Lite framåt

Igår precis innan jag gick hem sade jag till chefen att jag ville ha ett utvecklingssamtal framöver. Vet inte än vad jag ska säga men måste säga att jag måste få något ändrat.Kan inte bara få mer och mer arbetsuppgifter och inte bli av med några. Måste säga att jag blir stressad och inte mår bra av det.

Så även om inget än har ändrats känner jag mig ändå så mycket bättre idag då jag vågade säga till igår. Jag sa inget stort men jag sa att jag ville prata. Ett steg framåt. Ett stort steg.

Ser men gör ändå

Har haft ett par bra dagar. Tyckte jag började hitta balansen igen. Så blir det mycket på jobbet och jag kan inte säga nej. Varför är det så svårt? Jag kan säga nej men ändå vara bra på mitt jobb. Men det går inte in i min skalle.
Och så känner jag mig stressad och så sjunker humöret och så reagerar jag för häftigt och tar åt mig och så blir jag ledsen och känner mig värdelös. Jag ser det så tydligt. Lik förbaskat gör jag det ändå...

Försöker ta ett djupt andetag och bara andas. Jag ska göra en sak i taget. Jag är bra ändå fast jag inte hinner allt på en gång.

Det är så lätt men så svårt vissa dagar...

Framåt

Är på väg ur svackan. Har inte kommit långt men jag är på väg ur.

Har tänkt så mycket. Vad, varför, hur? Varför föll jag så hårt?
Jag gömde mina känslor. Visade inget att jag blev sårad utan log och körde på. Som så många gånger förr.

Är stolt över att jag fattar. Är inte stolt över att jag fortfarande inte visat mina känslor och berättat att jag blev sårad.

Så kaoset bankar fortfarande på men jag är inte lika rädd just nu.

Dörren börjar vika sig

Nu skakar hela jag. Har sån obalans så jag är riktigt rädd.
Har mycket på jobbet. Känner mig stressad, drar mig in i mig själv. Gav en sur min till en kollega som sa att han inte köper det. Alla har mycket, han skulle hämta barn osv. Alltså är det mitt fel? Känns som det. Och all ångest har kört igång hela maskineriet.

"Det är mitt fel. Jag trodde att något skulle kunna ändras. Jag vågar inte säga ifrån. Jag borde fattat."

Det svart/vita tänket är tillbaka. Har tappat gråskalorna.

Nu måste jag spela glad och hjälpsam. Vill inte ha någon sympati för att "stackars lilla Tokerina är psykiskt labil, henne kan vi inte be om något".

Vill bara bli sedd. Blir inte sedd. Måste öppna munnen själv. Vågar inte.

Fake it until you make it.

Vill ha tillbaka min balans... Hur? Jag vet men ändå inte. Jag borde veta men just nu kör ångesten över.

Känn rädslan och ta mig igenom. Jag försöker...

Första stora svackan

Just nu knackar ÄS på dörren med all ångest och tycker att hon ska flytta in igen.

Min första stora svacka är ett faktum. Har haft flera mindre som jag vunnit och jag vill, nä fel, jag SKA vinna denna med. Men det är tufft.

Tvivlet gror. Negativa tankar smyger sig in och påverkar mig.
Förvirrad då jag försöker identifiera ÄS-tankarna. Vissa är hur lätta som helst, andra är mer svårtolkade.

Måste våga känna mina känslor. Måste våga vara "jobbig".

Jag känner mig bara så liten när jag står och försöker hålla emot ÄS som slår med stora murbräckan och vill bryta sig in igen...