Sårande kommentar. Igen.

En kollega har idag köpt en kladdkaka till fikat för att fira våren. Vi satt och fikade och jag tog en bit. Då kom chefen och sa:
"nu ska vi se hur mycket Tokerina kan äta idag och hur mycket hon kan äta när hon kommer tillbaka!"
Även om han inte förstå bättre var det en idiotisk kommentar. Den skar djupt. Varför måste de öppna munnen och trycka ner mig ännu mer? Jag gör ju det så bra själv.

Nästan komplimang

Igår fick jag så nära en komplimang man kan komma av en kollega. Han ger aldrig komplimanger, men igår sa han att det kommer inte bli någon ordning på jobbet nu när jag är borta så länge. Jag sträckte på mig!
Och jag tränade inte igår. Blev rastlös och gick förbi spegelväggen hemma. Gick ju inte bra. Men idag är en ny dag och jag känner mig just nu ok.

Borde och vill

I går när jag tränade kunde jag inte låta bli att jämföra mig med andra. Vet att det är fel men kan inte låta bli. Så idag känner jag att jag behöver träna ikväll igen. Måste forma kroppen. Men då jag kört ett pass i måndags och ett igår så borde jag vila. Så som vanligt är vad jag borde och vad jag vill inte samma sak.

Huvudvärk

Jag hoppas att min huvudvärk kommer bli bättre/försvinna när jag får behandling. Dålig sömn och stress gör att jag konsumerar treo för mycket just nu.

Snurrar

Det går alltid snabbt nerför och långsamt uppför. Just idag är jag uppe och mår bra men har mycket i skallen att hålla reda på. Allt snurrar i huvudet. Om behandlingen, om framtiden, om mig.

På måndag

Allt klart, på måndag börjar jag behandlingen.
Och jag ska ge mitt allt.
Jag ska bli frisk.

Slapp sommar? Tror inte det...

Det är skönt att höra att jag kommer få en skön sommar med mycket ledighet. Har fått några kommentarer av vänner om att "gud vilken slapp sommar du får" eftersom det är halva dagar jag är på ÄS-enheten men jag är sjukskriven på heltid. De kan gärna få mitt kaos och min verklighet, byter mer än gärna så kan de gå igenom behandlingen och få "en slapp sommar"...
Blir så trött på människor som måste kommentera dumt när de inte förstår.

Kämpar

Söndag eftermiddag och jag har överlevt helgen. Har hela helgen haft monstret på min högra axel. Stått emot hyfsat bra, förlorade kampen på lördagen men kom upp på banan igen. Känslomässigt är det stormigt. Mer känslig än vanligt och gråten bara väntar på att få komma fram.
Men jag lever.
Och jag kämpar.
Emellanåt stolt över mig själv.
För jag kämpar och jag ger mig inte utan strid.

Inte bättre fortsättning.

Dagen blir inte bättre. Vågade fråga chefen nu. Han hade glömt bort min löneökning. Tack för det. Sedan skulle jag helt plötsligt få mindre än han sagt sist. Tack igen. Känna mig uppskattad? Icke... Men orkar inte kriga emot.
Så just nu river monstret i mig. Jag vet vad jag vill göra. Jag vet vad jag borde göra. Skit.
Nu ska jag bara härda ut 10 minuter till utan att gråta sedan ska jag gå hem och försöka kämpa emot monstret... Skit.

Vill försvinna

Idag är det ingen bra dag. Jag fick inte ökning på lönen som chefen lovat. Måste fråga varför och det känns jobbigt. Stressar för att hinna så mycket som möjligt innan jag börjar på behandlingen. Känner mig därför ouppskattad. Jag sliter för att hjälpa till men är inte värd någon löneökning? Sedan kommentarer igår kväll från dottern som gör att jag känner mig ännu mer värdelös och egoistisk.
Alla andra mår bättre när jag bara finns för att serva dem. Varför då satsa på mig själv? Då mår ju bara en människa bättre? Måste ju vara bättre att flera mår bra än bara en.

Idag vill jag bara försvinna.

Skönt aj

Träningsvärken börjar komma. Var på funktionell cirkelträning igår och det var väldigt kul och jobbigt. Trodde jag var stark i benen efter många promenader, spinning och skivstångspass men det fanns tydligen muskler som fick jobba på ett annat sätt igår känner jag i låren. Men jag mår bra när jag har träningsvärk, för då har jag använt kroppen till något vettigt.
När jag tränar är det också nästan den enda gången då jag inte tänker. Jag bara tar i och svettas och mår bra under en kort stund.

Kommentarer

Nu hoppas jag att det ska gå att kommentera. Har ändrat i inställningarna och hoppas att det är rätt.

Ingenting av mig är sant

Jag har alltid varit tvungen att bevisa hur duktig och stark jag är. Aldrig visat hur ledsen eller hur sårad jag blivit. Bitit ihop och lett vackert. Alltid varit superkvinnan.

Thåström har beskrivit det väldigt bra med "Ungefär så här". Några rader är:

Du vet att jag håller bara färgen
Ingenting av mig är sant
Jag har gjort det till en konstform
Jag har gjort det till mitt allt

Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se dig gå ner

Men jag undrar varför? Varför har jag aldrig kunnat visa mig sårbar? Varför blev jag så här?

Mitt fel

Jag är och har alltid varit duktig på att ta på mig allt. Oavsett vad det gäller så är allt oftast mitt fel. Ge mig lite tid så kan jag nog härleda konflikten i mellanöstern och krigen till mitt fel det med.

Men nu är det verkligen mitt fel att andra inte vågar äta vad som helst när jag är i närheten. Det känns som de tippar runt på tå när det gäller maten.
På jobbet vågar de inte köpa kaffebröd för min skull sedan de fick veta. Jag ska på tjejmiddag på lördag och hon som arrangerar vet om min bulimi (men ingen annan). Hon ringde nyss och undrade om hon skulle skippa majonäsen till räkmackorna. Och kunde hon ha vitt bröd? Och hon hade ju tänkt att servera kaka till efterrätt men det kanske är dumt för min skull?
Och trots att jag sa att det går bra, sa hon att hon skulle fundera på saken.
Om jag ser att hon dukat fram knäckebröd med ett salladsblad och räkor på lördag så vänder jag i dörren!

Återfödas som vad?

Tar en paus i skrivandet och tänkandet för att komma ihåg allt jag gör på jobbet. Tittar på bilder igen och drömmer mig bort...







Trivdes på denna strand bland dessa västindiska palmer och vatten, men jag älskar ju sol, värme och vatten. Både österut och västerut.
Undrar om jag kan bli en säl i nästa liv? En söt knubbsäl i varma vatten. Fanns de kanske bara lever i kalla vatten bland isflaken i och då vill jag inte vara med...
Så om det finns en gud och om det finns återfödelse och om jag får önska så blir det nog ett vattendjur som även är ovanför vattnet och lever i värme och sol året runt.

Arbete

Det var en omtumlande dag igår. Firade det hela med att svettas loss på spinningcykeln. Skönt. Så jag har sovit hyfsat bra inatt.
Har varit tidigt på jobbet idag då jag nu måste skriva arbetsbeskrivning för mina kollegor så de kan fixa mina grejer när jag är borta. Blir en lång beskrivning med mycket på. Och jag kommer nog inte komma ihåg allt heller. Men jag vet att jag inte är oersättlig utan de fixar detta. Och jag ska inte bry mig om jobbet utan prioritera mig själv.
Hade först dåligt samvete för hur de ska klara semestrarna eftersom vi inte är så många på jobbet men sedan slog jag det ur huvudet med. Jag har alltid ställt upp på dem så nu får de ställa upp för mig. Det här är den chansen jag har att ta hand om mig och bli frisk och den ska jag ta.

JA!

Jag ska få börja på behandling redan i maj på ÄS-enheten!
Är så glad och livrädd på en gång...
Och är mycket stolt över att jag tagit mig hit. Att jag bett om hjälp.
Nu är det "bara" resten av resan kvar.
Detta ska gå bra!

Curling

Uttrycket curlingmamma stämmer inte på mig. Det räcker inte till.
Jag curlar inte bara min dotter utan även kollegor och släkt.
Vad heter man då? Curlingkvinnan? Curlingidioten?

En svag dinosaurie

Att vara över 40 och erkänna att man har bulimi är tufft. Jag menar inte att det är lättare som yngre på något sätt utan det är alltid ett helvete men det känns som omgivningen accepterar det mera när man är yngre. En 40 åring ska veta bättre.
Jag känner mig en dum dinosaurie som inte kunnat sluta fast jag vet att det är idiotiskt.

Och det svåraste jag gjort hitintills i livet var att erkänna för min dotter som är 19. En mamma ska ju alltid finnas där för sitt barn och vara stark. Och jag har försökt att vara lika bra som två förälder då hennes pappa inte lagt ner någon större energi. Det har väl inte alltid gått men jag har försökt att alltid finnas där och stå stadigt. Och att se henne i ögonen och erkänna min svaghet det var svårt. Mer än svårt.

Helgen

Jag har varit ensam hela helgen. Har både varit skönt och otroligt jobbigt. I lördags flippade jag ut helt och avreagerade mig alla känslor genom att hetsa hela dagen.
Skämdes över att vara över 40 år och inte kunna fixa detta. Jag har ju fixat allt annat som livet kastat i min väg.
Ledsen över kommentar att jag ska vara glad att jag inte har något fysiskt fel som tex brutit armen. Men jag skulle hellre ha smärta i en bruten arm och sedan snabbt bli bra igen än att ha mått så här i 18 år och gå igenom det kaos som jag gör nu.

Men igår kändes allt bättre och det blev en lugn dag. Jag ska bara inte prata om det här med andra, för de kan inte förstå. Jag blir bara ledsen över kommentarer som jag vet inte är meningen att såra men som skär hårt i mig. Men jag klarar fortfarande inte av att visa hur ledsen jag blir av deras ord. Jag gråter när jag kommer hem istället.
Men jag har klarat att gömma hemligheten i alla år så kan jag klara att ta mig ur kaoset själv med.

Jag ska bli frisk!
Det är måndag och det innebär en ny vecka med nya möjligheter.

Vart ok.

Vart en ok kväll igår. Visserligen en hets och sedan kompensation efte men det blev bara en gång och inte tre-fyra.

Ensam

Ensam hemma.
Ensam med fienden.

Det finns ljus framöver...

...men just idag är det fortfarande en mycket liten Tokerina i känslokaoset.
Men framöver kan det bara bli bättre!

Och det är fredag och solen skiner. Och det finns annat jag är glad över men som jag inte kan nämna här då jag vill vara anonym för tillfället.

Oro

Orolig.
Rastlös.
Känner mig totalt värdelös och vill bara äta upp alla muffins på fikabordet...

Ställde mig på pall vågen på lagret. Skulle inte ha gjort det. Skit.
Den är i alla fall stor nog att tåla min tyngd.
Skulle kanske ha en sån hemma med?







Kaos inuti. Ensam i kaoset. Ensam mot mig själv.

Glädja andra

Såg ett ordspråk tryckt på en leverantörsfaktura:
"Vill du vara glad själv
får du först glädja andra"

Men jag har ju försökt glädja alla andra i alla år och inte har jag blivit glad själv av det. Nix, tror mer på att om jag mår bra kan jag glädja andra. Så nu är det min tur att må bra och jag ska prioritera mig själv och se till att jag är glad. Sen ska jag sprida glädjen vidare!

Välkommen till verkligheten

Kan man inte få byta verklighet om man inte orkar med sin egna?
Jag kunde ju dölja bulimin och hur dåligt jag mått så många år, men nu när jag öppnat dörren lite och visat det hemska monstret så låter det sig inte gömmas mer. Dörren går inte igen och jag kan inte dölja något längre.

Matdagbok

Ska föra matdagbok och ta med mig till ÄS-enheten nästa vecka. Är ju lagom kul...
Att se hur mycket jag ätit och att dessutom behöva skriva ner när jag kräks. Att sedan se det svart på vitt. Skäms över mig själv. Skäms mer än vanligt.
Det är en hemsk verklighet att se på pappret.
Och den hemska verkligheten är min.

Fullsatt

Koncentrationen är inte bra... Känns som hjärnan är fullsatt med annat.















Men för övrigt det en ok dag!

Ännu en ny dag...

...och det känns som det kan bli en helt ok dag.

Hoppas!

Hoppas, hoppas, hoppas att jag får plats redan i maj på behandling!
Om jag får vänta tills juli är det väl ok med men jag vill verkligen fortsätta nu när jag påbörjat resan!
Känner mig stark just nu att jag klara detta. Jag vågar hoppas och jag ser ett ljus och kämpar dit!

Nervös igen

Så är det dags för ÄS-enheten igen och första mötet med en behandlare.

Kan inte må dåligt?

Hamnade i en diskussion idag med en kompis som inte kunde förstå mig alls. Jag kunde ju inte må så dåligt, och hennes argument var följande:
* jag såg pigg ut eftersom jag fått lite färg i ansiktet i helgen
* mitt bmi är 26 så kan jag ju inte ha en ÄS
* jag klarar ju av att arbeta
* ingen tycker om sig själv så låg självkänsla har ju alla

Skönt att veta att jag alltså inte är sjuk...Vad ska man säga som svar?

Snart slut på påsken

Har varit en en helg med båda bra och dåligt. Skön sol och lite vila (hade velt haft mer). Men även starka känslor både för mat och annat. Ska bli skönt att komma tillbaka till vardagens rutiner.
Men jag har fixat det. Och min väg ut ur kaoset fortsätter. Jag är inte stark men kanske stark nog...

Sommarlängtan

Solen skiner och himlen är blå och jag längtar ännu mer efter sommaren.
Jag behöver ljus och värme, då mår jag som bäst. Trots att jag måste visa mig i utan ett skyddande lager vinterkläder mår jag ändå bättre då. Kanske motsägelsefullt men om jag ligger på en strand i värmen och hör havet slå mot stranden kopplar jag av. Jag måste visserligen blunda så att jag inte ser hur de andra tittar på den strandade valrossen.
Nu dags att ge sig ut på promenad.

En sista bra tanke för dagen

Utan motgångar lär vi oss inte att uppskatta medgångar.

Vad jag kommer uppskatta mina medgångar som snart kommer!

Fiende/Vän

Jag själv är min egna värsta fiende.
Men jag ska ta mig själv i handen och bli frisk.
Min fiende ska bli min vän!

Rastlösheten river i min kropp.

Ugglas textrad känns klockren på mig.

Jag försöker kämpa emot men det är hårt.
Ingen i min omgivning kan förstå.

Ensam i kaoset. Ensam mot mig själv.

Bra start

Var ute och gick i skogen i en och en halv timme i morse.
En bra start, gav mig lite ro.

Rastlös

Vandrade som en osalig ande runt, runt... Öppnade kylskåpet, stängde. Öppnade skafferiet, stängde. Tänkte, vandrade... Rastlös... Suget rev...

Jag stod inte emot hela vägen. Jag klarade det ett tag men inte hela vägen. Nästa gång kanske... Jag ger inte upp!
Jag kan. Fastän jag misslyckats idag så kan jag!
I morgon är en ny dag.

Grå morgon

Regn och dis ger en grå skärtorsdag.
Stod och tittade på vågen i morse. Länge. Kändes som jag försökte stirra bort den. Men jag vägde mig inte.

Snart ledig

Ska bli väldigt skönt att vara ledig i flera dagar. Ser inte framemot maten men ser framemot soliga dagar och långa promenader eller en skön stol i solen med ipoden i öronen. Bara leva...

Glass

Det är tur att jag inte har någon möjlighet alls att gå ifrån jobbet just nu. Om jag hade kunnat hade det gått raka vägen till affären och inhandlats stora mängder med glass. Har ett sånt starkt sug just nu...

Åter på jobbet

Jag är som vanligt först på kontoret. Är ju den som håller reda på allt. Men idag är det en värre morgon än vanligt. Vill fortfarande inte möta mina kollegors blickar. Trots att ingen sade något dumt, men de sade inte heller något som stöd så skäms jag värre än en blöt hund. Hade inte velat berätta redan. Men gjort är gjort och inget att göra åt nu men skammen är stark.

Påsk

Snart Påsk. Men den känns inte glad.
Jag ska umgås på den värsta ät-helgen på året med 5 stycken i familjen som nu vet om mitt problem som kommer att kolla hur mycket jag äter och hur länge jag är på toa....
Att jag kommer att känna mig bevakad är bara förnamnet.

Skäms på jobbet

Då jag jobbar på ett litet företag så har alla undrat vad jag har hållit på med då jag har varit borta så mycket de dagar jag varit på ÄS-enheten och då jag varit och lämnat prover. Jag berättade för chefen förra veckan och han sade då att jag fick berätta när jag var redo men idag tyckte han att jag borde berätta då alla undrar vad jag gör. Då jag kände mig tvingad berättade jag.
Så nu sitter jag och gråter och är arg, ledsen och skäms. Vill inte titta någon i ögonen just nu.
Känner mig utpekad, värdelös och som en stor idiot...

Komprimerad historik

Fick via en annan blogg en undran om vad jag lider av för ÄS så jag tänkte att det är väl lika bra att ta en lite längre presentation fast även denna väldigt förkortad och förenklad. Jag får ta detaljerna av min historia vart efter.

Jag lider av bulimi och kompenserar genom kräkningar. Det hela började för snart 20 år sedan då jag mötte en gammal jobbarkompis som grattade mig till den nya graviditeten. Och det var jag ju inte... Den dagen stoppade jag fingrarna i halsen för första gången. Sedan dess har jag bara ökat min sjukdomsgrad.
De senaste 10 åren har inte varit roliga. Men jag har alltid lyckats hålla det hemligt för alla. Har bibehållit min fasad utåt av "duktig kvinna som är stark och klarar allt". Men under slutet av förra sommaren började det att bli för jobbigt att spela min roll och jag började fundera på att göra något åt det. Det tog mig sedan ett halvår innan jag vågade ta steget och be om hjälp.

Men nu är det nog och jag ska inte fortsätta vara Tokerina med bulimi. Jag ska inte fortsätta med att hata mig själv.

Resan kommer varken att bli lätt eller rak men den ska genomföras!

En ny dag

Och jag har sovit i natt.
Inte helt ovaggat men mycket mer än vad jag gjort de senaste månaderna.
Det är en ny dag...

Presentation

Hej.
Låt mig presentera mig:
Jag heter Tokerina. Jag lider av bulimi och tycker inte om mig själv.

Men jag ska få hjälp.
Jag ska bli frisk.
Och jag ska lära mig tycka om mig själv.

Jag ser en ljusning!

Jag ska!

Oavsett hur det går på ÄS-enheten idag så ska jag bli frisk.

Om jag så måste, får jag hitta kraften att söka och leta vidare efter hjälp. Jag SKA bli frisk!

Gäller även stora flickor

Måndag

Vattenfasta mascaran på och redo för dagen. Gråten sitter redan i halsen. Orolig, rädd och trött då jag knapp sovit något.

Off-knapp sökes

Jag vill kunna stänga av mina tankar. För att kunna få ro i kroppen och i själen.
Är så trött.

Drömmer mig bort

Drömmer mig tillbaka hur bra jag mådde på stranden...
Jag vill må så igen!

Sönderriven

I morgon är det dags för ÄS-enheten och fortsätta bedömningssamtalet. Är så rädd igen. Rädd för att de ska säga det jag tänker. "Ta dig ikragen och skärp dig! Du är ju en vuxen människa och ska inte hålla på med sånt här!"
Jag började dagen bra med en promenad och satt en stund och tittade ut över vattnet. Rogivande.
Men resten av dagen har hitills varit kaotisk. Känslorna med framför allt rädslan river sönder mig inifrån.
Snälla, ge mig hjälp.
Se att jag behöver hjälp.
Se bakom min fasad.
Se den lilla trasiga människan inuti...

Solen letar sig in

Och jag har sovit lite bättre inatt.
En lördag väntar, med möte med en vän jag inte träffat på länge. Solsken och flera plusgrader utlovat. Denna dag har många förutsättningar att bli en bra dag!

Känslig

Vill helst vara en liten våt fläck i ett hörn nu.
Känner mig värdelös, eller snarare mer än värdelös. Möte på jobbet och då kollegorna ifrågasätter något som jag är ansvarig för är jag redo att gråta. Fast beslutet är fattat på koncernnivå känner jag ändå att allt är mitt fel.
Undrar hur länge jag orkar utsätta mig för detta innan jag kan inse att jag inte ska jobba med det jag gör?
Passar bättre undangömd i en mörk vrå.

Utmaningar

Tittar mycket på bilderna från mitt tandemhopp i somras.

Om jag klarade att kastas ur ett plan på 4000 m höjd trots min höjdrädsla så ska jag väl klara att bli frisk?

Trött och lite nöjd

Tog mig ner till träningen, ett skivstångs/konditionspass. Tungt, jobbigt och kul! Skönt att få svettas loss. Under avslappningen tänkte jag på vad jag gjort den här veckan.
Jag har:
* tränat två skivstångpass
* varit på ätstörningsenheten och erkänt mitt problem
* berättat för 5 andra personer
* lämnat blod

Undra inte på att min energi är slut. Jag har rätt att känna så. Dags att vila lite.

Blev livet som du hade tänkt dig?

Jag har en reklamskylt hemma som jag snodde på en buss en sen kväll på väg hem för många år sen. Det var reklam för att utbilda sig vidare och det stod:
Blev livet som du hade tänkt dig?

Den meningen har sedan dess alltid hängt med i tankarna.
Blev livet som du hade tänkt dig?

Och har alltid kunnat svara utan att tveka: NEJ.

Liten, ledsen och ensam i kaoset...

Inte stark

Är inte stark. Inte igår och inte idag.

Vill bara sjunka ner i ett hörn och vara liten.
Och kunna stänga av alla tankar...

Så ska en lista vara

Min checklista

Varje morgon samma checklista:
Vaknar efter ha sovit dåligt. Klart!
Huvudvärken kommer inom en timme. Klart!
Magont pga nervositet och skam. Klart!
Tankarna fastnar i samma idiot-tankar. Klart!

Ännu en dag i verkligheten!

Skuldkänslor

Det är lättare att gömma sin ÄS att erkänna.
Så tungt för mig och alla blir ledsna. Varför göra människor ledsna? Är det inte bättre att bara jag mår dåligt?
I dont belong here...

Övning på att erkänna...

I måndags erkände jag för min dotter att jag hade ätstörning.
I tisdags erkände jag för läkaren på ÄS-enheten.
Idag erkände jag för mina syskon och min chef.
Är det någon mer som vill veta när jag ändå håller på?

Fast det blir inte lättare ju mer jag berättar...

Men chefen blev lite lättad, han trodde jag skulle säga upp mig. Fick fullt stöd av honom, kändes bra.

Solade en kvart efter jobbet men fryser ändå, så nu väntar en varm dusch!

Drömma sig bort i solen

Solen gör underverk. Känns som allt kan starta på nytt!
Har suttit med näsan i solen på lunchen så motivationen att gå in igen och sitta vid skrivbordet är inte stor. Den finns inte alls.

Den här känslan har jag nu...

Roliga reaktioner

Har tänkt lite mer på mina reaktioner och hur jag skäms över den jag är.
Som igår när jag stod i receptionen på ÄS-enheten. Jag skämdes över att de bakom mig i kön kunde se vad jag sökte för, att jag har en ÄS. Jaha, och varför är de på ÄS-enheten? En stukad tå eller? Tankarna är inte logiska. Men idag kan jag fnissa åt min reaktion. Man är kul knäpp ibland...