Idag lyssnade jag på ipoden som vanligt och körde på blandning och helt plötsligt kom "Just hate me" av Pain upp. Tvärstannade och mindes alla känslor jag har haft när jag har lyssnat på den. Har inte lyssnat på den sedan jag började behandlingen. Men jag har lyssnat på så många gånger gråtandes och hatat mig själv. Suttit på toaletten och hatat. För jag hade låten högt på i ipoden medan jag kompenserade så jag inte kunde höra de äckliga ljuden jag gav ifrån mig. För om jag inte hörde så kanske jag inte egentligen gjorde det? Och om jag bara hatade mig själv tillräckligt så kanske jag slutade...
Varför är det så svårt att se när man sitter där att man är sjuk? Att man behöver hjälp?
Nu när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag orkade må så dåligt i alla år. Hur orkade jag hata mig själv så hårt och hur orkade jag dölja det för alla? Ingen visste. Ingen såg. Hur kunde jag dölja det så bra? Kan man bli skådespelare när man lyckas så bra med att spela en roll?
Jag kommer nog aldrig riktigt att förstå. Men jag kan acceptera att det var då. Det är inte nu. Och det ska inte bli igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar