känna att jag behärskar verkligheten.
För det kan jag göra.
Och det ska jag göra.
Med ändrade relationer till familjen, vänner och arbetskamrater. Utan barnet som åker iväg på långresa om några veckor. Men med en ny man i mitt liv.
Så jag ska tillbaka till samma verklighet som förr. Och det är samma men ändå förändrade Tokerina.
En Tokerina som inte har bulimi.
Så samtidigt som allt är som förr, är ingenting som förr...

Nuet

I morse stod jag i solen och tittade på månen. Kände doften från havet. Och njöt av nuet. Tänkte på hur jag mådde. Hur jag kände. Jag mådde bra. Jag kände ro.
Jag vill försöka fortsätta att ta dagen som den kommer och njuta av dagen. Varje dag kommer inte vara bra. Men ändå kunna känna den dagen. Jag har alltid planerat framåt. Har aldrig gjort några 5-års planer men alltid varit framåtseende. Tror det beror på att jag inte orkade stanna upp och känna. Det var lättare att titta framåt och inte se skiten. Nu tar jag dagen som den är. Är den jobbig får den vara det.
Jösses, nu känner jag mig som svammel-tokerina som låter nyfrälst... Är inte nyfrälst. Men är nyförälskad i livet! (Svårt att få fram orden ibland utan att låta lite knäpp... )

Andra stora känslan är att jag nu inte har något att ta upp på terapin längre. Ännu ett tecken på att jag mår bra. Och att jag är klar att ge mig ut i verkligheten igen.

Många små saker

126 dagar i går. Men släpper dagarna nu. Känner inte att jag behöver räkna längre.

Har tänkt mycket i helgen om vad som har hänt. Hur gick det så här bra? Det är många små saker som har ändrats som tillsammans har ändrat något stort.
När jag började behandlingen var jag motiverad. Jag ville bli frisk. Det är nog nummer ett. Jag hade bestämt mig att jag inte orkade vara i skiten mer. Insåg inte då att jag hade bestämt mig men det hade jag nog. I 18 år insåg jag inte ens att jag var sjuk men det var ändå nog med mörkret.
Och sättet som funkade för mig var att utmana mig hela tiden. Med maten genom att äta 6 ggr per dag. (Tror på att man måste äta sig ut ur en ÄS.) Jar har ätit förbjuden mat och hetsmat. Och bara ätit en portion. Har ätit ute många gånger för att äta i sällskap av andra. Och äta sötsaker i normalmängd.
Och i och med att maten funkade fick kroppen det den behövde och alla känslor vällde fram. Alla känslor som jag har gömt genom alla år. Och jag grät och jag kände. Utmanade mig genom att berätta för folk hur jag kände. Saker som jag aldrig vågat säga.
Och har utmanat mig med att ta plats. Att inte gömma mig längst in i hörnen. Har övat genom att bla stått rakryggad i tunnelbanan.
Och att både ta plats och visa känslor hänger även ihop med att jag har börjat våga prioritera mig själv. Att våga säga nej. Att våga säga "jag vill göra detta eller jag vill inte göra detta".

Jag försöka skriva mer en annan dag om hur jag gjort men det är fortfarande omtumlande för mig. Det är så stort. Den som inte har/haft en ÄS kan nog aldrig inse hur stort. För det syns ju inte utanpå. Jo, det syns att jag är gladare. Men att det det kompakta mörker jag hart inuti så länge är borta syns inte. Men jag känner det...

Positivt

Tog en promenad i morse och satte mig och tittade ut över havet.
Starka känslor inom mig idag med. Starka positiva känslor.
Tror jag har accepterat mig själv. Kanske jag till om med börjar tycka om mig?

Det är stort

Försöker greppa det hela. Jag har inte bulimi. Det är så stort. Kunde inte tro detta i vintras när jag insåg att jag var sjuk efter så många år. Kunde inte tro det i våras när jag skulle börja på behandlingen. Kunde inte tro det när jag var i mörkaste skiten. Hoppet fanns. Och jag hade inget val. Men om jag trodde? Kunde nog inte tro på att det största skedde.

Jag har inte bulimi. Det går att bli bra. Jag är bra. Jag mår bra.

Det är stort. Men jag tror på det nu!

Jag har gjort ett jävla jobb. En resa ut ur mörkret. Nu börjar resan in i framtiden.
Det är stort... Och helt fantastiskt!

Bara för att inse fakta så tar jag det en gång till:
Tokerina har inte bulimi längre.

Har jag sagt att det är stort?

Har haft

Min behandlare sa idag: Tokerina, du har haft Bulimi. Du har inte Bulimi.

Jag har haft! Har inte längre.
Vad känner jag? Känner glädje. Och stolthet. Och ett lugn.

Jag har haft bulimi. Jag har det inte längre.
Det är stort. Jättestort.

Glad fredag

Just nu har jag inte så många ord som vill ut men däremot en känsla så jag kör favoritbild i repris! För jag ler och skrattar idag. Och jag gör det för att jag känner så, inte för att jag spelar glad.

Yes!

Känner mig flera ton lättare! En stor sten har fallit i och med att jag var hos tandläkaren. Var så nervös innan jag gick att jag glömde borsta tänderna... Fick be om en tandborste där.
Men det gick bra! Jag har tandsten men det vet jag om så tandhygienisten måste jag träffa. Men annars inga hål! De begynnande hål jag har är fortfarande begynnande. Emaljen är förtunnad på sina ställen men det var inget farligt. Och tandläkaren var jättebra, kände förtroende för henne. Berättade direkt att jag var nervös och att jag lidit av bulimi.

Dags att möta rädslan i morgon

Är lite nervös inför morgondagen. Ska till tandläkaren i morgon. Vad ska hon säga om mina tänder? Vill inte höra om det är illa, men jag måste höra om det är så. Och så har jag ju varit så rädd för tandläkaren att hon ska se att jag haft ÄS, men nu ska jag ju berätta det själv i morgon. Och gamla rädslor kan sitta hårt...

119 dagar och undran om acceptans

Har många tankar om hur jag är just nu. Har jag tänkt för mycket på mig själv och för lite på min omgivning? Eller reagerar de bara på att jag inte alltid sätter de först längre? Eller har jag blivit för egoistisk? Jag vet inte om jag har hittat balansen. Jag trodde det men har fått en kommentar som gör mig tveksam. Jag har ju precis börjat att tro att jag är värd min plats men nu tvekar jag. Nu kommer tankarna om att om jag bara servar alla andra är de lyckliga och då är det bättre. Bättre att flera andra mår bra än mig. Men jag kan inte. Jag har ju varit där i alla år och mått mer än skit. Jag vet att det är svårt för dem att jag förändras. Men kan de acceptera vem jag är? Jag börjar ju acceptera mig. Det är lättare för de nya som möter mig nu för de vet ju inte hur jag var förut. Vet inte riktigt vad jag ska göra.

Men sträcker på mig för 119 dagar. Det har gett mig styrka. Men är jag för stark?

Konflikter

Konflikter är inte lätt. Jag har haft en i helgen. Med mitt barn. Väldigt jobbigt. Men jag går åt rätt håll. Jag tog konflikten istället för att backa undan. Jag stod på mig. Jag säger kanske inte alla saker på rätt sätt men jag försöker. Och jag kunde gråta för att det var jobbigt och sedan slappna av mer igen. Jag tryckte inte ner mig själv och tog inte på mig skulden för att konflikten uppstått. Allt är inte mitt fel. Jag är inte oskyldig men allt är inte mitt fel.
Men det var tufft. Hela mitt inre var i uppror. Men jag överlevde. Trots allt. Jag hänger i.

Idag

Fredag igen. Väskan packad för ska direkt till B efter behandlingen. Och i morgon ska vi på en tillställning där han känner folk och jag inte känner någon. Nervöst. Jag brukar ju alltid tacka nej till sånt för jag har känt mig för osäker. Men nu ska jag gå i morgon och försöka slappna av och ha det kul. För jag tänker inte göra som vanligt att jag går och funderar i flera dagar innan hur jag ska klara det. För att sedan banga. Idag ska jag njuta av dagen idag! Det som sker i morgon tar vi då.

Tystare

Funderade under promenaden i morse på hur orkade jag förut med alla tankar som hela tiden snurrade i huvudet? Det var olika tankar men alla med samma undermening: "Du är värdelös, allt är ditt fel".
Nu är det tystare i skallen. Det är så skönt! Att få det inre lugnet.

Svettigt och kul!

Har tränat ett jympapass på Friskis. Jag som inte har någon kordination alls enligt mig själv. Men det har jag! Det var jättekul! Så skönt att få röra på sig igen. Svetten rann och flåset har verkligen försämrats på 4 månader men jösses så kul! Jag log hela passet! Tog i rejält.
Och jag skämdes inte för att jag inte kunde alla rörelser. Jag bara njöt. Och gömde mig inte i hörnet eller längst bak. Stod mitt bland alla andra.
Det var dessutom lite dansrörelser. Skaka höfter och rumpan. Sånt har jag också hatat. Men jag gjorde som ledaren och log då med.
Och det var ett gäng killar där. Några såg bra ut. (Inte lika snygga som B men ändå) De tittade på. Jag brydde mig första minuten sen var det så kul så jag glömde bort dem. Jag glömde bort att försöka se snygg ut och hålla in magen samtidigt som man ser ut som ett proffs. Är det underligt att jag inte tyckt om jympa förr när man inte kunde koncentrera sig på träningen utan hade fullt sjå med annat? Jag kommer fortfarande köra andra träningar som jag gjort förr men kommer garanterat att gå och skaka rumpan igen med ett leende på läpparna...

Träning

Ikväll ska jag träna för första gången sedan jag började behandlingen! Ska bli så skoj. Saknar träningen och har fått bort ångesten över utebliven träning. Jag har gått promenader under hela tiden men det har varit veckor när jag inte rört på mig alls. Så nu ser jag framemot att träna regelbundet igen. Utan tvånget. Bra få den sköna känslan av träningen.

112 dagar

16 veckor = 112 dagar fria. Jag blir så jädra stolt när jag inser vad jag klarat!
Och vad jag fortsätter att göra. Att utsätta mig för utmaningar hela tiden. Inte bara matmässigt utan känslomässigt. Det är enda sättet för mig. Det jobbiga sättet men det som funkar för mig. Jag har tagit ett steg ut i solen!

Jag lyssnar mycket på en bra låt med Uno Svenningsson: "Andas genom mig".

Några rader ur den:
Finns det något skönare
än de steg som leder bort
från allt mörker, all tristess, ideal byggda av luft

Livet kan vara mäktigt och stort
och det kan vara svart som sot
men dörrar kan öppnas från oväntat håll
som du aldrig trodde fanns

Långsamt stiger din sol
in genom fönstret
någon vill se att du finns
att du stannat kvar

Spruckna läppar söker tröst
vem ska värma ett fruset bröst
höj din röst mot tystnaden
du är värd varenda sekund

Livet är ständigt på väg i förändring
man behöver inte alltid vara stark
man får finnas ändå

Vad du än gör och vad du än tänker på
var du än finns, berätta hur du mår
det finns alltid någon tro det eller ej
som bara vill lyssna, bara vill finnas för dig

andas genom mig
andas här med mig
låt solen hitta dig

Ta ett steg ut i solen
ta ett steg ut i solen

Låt solen hitta dig

Mättnadskänsla

Igår åt jag ostbågar. Har inte haft en särskilt bra relation till dem... (Men det är mycket mat jag inte har haft en bra relation till.)
Åt middag med min syster igår och på kvällen drack jag vin och åt ostbågar medan vi pratade och hade trevligt. Och efter ett tag kände jag att det var nog. För att jag var mätt. Orkade inte fler. En ny känsla att faktiskt vara mätt. Och att då välja att sluta äta.
Inte tvinga i sig, inte hetsa, inte känna ångest för kalorierna. Kunna njuta och sedan känna när man är mätt.

Vara öppen

Sitter med tårar på kinderna. För att jag är glad. Och lite arg på mig själv.
Var ju på jobbet igår. Kändes ok. Fick ett mail precis från ena kollegan att hon tyckte det var kul att se mig och att jag såg ut att må bra. Jag svarade att jag mår mycket bättre och att jag inte längre tycker jag är värdelös.
Fick då svaret: Kan aldrig förstå hur du kan tycka att du varit värdelös. Känner dig inte så bra privat men på jobbet är du ovärdelig. Längtar tills du kommer tillbaka för ditt trevliga sällskap!

Det händer saker när jag öppnar mig. Har fått bekräftelse på det flera gånger denna vecka. Med vänner, familj, mannen jag träffat och nu arbetskamrat. Varför har jag inte gjort det förut? Varför har jag slösat bort alla år? Men det är ingen ide att vara arg för det man gjort. Jag ska försöka se framåt. Och se vad som finns. Och fortsätta vara öppen...

Den jag var

Har tänkt mycket på hur jag var förut. Jag vill verkligen inte tillbaka till den person jag var då. Inte bara hur olycklig jag var utan hur jag inte såg, inte hörde, inte var med. Jag var i min bubbla av självhat och tog bara in det nödvändigaste. Det jag tyckte var nödvändigt. Och det som var nödvändigt var det som bekräftade hur värdelös jag var. Vill verkligen inte dit. Ska inte dit. Jag kommer inte att vara på topp alla dar men den bubblan ska aldrig mer få finnas runt mig.

Jobb

Ska förbi jobbet idag och säga hej. Jobbet är en orosfaktor. Att när jag kommer tillbaka, kommer jag falla tillbaka. Jag är ju förändrad men hur kommer kollegorna att bete sig? Kan de acceptera att jag ändrats? För dom har ju inget ändrats. Men återigen är det ju bara jag som kan säga ifrån. Men kommer de att lyssna?

Naket

Att vara naken nära någon är en stor utmaning. Jag klarar det men det är inte så avslappnat. Men det är väl inte alla friska som är det heller? Man är ju väldigt utsatt när man är naken.
Men övning ger färdighet...

Att våga känna

Har en stor utmaning som jag jobbar med nu. Jag har träffat en man.
Och nu måste jag våga. Våga tro att han tycker om mig. Och våga visa att jag tycker om honom. För det gör jag. Jag tycker om honom.
Är inte lätt. Jag måste bryta med alla gamla mönster och tankar. För de tankar och mönster jag har är att skydda mig själv mot alla känslor. Att bryta innan det ens börjar. Eftersom det är läskigt att våga chansa. Väldigt läskigt. Och läskigt att känna. Men jag vill känna. Så jag måste våga att känna. För att våga leva.

Att våga tacka ja

Fick en inbjudan till en tillställning om ett par veckor. Min första tanke var att tacka nej. Tänkte att jag inte var redo, jag vågar inte.
Men när är jag redo? Vad är det som avgör? Jag vill ju inte vara i min egna lilla värld, jag vill ut till alla andra. Och om jag aldrig går kommer jag aldrig att våga. Så jag har nu tackat ja. Nu ska jag bara våga gå när dagen kommer. Men jag ska våga. Våga gå och våga leva!

105 dagar

15 veckor fria.
15 veckor som har inneburit en massa arbete.
15 veckor som har inneburit en enorm förändring.
15 veckor som har öppnat mig för ett liv.

När jag började behandlingen så tvivlade jag på att jag skulle kunna må bättre eftersom jag mått så dåligt så länge. Men jag kunde. Och jag kommer fortsätta kunna. Jag har arbete kvar för tankarna man har haft i 18 år försvinner inte lika fort. Men jag är starkare nu och kan slåss mot dem ännu bättre. De kommer aldrig att vinna mer.

Det är mitt liv

Har klarat en helg bortrest.
Har klarat att äta enligt matplanen fast annorlunda tider än jag brukar.
Har klarat att visa känslor.
Har klarat att ta emot komplimang utan att tro att personen bara säger det för att vara snäll.

Livet är nervöst. Livet är kul. Livet är jobbigt. Livet är lätt. Tillsammans ger det att mitt liv är fullt av känslor och tankar. Jag stänger inte av längre. Jag är med. Jag upplever allt. Det är inte alltid lätt utan ofta jobbigt. Men det är underbart.

Det är ett nytt liv.
Och det är mitt liv som blir vad jag gör det till!

Packat

Väskan packad och redo för äventyr! Dags att ge sig ut i livet!

2 skivor sockerkaka och viktnoja

Var på fika igår hos en kompis som jag inte träffat på länge. Drack te och de hade bakat en gudomlig sockerkaka. Åt en skiva och var lugn och hade inga tankar. Men flera andra tog två skivor. Och den var ju god. Så jag tog en till med. Vad kommer? Dåligt samvete... Varför tog jag två? Nu har jag ätit för mycket...Det börjar krypa i kroppen.
Sedan åkte jag hem med andra kompisen som jag åkte med och hon har alltid haft viktnoja. Ingen fullt utvecklad ÄS men viktnoja med bantning i alla de former.
Och hon säger: "Jag har tänkt mycket sedan du började på behandling och livet är för kort för att noja sig över några kilon. Finns så mycket annat att bry sig om. Och du är så glad nu och inspirerar mig!"

Blev alldeles stum. Blev så glad om hon tänker om för hennes prat har påverkat mig mycket genom åren men jag har inte vågat säga något. Inte ens nu när jag börjat i behandlingen. Och sockerkakans två skivor glömdes ju helt.

Som sagt, det finns så mycket annat att bry sig om! Och då kan man njuta av livet och när man är bortbjuden kan man slå till med två skivor...

Fortsätter

Ska bort över helgen. Ska klara av att fortsätta vara avkopplad och glad. Att bara kunna njuta av livet. Med allt som det innebär...

Bryta gamla tankar

Gamla tankar kommer tillbaka. När jag träffar en kille vill jag äta mindre för att bli mindre. Men jag frångår inte matplanen. Ska fortsätta äta alla mål.

Bara känna den bra magkänslan jag har. Och fortsätta må bra.

Vad är vad?

Funderar på vikt. Jag vet att jag inte vill väga vad jag väger nu men samtidigt är jag inte nojig över det utan tänker just nu att det blir bra när jag börjar träna igen. Är det ÄS som stör eftersom jag vill bli av med några kilon? Eller är det sunt att tycka att jag mådde bättre med ca 5 kg mindre? Jag har ju ändå BMI strax över 25. Och jag känner ju ingen panik att gå ner dem, och har inga tankar på att svälta mig eller kompensera. Har ju kvar mitt lugn i kroppen.
Ibland är det svårt att veta hur mycket som är ÄS och vad som är ok...

98 dagar

Ännu en vecka klarad. En vecka som har varit jättebra. Jag har verkligen kunnat konstatera att det har vänt. Jag har varit nere i värsta mörkret men är inte kvar där. Har lämnat det och klättrar stadigt uppåt!

I am what I am

I am what I am - I am my own special creation
So, come take a look, give me the hook or the ovation.
It´s my world that I want to have a little pride in
My world, and it´s not a place I have to hide in

Life´s not worth a damn, `til you can say: I am what I am

I am what I am, I don´t want praise, I don´t want pity.
I bang my own drum, some think it´s noise, I think it´s pretty.
And so what if I love each feather an each spangle,
Why not try and see things from a diff’rent angel?
Your life is a sham, ‘til you can shout out:
„I am what I am"

I am what I am and what I am needs no excuses
I deal my own deck - sometimes the ace, sometimes the deuces.

It’s one life and there’s no return and no deposit:
One life, so it’s time to open up your closet.
Life’s not worth a damn ‘til you can shout out:
„I am what I am"

I am what I am, am what I am needs no excuses.

I deal my own deck - sometimes the ace, sometimes the deuces.
It’s one life, and there’s no return and no deposit:
One life, so it’s time to open up your closet:
Life’s not worth a damn ‘til you can shout out:

„I am what I am"

I am, I am, I am good
I am, I am, I am strong
I am, I am, I am worthy
I am, I am , I belong

I am, I am, I am useful
I am, I am, I am, I am true
I am, I am somebody
I am as good as you.
Yes I am what I am!


Gloria Gaynor.
Suverän text!

Avkopplad

Hade en underbar dag igår. Större delen av dagen i manligt sällskap och utan att jag nojade ut i hur magen såg ut när jag satt och hur mycket jag åt etc. Jag kunde koppla av och bara njuta av dagen. Det har jag inte kunnat göra på många år. Otroligt skönt!

Och idag ska jag hitta till något vatten och bada. Och jag ska göra det i bikini. Och slappna av för alla tittar inte på mig. Och gör de det får de se de hur glad jag är!

Hålla in magen

Jag håller ju alltid in magen. Det tillhör ju vardagen för de flesta av det kvinnliga könet men för oss ätstörda har det en ännu starkare innebörd. Jag ska alltid hålla in magen så jag knappt kan andas.
Har fått frågan på behandlingen "vad skulle hända om du inte höll in magen?" Ojojoj, alla skulle ju se hur tjock jag är! Eller?
Jag kommer på mig själv mer att jag inte håller in magen lika förtvivlat mycket. Kommer på mig själv att jag glömmer att hålla in den så mycket det bara går. Visserligen håller jag in den lite och det kommer jag nog alltid att göra men jag kan andas igen. Och jag kan se och märka andra människor och andra saker om jag inte hela tiden koncentrerar mig på att hålla in magen.
Vad mycket mer man ser och känner när inte skallen är full av ätstörningstankar dygnet runt!

Och: Ingen har påpekat att jag ser tjock ut när jag glömmer hålla in magen. För det är ingen som går och kollar på min mage varje dag förutom jag själv. Det de ser är en gladare Tokerina.

Träningsvärk

Har lite träningsvärk idag efter joggingrundan igår. Har inte haft träningsvärk sedan jag började på behandlingen. Är en skön känsla att ha, att kroppen har jobbat. Men utan den ångesten jag har haft förut runt träning.
Jag måste inte träna varje dag. Jag ska träna för att må bra.

Glad

Vill bara säga att jag är glad! Har väldigt bra dagar nu:
Vågen bestämde inte över mig.
Jag konfronterade det jag hakade upp mig på.
Inser att hela världen inte tycker att jag är värdelös.

Och kan inte låta bli att ta samma bild igen. Det är så jag känner mig nu!
Som en glad smiley!

Höra det man vill

Jag har tänkt igenom det där om "smal och fin". Och pratat med kompisen som sa det. Hon menade att hon verkligen inte kunnat se på mig att jag var sjuk. Det var därför hon sa så. Och hon bad om ursäkt för att hon uttryckt sig klumpig.
Men är det hennes fel?
Börjar inse mer och mer att jag verkligen inte hör det människor säger. Jag hör det jag vill höra att de säger. Jag vrider runt det jag hör i skallen och det är alltid till min nackdel jag förvrider... Varför?
Varför kan jag inte bara lyssna på verkligheten? Och om jag missförstår eller tror något så måste jag fråga om vad som menas.
Kan inte hålla på så här och inte lyssna... Tänk vad jag måste missa en massa saker! Bra saker som jag gör till dåliga. Helt idiotiskt!
Ingen kan påstå att man blir smart av en ÄS... Man gör så dumma saker mot sig själv.

Vägning

Jag vägde mig i morse. Första gången på länge. Och det var ju inget kul. Hade gått upp. Visserligen pyttelite, men det brukar räcka för att jag ska flippa ut.

Men inte idag!
Blev lite sur i morse precis när jag klev av vågen men kom på nu när jag kom hem att jag har inte tänkt på det mer under dagen. Inte alls. Och det har inte påverkat mitt humör när jag ätit. Så skönt!
Vågens siffror avgör inte vem jag är. Eller hur bra jag är. Kan den insikten fastna i skallen nu?

Dagens känsla

Kände idag att jag verkligen mår bättre. I grunden.
Jag är lugnare och gladare!









Och jag känner att jag inte har ändrat i min personlighet.
Jag är fortfarande Tokerina.
Men en mer äkta och glad Tokerina.

Mitt ansvar

Skönt att vara tillbaka i rutinerna igen men samtidigt var det skönt att känna att jag klarade mig själv under ledigheten. Fast då var jag ju ledig och gjorde var jag ville. Kommer bli en helt annan sak när jag ska tillbaka till jobbet. Det är väl där min största oro inför framtiden ligger. Att jag ska falla tillbaka i gamla mönster och ta på mig för mycket och trycka ner mig själv igen. Och det är bara en person som kan se till att det inte blir så. Jag själv. Visst kanske jag kan få hjälp av kollegorna men jag måste tala om jag behöver det och i så fall vilken hjälp jag behöver. Så ansvaret är mitt. Det gäller ju hela mitt liv. Det är bara jag som kan se till att det blir bra.

91 dagar

91 dagar.
3 månader som är fria.

Det är många dagar som jag har klarat! Jag kan. Jag må inte vara smal och fin men jag kan.

Smal och fin? Inte längre...

Pratade med en gammal kompis idag som jag inte pratat med på ett tag. Berättade att jag var sjukskriven och gick på behandling för min bulimi. Får då till svar: "Men du som var så smal och fin när vi sågs senast?"
Ok. Alltså är det smal = fin. Gå upp = ful. Alltså måste jag gå ner. För jag har gått upp sedan jag träffade henne.

Blir så trött på att det alltid ska kommenteras om vikt, inte bara till mig utan i hela samhället. Och det är alltid att "vad fin du är när du gått ner" och liknande.
Och smal och fin ska man va.
Idag är jag inte smal. Och alltså inte fin.

Men jag är jag. Och jag kämpar hårt för att vara jag och att acceptera detta och försöker tycka om mig själv. Och jag har accepterat vissa saker.

Men jag är inte smal. Och alltså inte fin...

Ångest & oro = illamående

Har haft bra dag. Var på bio och åt på restaurang. Mådde bra ända fram tills jag fick ett sms från bästa vännen att hon var på sjukhus. Genast blev jag illamående och ville kräkas. Kände mig för mätt och stor som en flodhäst på två sekunder. Fast det hade gått flera timmar sedan jag åt.
Vad hade ändrats?
Att jag vart orolig. Att jag inte hade kontroll.
DÅ slår fröken bulimi till och vill styra upp... Hjälpa till att döva allt.
Det är nu det är som jobbigast att stå emot. Det är nu jag måste hantera min ångest och min oro på andra sätt. Att tillåta mig att känna.
Det är nu det är jobbigt...
Jävligt jobbigt.

Uppdatering: bästa vännen är hemma igen.

Restaurangbesök

Idag ska jag inte vara själv. Ska iväg och träffa en kompis och ikväll ska vi gå ut och äta. Vilken skillnad det är för mig att äta ute nu mot förut!
Jag slänger ju inte pengarna i sjön längre genom att först äta och sedan göra sig av med det direkt... Och stressen över hur toaletterna såg ut på restaurangen, om de var så jag kunde kompensera utan att någon hörde är borta. Toalettbås var mardrömmen förut...
Men även hur avslappnad jag är mot de övriga på restaurangen och även den som är med mig. Förr koncentrerade jag mig på alla andra, det gör jag inte längre. Visst finns tankar kvar ibland men inte alls som då när jag enbart såg hur mycket alla andra åt. Hur mycket lämnade de kvar på tallriken.
Var ute i torsdags med och kom på när vi hade ätit klart att jag inte hade observerat något annat bord under måltiden. Inte ens mitt sällskap, utan åt min portion, pratade och njöt av en trevlig kväll.
Så det går att ändra sig. Ska bara se till att det blir så varje gång. Är inte där än, men är på väg!

Vald ensamhet

Har njutit av dagen idag. Ensam. Och ikväll ska jag vara ensam hemma. Men det är ok. Jag har valt att vara ensam och kopplat av med mig själv som sällskap.
Har tänkt mycket idag. Tankar om framtiden. Tankar om mitt liv. Och det har varit bra tankar. Ljusa och positiva tankar. Och bara det att jag ser en framtid i mitt liv är oerhört bra!
I´m moving on...

Bokat

Har bokat resa till värmen i vår! Ska tillbringa två veckor med att ligga på stranden och i havet och pilla mig i naveln med bästa vänninan. Ska bli underbart! Och ska bli en belöning att se fram emot för mitt hårda arbete som pågår nu och som kommer pågå när behandlingen är slut och jag ska tillbaka till verkligheten.

Vill allt gott

Är ledsen. Men inte för min skull. Jag vet att jag ska prioritera mig själv men om jag kunde så skulle jag vilja ta mitt barns besvikelse och oro och fixa det.
Men jag kan inte.
Jag har lärt henne gå, men vart hon ska gå måste hon bestämma själv.
Men jag vill inte se henne besviken. Jag vill att hennes drömmar ska gå i uppfyllelse. Jag vill henne allt gott. Att hon ska må bra. Och inte vara ledsen.

Jag kan bara stötta så gott jag kan. Och hoppas att det känns tryggt för henne att luta sig om hon vill och behöver.

Men ibland önskar jag att jag kunde mer.

Minns hat

Idag lyssnade jag på ipoden som vanligt och körde på blandning och helt plötsligt kom "Just hate me" av Pain upp. Tvärstannade och mindes alla känslor jag har haft när jag har lyssnat på den. Har inte lyssnat på den sedan jag började behandlingen. Men jag har lyssnat på så många gånger gråtandes och hatat mig själv. Suttit på toaletten och hatat. För jag hade låten högt på i ipoden medan jag kompenserade så jag inte kunde höra de äckliga ljuden jag gav ifrån mig. För om jag inte hörde så kanske jag inte egentligen gjorde det? Och om jag bara hatade mig själv tillräckligt så kanske jag slutade...
Varför är det så svårt att se när man sitter där att man är sjuk? Att man behöver hjälp?
Nu när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag orkade må så dåligt i alla år. Hur orkade jag hata mig själv så hårt och hur orkade jag dölja det för alla? Ingen visste. Ingen såg. Hur kunde jag dölja det så bra? Kan man bli skådespelare när man lyckas så bra med att spela en roll?
Jag kommer nog aldrig riktigt att förstå. Men jag kan acceptera att det var då. Det är inte nu. Och det ska inte bli igen.

Solen & jag är uppe

Solen skiner och mitt humör är åter uppe. Jag märker nu att i och med att jag mår bättre så är dalarna inte lika djupa längre och det går lättare att ta sig ur dem. Men om jag kunde slippa detta snabba svängande vore jag glad. Det räcker med en liten tanke så kan den så snabbt ta över hela huvudet och så är allt igång. Fast jag kan numera snabbare märka när det händer.

På väg upp

Är på väg upp ur svackan igen.

84 dagar

Ännu en vecka avklarad. En vecka utan matdagbok. Och jag har endast missat ett mellanmål när jag var på språng ute på stan.
Så trots kämpiga dagar så funkar det.

Har tjock-känslor idag med men de är mindre.

Tjock-dag

När man lider av bulimi lär man sig att det svänger snabbt...

När jag vaknade i morse kändes det skit direkt. Har en "tjock-dag". Känner mig tjock, stor, enorm. Jag vet inte vad det beror på. Har funderat på vad det är som spökar men kan inte komma på det.
Ville helst gömma mig idag helt och hållet. Men gick iaf ner till affären då jag behövde mjölk och knäckebröd. Och inne i affären finns det en massa hets-mat. Jag handlade ingen sådan men det var inte lätt att ta sig runt i affären.
Jag såg bara alla bakelser, tårtor, godis, ostbågar, ost, pasta och creme fraiche, bröd... I mitt huvud gick orden "bara idag. Gör ett undantag bara idag. Det är ingen fara om du hetsar och kompenserar idag när du ändå känner dig tjock."
Grät nästan i affären innan jag kom ut därifrån med bara de två varorna jag skulle ha. Kassörskan såg medlidande på mig när jag hade tårar i ögonen. Sedan hem och storgråta.

Är så trött på att behöva slåss med bulimin!
Jag vann idag med eftersom jag inte gav efter. Jag har ätit enligt matplanen hela dagen. Inget mer, inget mindre. Men jag mår illa nu efter middagen. Jag åt en portion, en normalportion så jag ska inte må illa. Illamåendet sitter i huvudet.
Jag är så trött på att ha bulimin i mitt huvud! Jag är trött på att vara stark och kämpa. Jag är så trött...
Men det är nu min envishet är bra. Den som gör att jag inte ger upp fast jag är så här trött. Jag fortsätter kämpa, för min skull. Vet inte riktigt hur jag orkar men jag gör det. För att bli av med skiten i huvudet.
Men jag är så trött på att kriga med bulimin varje dag.

Och hur många tårar kan jag gråta?

Inte intresserad men nöjd ändå

Jag kunde slappna av ganska bra under middagen igår. Jag är inte intresserad av en fortsättning men det kändes bra i alla fall för nu vet jag att jag vågar. Jag vågar ge mig ut på fler dater framöver. Jag kan äta middag på en date och jag behöver inte svälta mig hela dagen innan för att jag ska se smal ut som jag gjort förut.
Så det var en bra övning!

Har insett en sak

Har en sån glad och skön känsla i kroppen. Oavsett hur daten utvecklar sig så har jag idag insett en sak. En viktig sak.

Jag är inte min sjukdom!
Jag är en människa som andra människor kan tycka om även om de vet att jag har bulimi.

Nervös men på väg ut i livet

Daten som blev inställd för ett tag sedan blev av några dagar efter. När vi då sågs så berättade jag att jag var sjukskriven för att jag går på behandling för bulimi. Och han ville ändå träffa mig igen. Förstår inte riktigt varför, men han måste väl se något annat hos mig än min sjukdom. Ger mig en glad känsla att någon kan göra det.

Och ikväll ska vi ses igen. Och äta middag tillsammans. Jag ska äta med honom... Gör mig så nervös! Det känns bra att han vet men ändå nervös.
Jag vill så gärna kunna slappna av och bara njuta av tillfället. Inte sitta och tänka på vad jag äter, hur mycket jag äter, hur tjock jag ser ut när jag sitter ner osv...

Ännu en utmaning att klara. Och jag ska klara den! Men nervositeten kommer inte går bort förrän jag klarat det. Känns som jag är på väg ut i livet igen!

Och tack alla för era peppande kommentarer! Blir glad när andra ser det jag inte ser.

Bokat tid

Jag har äntligen ringt till tandläkaren och bokat tid för undersökning. Fick tid i början av september, det var väntetid. Jag har inte varit hos tandläkaren på flera år för när jag var där senast sa hon att jag hade flera begynnande små hål. Jag förstod ju varför och jag vågade inte gå tillbaka om hon skulle förstå att jag hade Bulimi.
När de undersökte mig på ätstörningsenheten sa de att min emalj är nedsliten så jag måste prata med tandläkaren om att jag lider av bulimi så hon kan undersöka tänderna utifrån det. Hade fortfarande inte vågat ringa men idag tog jag mod till mig. Min gamla tandläkare är mammaledig så jag börjar från noll med en ny. Och det första hon ska få höra av mig är att jag har bulimi men är på väg att bli frisk.

Så nu håller jag tummarna tills dess att mina tänder inte är för sabbade.
Ännu en sak som bulimin har sabbat. Men den kan inte sabba något mer då jag ska bli frisk.

Bekräftelse

För ett par veckor sedan skrev jag ner de framsteg som jag har gjort. Jag plockade idag fram listan då jag har tvivlat lite på mig själv. Behövde bekräftelse på mig själv. Och jag fick den.
Jag har kommit långt. Och jag behöver inte tvivla. Jag är stark och jag kan.

Middag

Har en känsla av otillräcklighet.
Har nu ätit 3 dagar utan att fylla i matdagbok och än så länge går det bra. Idag dock vid middagen så åt jag först en portion och sedan lite till. Det var inte mycket men jag skulle inte tagit det alls. Dåligt samvete snurrar i skallen. Försöker tänka "gjort är gjort" men det ger sig inte så lätt. Speciellt inte med viktfobin och att jag vill gå ner.

Men jag ska inte äta mer utan fortsätta enligt strukturen med mellanmål ikväll.
Och min fina rad på fria dagar ska inte brytas.

Jag kan, jag vill och jag ska.

Svar till B

Jag är sjukskriven på heltid för den behandling jag går på. Jag går på behandling mån-fre. Men det finns andra varianter av behandlingar, som inte är på heltid. Jag kan tyvärr inte så mycket om det men du kommer få mer information när du pratar med de på ätstörningsenheten. Jag få hjälp med att äta regelbundet som gör att jag inte hetsar eller kompenserar. (har nu 11 veckor fria) Får även terapi för att bearbeta tankarna.

Jag kände så igen mig i din kommentar på tretusenggr. Jag var så rädd för att be om hjälp. När jag satt i väntrummet hos min husläkare och sedan på ätstörningsenheten var jag så nervös och rädd. Hur liten jag än har känt mig när jag har suttit på toaletten och kompenserat så kände jag mig ännu mindre i de väntrummen. Alla tankar gick: "Tänk om de skrattar åt mig, tänk om de tycker jag är en idiot, tänk om..." Men ingen skrattade. Ingen tyckte jag var en idiot. De insåg att jag var sjuk och behövde hjälp.

Det är bland det bästa jag gjort att ta det steget och be om hjälp. Jag inser nu när jag får behandling hur mycket ÄS har förstört mitt liv och mig. Den har nästlat sig in överallt och påverkar mig i allt jag gjort. Och jag har hatat mig själv under tiden. Jag har i 18 år kämpat med detta. Men nu utkämpar jag slutkampen. Jag ska bli frisk.

Kämpa på och lycka till när du går om 2 veckor. Det första steget är det jobbigaste att ta. Men det är värt det!

Frukost

Ännu en mulen dag. Men idag känner jag inte för att gömma mig. Idag känns det bra.

När jag åt frukost så hällde jag upp en tallrik mjölk med musli och banan i. Kompisens 7-åring tittar på och säger: "Vad mycket du ska äta till frukost".
Och jag bara stirrar på tallriken och tänker "Oj, då måste jag verkligen ta för stor portion och behöver ta bort".
Men så försökte jag tänka logiskt. Hur mycket hade jag tagit? Inte alls för mycket. Det var en helt normal portion.
Åt sedan upp hela och kunde njuta av frukosten. Åt även en smörgås till.

Men varför ska jag behöva reagera som jag gör? På en kommentar från ett barn? Jag kan ju styra om tankarna när jag mår ok, men jag tycker det är så dumt att jag överhuvudtaget ska behöva ta åt mig.

77 dagar

77 dagar fria från hets och kompensation!
Bara det är en rejäl spark åt bulimin!

Efter en natt med dålig sömn och mycket funderande känner jag mig starkare igen. Vem jag är sitter inte i vikten...

Utan matdagbok

From i morgon ska jag testa att köra utan matdagbok ett tag.
Ska bli skönt att slippa komma ihåg att hela tiden fylla i och att inte glömma pappren nu när jag åker runt lite på semestern.
Men samtidigt är jag lite orolig eftersom jag är nojig över vikten nu att jag ska dra ner på maten. Att glömma maten när jag inte har kollen på mig själv i svart på vitt på papper. Nu är bara kollen i mitt huvud att minnas och att se till att jag äter det jag ska.

Vet inte om jag vågar lita på mitt huvud... Har en djävulsk inneboende vid namn bulimi som vill göra sig hörd. Försöker vräka skiten men hon är envis och viskar så mycket till mig.

Regn

Regnig söndag. En dag att dra på sig jeans och bara vara. Få lov att gömma sig under täcket, om man vill.

Ingen flodhäst?

När jag känner mig tjock och stor som ett hus så tackar jag ändå ja till att åka till Leksands sommarland. Och det var bra att jag åkte med. Har gått i bikini och visat mig i bassänger. Och där har även många andra varit. Långa, korta, tjocka, smala... Alla sorter. Många i bikini och badbyxor.
Jag har inte känt mig smalare på något sätt men jag har ändå åter sett att det finns alla sorter. Jag vet vilken sort jag vill tillhöra och jag vill fortfarande gå ner men åter igen fick jag inse att alla stannade inte upp för att kolla in flodhästen när jag visade mig. Så ett steg framåt igen.
Viktfobin är kvar men ett steg framåt.

Spelar vidare trots viktfobi

I går ringde en från jobbet. Han sa att jag lät glad på rösten. Men jag kände att när jag hörde att det var han så spelade jag lite extra glad. Varför gör jag så? Det är ju precis mina gamla vanor. Att ta på mig masken och spela glad fast jag inuti mår skit. Eller jag mår inte skit. Jo, en del. Det är motstånd med maten just nu. De senaste dagarna har viktfobin kommit tillbaka och det med råge. Vill så gärna gå ner. Och jag måste äta. Äta 6 ggr om dagen. Det är det enda alternativet för mig för att bli frisk. Men hela mitt inuti skriker att jag vill inte äta så mycket. Men jag kör på. Jag äter. Men det går inte lätt.

Fake it until you make it.

Det är det jag gör. Jag spelar när jag behöver.
För jag ska klara det.

Men när ska den jävla skitbulimin ge upp? Eller iaf bli svagare?

Hata sig själv

Är i Dalarna. När jag åkte upp i går kväll lyssnade jag lite på sommarprataren i P1. Minns inte vad hon heter men hon berörde mig. Hon pratade om att må dåligt, om att inte tycka om sig själv. Och när hon pratade om att hata sig själv så kände jag igen mig. Satt och grät och mindes.

Jag har hatat mig själv så mycket, så länge...
Hatat hur jag sett ut, hur jag är, vad jag gjort. Suttit och funderat på varför jag gjorde si och varför jag sa så och varför åt jag det? Och varför hade jag så dålig karaktär att jag kräktes? Hatat mig själv för den jag är och att jag var så värdelös. Tryckt ner mig själv fullständigt.

Jag hatar inte mig själv längre. Inte hela tiden.
Jag älskar inte mig själv. Men jag har börjat acceptera vissa delar och egenskaper hos mig. Andra delar kommer ta längre tid. Om jag någonsin kommer att kunna acceptera dem. Men jag kan lära mig att leva med dem.

Jag vill inte hata mig själv mer. Jag vill lägga min energi på att må bra.