Sorg

I går somnade min pappa in.
Var oväntat.

Sorgen river stora sår inuti. För min mamma som nu är ensam efter 60 är tillsammans, för min dotter som mist sin morfar, för mina syskon och för mig.

Gamla ovänner är tillbaka.

Jag svajar än. Det går nog lite framåt men det är med svajiga steg.
Känns lite som om snön även lägger ett tjockt täcke över mig...

Den största känslan som jag kämpar mot är oduglighet.
Och nummer två är värdelöshet.

Två gamla bekantingar. Två gamla vänner. Eller snarare ovänner...

Lite framåt

Igår precis innan jag gick hem sade jag till chefen att jag ville ha ett utvecklingssamtal framöver. Vet inte än vad jag ska säga men måste säga att jag måste få något ändrat.Kan inte bara få mer och mer arbetsuppgifter och inte bli av med några. Måste säga att jag blir stressad och inte mår bra av det.

Så även om inget än har ändrats känner jag mig ändå så mycket bättre idag då jag vågade säga till igår. Jag sa inget stort men jag sa att jag ville prata. Ett steg framåt. Ett stort steg.

Ser men gör ändå

Har haft ett par bra dagar. Tyckte jag började hitta balansen igen. Så blir det mycket på jobbet och jag kan inte säga nej. Varför är det så svårt? Jag kan säga nej men ändå vara bra på mitt jobb. Men det går inte in i min skalle.
Och så känner jag mig stressad och så sjunker humöret och så reagerar jag för häftigt och tar åt mig och så blir jag ledsen och känner mig värdelös. Jag ser det så tydligt. Lik förbaskat gör jag det ändå...

Försöker ta ett djupt andetag och bara andas. Jag ska göra en sak i taget. Jag är bra ändå fast jag inte hinner allt på en gång.

Det är så lätt men så svårt vissa dagar...

Framåt

Är på väg ur svackan. Har inte kommit långt men jag är på väg ur.

Har tänkt så mycket. Vad, varför, hur? Varför föll jag så hårt?
Jag gömde mina känslor. Visade inget att jag blev sårad utan log och körde på. Som så många gånger förr.

Är stolt över att jag fattar. Är inte stolt över att jag fortfarande inte visat mina känslor och berättat att jag blev sårad.

Så kaoset bankar fortfarande på men jag är inte lika rädd just nu.

Dörren börjar vika sig

Nu skakar hela jag. Har sån obalans så jag är riktigt rädd.
Har mycket på jobbet. Känner mig stressad, drar mig in i mig själv. Gav en sur min till en kollega som sa att han inte köper det. Alla har mycket, han skulle hämta barn osv. Alltså är det mitt fel? Känns som det. Och all ångest har kört igång hela maskineriet.

"Det är mitt fel. Jag trodde att något skulle kunna ändras. Jag vågar inte säga ifrån. Jag borde fattat."

Det svart/vita tänket är tillbaka. Har tappat gråskalorna.

Nu måste jag spela glad och hjälpsam. Vill inte ha någon sympati för att "stackars lilla Tokerina är psykiskt labil, henne kan vi inte be om något".

Vill bara bli sedd. Blir inte sedd. Måste öppna munnen själv. Vågar inte.

Fake it until you make it.

Vill ha tillbaka min balans... Hur? Jag vet men ändå inte. Jag borde veta men just nu kör ångesten över.

Känn rädslan och ta mig igenom. Jag försöker...

Första stora svackan

Just nu knackar ÄS på dörren med all ångest och tycker att hon ska flytta in igen.

Min första stora svacka är ett faktum. Har haft flera mindre som jag vunnit och jag vill, nä fel, jag SKA vinna denna med. Men det är tufft.

Tvivlet gror. Negativa tankar smyger sig in och påverkar mig.
Förvirrad då jag försöker identifiera ÄS-tankarna. Vissa är hur lätta som helst, andra är mer svårtolkade.

Måste våga känna mina känslor. Måste våga vara "jobbig".

Jag känner mig bara så liten när jag står och försöker hålla emot ÄS som slår med stora murbräckan och vill bryta sig in igen...

Ingen bra situation

Tungt just nu.
Känner mig utanför på jobbet. Det pratas vikt hela tiden.
Om hur tjocka/smala alla är, hur mycket de behöver gå ner i vikt, hur mycket man tränar. Hur mycket man borde träna...
Jag vill inte att det påverkar mig men det gör det. Och inte på ett bra sätt.

Har slutat fika ihop med de andra. Inte heller bra för jag isolerar mig.

Men vill inte att alla andra ska sluta prata om nåt bara för att jag inte fixar det. Vet inte hur jag ska hantera detta. Så jag fortsätter att antingen inte fika alls eller att sitta i mitt eget rum för mig själv.

Mår inte bra av situationen.

Jag är inte rädd för morgondagen, för jag har sett gårdagen och jag älskar idag.

En sommar senare

En sommar har gått...
Har älskat.
Har gråtit.
Har skrattat.
Har gjort bort mig.
Har gjort mig själv stolt.
Har skämts.
Har sträckt på mig.

Levt.

Strålar i kapp med solen. Är just nu inne i ett rus.

Ett stort lyckorus.


Det går. Kan ha en svajig dag. Kan ha en skit-dag och tvivla.
Jag vänder sen.

Jag andas.

Och jag har släppt bulimin.

Den kom på ett mycket litet snabb-besök i somras. Ett litet återfall.
Känslan av att det inte löste något var stark. Det är ingen lösning. Ingen alls.

Då är gråten bättre. Ingen ångestgråt utan en känslogråt. Sedan lättar det.
Och jag andas igen.

Stillheten härskar.
Kaoset knackar på ibland.
Det får göra det.

Snart midsommar

Märker väldigt tydligt när jag hamnar i gamla mönster. Har varit stressad med mycket på jobbet och har tagit på mig mycket privat. Velat hinna mer än jag kan. Och då tar jag åt mig av kommentarer och annat. Har varit ledsen och inte velat äta.
Men tog idag tag i det och ringde och pratade med min mamma. Pratade även med en kollega. Och nu känns det så mycket bättre. Nu slipper jag bära skiten i mig under midsommar och kan istället njuta av lediga dagar.
Stolt över mig själv när jag tar tag i det. Och mår så mycket bättre när det är gjort.

Trevlig midsommar! Hoppas ni alla får sköna dagar.

Sex och komplimanger

Det syns och märks att jag mår bra. Folk ser det. Folk ser mig. Och några säger det till mig. Under ÄS-åren har jag aldrig kunnat tro på någon komplimang. Och då menar jag verkligen ALDRIG.
Det enda som gav mig någon sorts bekräftelse på att jag kanske kunde vara lite, med betoning på lite, ok var om personen jag var tillsammans med tände på mig och ville ha sex med mig. Misstänker att det var för att jag själv hatade min kropp så mycket. För om han ville ha sex så måste han ju tända på mig så då kan ju jag inte vara helt värdelös, men å andra sidan ser han mig ju naken så då kanske han inte vill längre? Spelade ingen roll hur många gånger jag hade haft sex i förhållandet, trodde ändå alltid att han skulle få en chock av att se mig naken...Så sexet blev en konstig blandning av glädje för att han ville ha mig och rädsla för att han såg mig naken och panik för att han skulle ta i min mage. Avslappnad var inte stunden för mig... Men som i resten av livet kunde jag spela en roll bra.

Hade kvar tänket i början av mitt förhållande med B. Men jag känner nu att jag inte tänker så längre. Han tycker ju om mig och min underbara själ. Så nu har jag sex för att jag vill! Det gör skillnad... :)

Och eftersom B ser mig precis som jag är har jag börjat tro på vad folk säger på riktigt. Om jag får en komplimang, kan vara en så enkel som "vilken fin tröja", så tror jag nu inte nu att jag får komplimangen bara för att det är "synd om mig eftersom jag är helt värdelös". Personen har gett mig komplimangen för att den har sett min tröja. Inget mer. Allt sägs inte med någon bakomliggande tanke.

Ibland undrar jag hur hjärnan fungerar. Jag började reflektera över komplimanger i helgen så jag fick en och sedan kom jag in på sexet och hur jag ändrat tankesätt där... Hm... Jag är fortfarande charmigt knäpp tror jag! :)

Magi

Den underbara komplimang som B gav har satt sig fast. Och jag tror på den. Att jag är en underbar själ. Den meningen och sättet han sa det på visar mig att han ser mig. Hela mig. För den jag är. Och jag är en underbar själ.

En själ som vågar! Denna vecka har bl.a. jag vågat att...
... inte stå i sista ledet på träningen.
... berätta om att jag varit sjuk för flera.
... vågat njuta när jag varit på ett håll och släkten på ett annat.

Med andra ord, jag vågar leva. Och gamla monster och mönster kan blekna och gå bort. De är kvar än men de börjar suddas ut i kanten.
För underbara själar vågar. Vågar leva och le!
Magiskt. Rent magiskt!

En underbar själ

Mycket pågår runt om.
Jag känner stillheten.

Vänner reagerar, beter sig inte som förr.
Jag känner mig.

Jag ser och känner. Har känslor.
Känslor som gör mig glad, arg, ledsen, fnissig, sprallig, irriterad...
Känslor som gör mig levande.

Jag älskar.
Mig
B.
Min dotter.
Familj och vänner.
Jag älskar bra och dåliga sidor hos mig och andra.
Jag älskar livet. Med dåliga dagar och bra dagar.

Jag minns.
Känslan att stirra i toaletten och känna ångesten som röjde i min kropp.
Hatet mot mig själv.
Sorgen och den icke existerande glädjen.

Jag vet.
Var jag är och var jag varit.

Jag vågar.

Jag kan ha fel.
Jag kan ha rätt.

När livet river i mig och ångesten bankar kan jag andas. Jag kan gråta. Jag kan skratta. Och fortsätta leva.

Jag kan våga instämma den underbara komplimangen B gav:
Du är en underbar själ.

Dumma helger...

Mors dag igår. Jag var inte hos min mamma. Jag var inte med min dotter. Det innebär inte att jag inte älskar nån av dem. Jag älskar min mamma varje dag. Jag är älskad av min dotter varje dag. Behöver inte en påhittad affärsdag för att bevisa detta.
Varför får man då dumma kommentarer i förbifarten om att man inte är där? Inte av min mamma eller min dotter. Utan andra i min släkt.
Varför kan man inte tänka på vad man säger. Varför ska jag alltid såras och ges dåligt samvete för att jag numera försöker leva mitt liv för mig?
Känns som några inte vill att jag ändras och det påverkar mig. Jag mår dåligt av det. Har ett starkt underbart stöd av B, vilket är väldigt skönt.

Men det finns mer helger som kan bli dumma. Undrar vad de säger om midsommar, födelsedagar, jul, påsk, valborg, nyår, årsdagar etc. Finns en massa tillfällen att ge små pikar så jag ska känna att det jag gör är fel.
Men mitt liv är mitt. Jag ska fortsätta framåt, men blir bara så trött på detta och att jag reagerar över det. Men om det ska fortsätta varje helg så kommer jag snart att vänja mig och kanske inte ta åt mig?

Vilja /orka

Samma vän som förut mår inte bra alls. Har lite svårt att hitta balansen i detta.
Jag vill stötta och finnas där. Hon har funnits där för mig.
Jag vill inte höra för jag orkar inte med all dålig energi för den påverkar mig.
Vart ska jag stå? Vågar jag vara så ärlig att jag kan säga att jag finns här men kan inte stötta så mycket just nu?
Det är svårt.

Kastas mellan skuldkänslor för att jag ens tänker tanken att jag kanske inte orkar. Men sedan känner jag att jag kan ju inte vara där och jag dras ner.

För övrigt så mår jag bra. Trivs i livet. Trivs med mig själv. Visst är jag inte alla dagar nöjd med min kropp men jag tror inte jag har mer noja än någon annan. Och om jag tänker tanken (inte ofta men det händer) att jag skulle vilja bli av med några kilo så vet jag att det är bara kroppen jag vill ändra. För vikten påverkar inte vem jag är. Och jag skulle inte börja banta. Jag bara mer konstaterar känslan. Och den försvinner.

Så livet är bra. Men inte för min vän. Och var ska jag stå?

Gå

Jag ska ge mig i kast med vårruset nästa vecka. Ville så gärna jogga runt. Men mitt ena knä ville inte det. När jag har testat att springa så gör det ont. Efter de första gångerna försökte jag ändå. Men insåg sedan, varför? Jag kan gå runt. Då mår jag och båda knäna bra. Vem mår bra för att jag ska springa och sedan ha ont? Ingen.
Så jag springer inte mer. Men jag är en jävel på att gå. :)

Frustration

Är så frustrerad över en vän. Hon börjar åter igen att "slå på sig själv" och att det är alltid hennes fel. Att allt blir tokigt för att hon gjort si eller så. Och jag känner igen mönstren... Jag har varit där. Hon har varit där. Och vad jag än säger så hör hon det hon vill höra.
Gör mig så frustrerad att hon inte ser och hör vad hon gör. Men man gör ju inte det när man är i det.
Är orolig över att det snart går ut över maten med för henne. Vet inte vad jag ska säga. Vill inte att hon hamnar där igen. Och samtidigt kan inte jag ta på mig att rädda henne. Men jag måste ju kunna hjälpa henne.
Ingen är värd att sitta i det träsket att allt är ens fel. Ingen!

Ett år

Det har gått ett år sedan jag började behandlingen. Det har gått ett år och jag var fri från att kompensera tills det lilla snedsteget för några veckor sedan. Trots det är jag stolt över hur det har gått. Stolt över mig själv.
Vilket år! Ett jobbigt år. Ett roligt år. Ett omtumlande år. Ett magiskt år. Ett sorgset år. Ett år som verkligen innehållit allt möjligt. Och vilken förändring.

Jag minns hur jag var för ett år sedan när jag var började behandlingen.
Jag vet vem jag är idag.
Det är inte samma person fast det är ändå samma person.
Jag är fortfarande jag men numera bara jag.
Inte jag med ÄS. Inte jag med den enorma inre demonen.

Jag vet vilka som är mina svaga punkter:
Mitt svajande självförtroende.
Mitt "duktiga starka kvinna som kan själv" problem.

Tror jag kan hänvisa det mesta dit. Men jag vet om det. Och det känns bra.
De flesta har problem att jobba med, även "friska" människor. Så ser inget negativt att jag har dem. Jag kan hantera dem. Bättre och bättre. En dag kommer de vara borta.

Jag mår bra.
Jag är bra.
Min resa ur bulimi-kaoset är slut. Min resa i mitt liv har bara börjat.

Jag kommer fortsätta blogga men jag kommer ändra bloggen. Vill inte numera bara prata ÄS eftersom det inte är hela min värld längre. Jag har så mycket mer. Så jag kommer ändra riktning lite. Funderar på om jag ska vara anonym eller ej och om jag ska ha kvar gamla inlägg eller inte. Funderandet är inte klart än...
Och samma sak med mitt liv. Det är inte klart än...!

Status ok

Min status just nu är ok. Jag står upp fortfarande. Jag har skött mig som jag ska och jag har mått bra de senaste dagarna. Märker dock att jag är lite svajig i mitt självförtroende då jag inte vågat säga ifrån på jobbet. Har tagit på mig en massa jobb och stressar skiten ur mig.

Har bloggat i snart ett år och jag känner just nu inte samma behov att skriva. Funderar på en bloggpaus. Vill inte känna tvång att skriva utan det ska vara för att jag vill.

Skäms men har rest mig

Att vara stark är inte att aldrig misslyckas. Att vara stark är att resa sig upp igen efter misslyckandet.

Jag står upp idag. Jag gjorde ett misstag och har rest mig igen. Får lära mig av misstaget. Och gå framåt.

Skäms än, men accepterar att jag gjort ett misstag. Jag är mänsklig och felar.

Livet är ständigt på väg i förändring
man behöver inte alltid vara stark
man får finnas ändå

Helvete, helvete, helvete

Skäms som en hund. Har haft ett återfall. Fan. Helvete.
Hetsåt inte men efter middagen och efter dottern gått gick jag in på toa. Fan. Helvete. Skäms. Känner mig som en idiot.

Men jag vet vad som startade det. Fick mail av min syster. Som skrev "du måste verkligen vara förkyld eftersom du är hemma från jobbet". Jag är ju inte helt däckad. Alltså hade jag kunnat jobba. Hade kunnat ta Ipren och gå. Kände mig bara lat. Och då kom värdelöshetskänslan. Och därmed toabesöket. Fan. Helvete.
Känslan av att jag inte varit den duktiga denna vecka. Fick tanken om att vad tänker de på jobbet? Att jag blivit lat och inte är duktig längre?

Jävla ÄS! Du fick övertaget för en kort stund. DU har fått mig att tvivla på mig själv.

Fan.

Ursäkta alla fula ord men det är så jobbigt att erkänna detta. Vet inte om jag vågar erkänna för någon annan. Men jag kan ju inte hålla det i mörkret för då växer det.

Helvete.

Skäms.

Styrka kom tillbaka! Jag kan ju. Jag vet att jag kan. Kom igen! Sparka ÄS i skrevet igen och res mig upp. Jag kanske vinglar lite, men gå framåt igen.

Men skäms gör jag.

Att vara stark är inte att aldrig misslyckas. Att vara stark är att resa sig upp igen efter misslyckandet.

Hemma och sjuk

I tisdags blev jag bara hängigare och hängigare. Förkylningen slog till.
I vanliga fall hat jag tryckt mig full med Ipren och jobbat vidare. Tills jag i princip nästan somnat då har jag gått hem. Denna gång gick jag hem tidigare. Gick hem och sov. Tog hand om mig själv. Så jag mår bra. För jag är viktigast i mitt liv. Och därmed även min hälsa.

Maskar

Idag har jag känt mig busig. Lite smålarvig sådär med men jag har härdat ut. Var ju på väg att stressa upp mig förra veckan på jobbet när många var borta. Så idag har jag maskat. Jag har surfat på datan, lyssnat på radion och låtsats jobba. Jag har arbetat med men inte hela tiden, inte helt hysteriskt. Bara för att bryta mönstret.
Så jag ska fortsätta att maska och jobba lite lugnt innan jag går hem... :)

Fortsätter känna det stora

I morse tog jag en promenad och gick ut till "mitt" berg. Där jag suttit så många gånger och tittat på havet och gråtit i min ensamhet. Men jag har alltid kunnat släppa fram allt där. I morse släppte jag också fram allt. Att jag mår ok. Jag tror, och jag måste säga tror för hur ska jag kunna veta hur alla andra mår när jag levt som i min egen miserabla bubbla så länge? Men jag tror att det känns som mitt liv är som de flesta andras. Med det menar jag inte att jag är normal, för det kommer jag nog aldrig att bli och vill inte heller. Jag är jag och min osäkerhet kommer nog att hänga med lite till... Men jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Och jag har känslor som är både bra och dåliga. Kan vara både ledsen, arg, glad, besviken osv.
Och mina dagar går inte åt att klanka ner på mig själv. Jag har insett att förr så tänkte jag verkligen HELA tiden på hur värdelös jag var. Precis jämt. vad jag än gjorde. Och då jag nu ibland kan tycka att jag gjort något fel och tvivla så är det inte som förr. Inte på långa vägar i närheten av hur det var.
Kan fortfarande se bilden framför mig sedan i fredags. Resultatet från ett år sedan och resultatet från nu. Hur mycket som hänt på ett år. Hänt inne i mig. Ingen annan stans. Inne i mig. Har jag slutat slå på mig själv. Och börjat leva...

Klar

All nervositet är borta. Släppte när jag steg in på enheten. Istället kom gamla känslor fram. Hur jag mådde när jag var där för ett år sen. Hur jag mår nu. Och hur klar jag är med det stället. Jag är evigt tacksam att de hjälpt mig men de kan inte hjälpa mig nu. Jag ska fortsätta på den väg jag går och behöver jag prata med någon så ska jag inte prata med dem. För jag är inte ätstörd längre. Jag kan ha prestationsångest ibland och mitt självförtroende kan svaja. Men jag är inte ätstörd. Och jag är inte deprimerad.

Och testet då? Jodå, STOR skillnad från förra året. Fick se mitt resultat från förra året då jag verkligen hatade mig själv, tryckte ner mig själv och inte accepterade mig själv alls. Jag är inte på samma ställe nu. Hade helt andra siffror. Jag accepterar mig själv, jag bryr mig om mig själv och jag tycker jag är ok. (Allt detta är ju olika från dag till dag som för alla människor.) Och jag är inte deprimerad längre. Det var inte förrän jag såg vissa siffror och vissa tabeller förrän jag insåg idag HUR dåligt jag mådde för ett år sen. Jag visste inte att jag var så deprimerad. Och att jag hatade mig själv SÅ mycket. Det är sorgligt. Men jag är inte där nu. Jag har tagit mig ur mitt helvete. Helvetet som jag själv valde att leva i så många år som jag nu emigrerat ifrån. Och jag ska aldrig tillbaka. ALDRIG.

Ikväll sitter jag bara och inser hur stort det är. Hur långt jag kommit.
Och jag är glad. För min skull.
Återigen:
Jag är inte ätstörd.
Jag är inte deprimerad.
Jag hatar inte mig själv.
Tvärtom.

Detta är så stort.
Inser det igen. Det är så stort.
Livet är stort.

Nervös

Idag ska jag in till ätstörningsenheten och göra step-wise. Uppföljningen efter ett år. Och är nervös som attan minst sagt. Efter tankarna i går vet jag inte vad jag får för resultat. Men vad visar resultatet? Det är ju bara för deras statistik. Inte för min skull. Huvudsaken är ju att jag vet hur jag mår.
Men är ändå nervös. Känns som det har kommit fram gammal prestationsångest. Att jag måste få ett bra resultat. Att jag vill visa mig som den "duktiga eleven".
Hur mycket jag än försöker andas och ta det lugnt kommer jag nog vara nervös hela dagen innan det är klart. Tycker inte om känslan. Kan acceptera att jag är nervös men gillar det inte. Inte på nåt sätt.

Dum tanke

Dagarna går fort nu. Det är flera borta på jobbet så jag har haft fullt upp och mer därtill. Det har gått bra, har fixat stressen tycker jag. Jag har INTE kommit jättetidigt till jobbet, utan när jag ska. Eller, ok LITE tidigare har jag kommit men hade det varit förut hade jag varit minst en timme tidigare varje morgon. Nu pratar vi tio minuter. Så det känns ok tycker jag.
Jag har tagit luncher, även om jag har kortat ner de lite. Återigen ca tio minuter. Vet, det är fel men som sagt jag har ätit lunch!
Men så kom då idag. Allt har känts bra. Och vi hade muffins till fikat. En kollega hade åkt förbi ett bageri och köpt andrasortering. En jättepåse full. Så jag åt en till fikat. Det var ok. Sedan sa kollegan: bara att ta hem. Flera tar några. Inte jag. Sedan när jag är ensam i fikarummet kommer jag på mig själv med att lägga ner många muffins i påsen med tanken "kan äta när ingen ser och..." Jösses vad rädd jag blev! Var kom den tanken ifrån? Varför kom den nu? Är jag mer stressad under än vad jag märker? Men släppte påsen. Tar med EN hem till dottern. Inget mer.
Är fortfarande skrämd över att jag tänkte som jag gjorde. Visst, jag kom på mig själv och jag vände tanken. Men jag ändå skrämd.

Drog fram spöket

I helgen var jag känslig. Jag tog åt mig. Jag tolkade en situation efter mina rädslor och inte vad som skedde. (Mötte B:s X)
Min första reaktion var att inte säga något av det jag kände. Bara le och låtsas som inget har hänt. Men då vet jag vad som händer. Min rädsla blir till verklighet i mitt huvud...
Så jag skämdes och sa till B vad jag kände. Jag sa att jag blev rädd medan tårarna kom. Kände mig dum, larvig och patetisk. Men efter att ha sagt det och pratat om det vart det bättre. Monster & tankespöken trivs i mörker. Tar man fram dem så bleknar de och försvinner.

Jobb

Funderar på detta med mitt jobb. Vet inte om jag vill jobba kvar eller ej. Trivs egentligen men det är annat som spelar in med. Är fortfarande lite orolig att jobbet ska göra mig sämre då jag märker att jag drar mig undan lite. Och får tankar som att "jag är bara här för att jobba inte må bra" eller "de saknar ändå inte mig så jag kan lika gärna skita i fikat". Och det är inga bra tecken. Ska begära samtal med chefen nån dag men vet fortfarande inte hur jag ska formulera allt. Jag måste vara konkret, kan inte bara lulla runt eller svamla.

Steg framåt!

Vad bättre det är att ta tag i saker istället för att mala runt skiten. Ringde dottern. Hon är inte sur. Bara trött. Ett stort steg framåt. Visserligen frågade jag inre rakt ut eller frågade varför hon var tvungen att låta så sur. Men jag ringde och fick bort min klump. Så nästa gång är jag säkert ännu säkrare och frågar mer direkt.

Ska inte ta åt mig

En klump i magen. Min dotter kan ibland låta tvär och avluta samtal snabbt. Då är jag ännu snabbare på att ta åt mig och tro att jag gjort nåt fel. Men bara för att jag inte kunde hjälpa henne just då har jag inte gjort fel.
Jag ska inte ta åt mig. Ska inte.

Ett sista test

Har fått kallelse till ätstörningsenheten. Jag ska göra test igen då det gått ett år sedan jag gjorde det. Vet inte riktigt vad jag känner för det. Jag vill se att jag mår bättre, men tänk om? Tänk om jag inte gjort så stora förändringar som jag tror? Men tänk om jag får bättre siffror än jag tror? Nästa vecka får jag se.

"Jag är som jag är"

Har funderat på detta med hur frisk jag är. Jag är frisk från bulimin. Men jag är ju inte frisk från problemen som utlöste det hela: min osäkerhet. Visst är jag bättre än förr även på det men jag kan inte säga att jag är helt ok. Tror den kampen kommer pågå flera år till. Men om jag tar ett steg i taget kommer jag dit med.

Jag märker nu när andra pratar om att de blivit så tjocka eller att de ätit för mycket så reagerar jag inte igång lika mycket på det. Men prat om att känna sig otillräcklig och inte kunna prestera som man tror att man ska startar mer funderingar inom mig.

Varför ska man tvivla på sig själv? Varför tro att man inte räcker till som man är?

Jag sa alltid förut eller snarare ljög alltid förut för att hålla upp en fasad och inte få någon att komma nära: "jag är som jag är, älska mig eller hata mig".
Men lite stämmer det. Jag är som jag är. Men sedan behöver det inte vara svart eller vitt. Man behöver varken älska mig eller hata mig. Man kan bara acceptera den jag är och sedan gå vidare. Och den första som ska acceptera mig är jag. Jag gör det i stort men jag kan göra det mer.

Lite dåligt samvete

Jag ska bort i Påsk, ska följa med B till hans släkt.
När jag skulle berätta för mina föräldrar kändes det jobbigt. Men jag får övning i att göra vad jag vill, inte vad jag alltid har gjort. Och jag har umgåtts med mina föräldrar i helgen som var och då kändes det bra. Att jag umgicks med de för att jag ville, inte för att jag kände mig tvungen. Så det dåliga samvetet finns där, men inte lika starkt som i julas. Övning ger färdighet!

Gamla mönster

Idag har det varit gamla mönster som jag fallit tillbaka i.
Jag är och jobbar fast jag är hängig. Jag jobbar ännu hårdare, var här tidigt, har inte tagit någon fikarast...

Helt idiotiskt, jag vet ju att när jag gör så här går det fort bakåt. I morrn gäller nya tag! För jag mår ju bra. Då ska jag inte skicka mig åt helt fel håll.

Berätta

Det har börjat en ny kollega på jobbet. Jag kommer troligtvis jobba ganska nära honom så jag kände att det var lika bra att berätta igår att jag varit sjukskriven för behandling av bulimi förra året. Kändes ok att berätta.
Och när alla andra vet på jobbet så känns det bättre att jag berättar som jag vill och inte att han får höra det av nån annan.

Bra just nu

Har haft en underbar helg. Var bl.a. ute med jobbet och kunde njuta av det. Inte få ångest som jag fått så många gånger förr.

Fick en kommentar i dag från en gammal kollega som kom förbi: du är ju inget brun! Och jag tog inte åt mig. Om det är viktigt för honom att vara brun får det stå för honom, det behöver inte påverka mig.

Jag har det bra just nu. Jag lever ett bra liv.

Inte ensam

Jag läste tillbaka lite några gamla inlägg i bloggen. Och det jag märker mest är att jag känt mig så ensam. Har inte spelat någon roll hur många eller få jag haft runt omkring mig jag har ändå alltid känt mig ensam. För ingen har sett hur jag mått har jag tänkt.
Men jag har ju inte släppt in någon nära mig! Det är det ÄS gör, den isolerar en.
I alla förhållanden (sambo, familj, släkt, vänner) så har jag alltid hållit en distans. Har inte öppnat mig, har inte vågat släppa någon nära, har inte visat hur jag mått, har inte berättat något. Klart som attan att jag är ensam då!
Blir så arg när jag tänker på vad ÄS gör. Att man blir så isolerad och ensam. För det är många därute som sitter i den sitsen.

För jag vet ju nu att jag är inte ensam. Om jag släpper in de jag vill i mitt liv så är jag inte ensam. Och jag kan välja, jag behöver inte ha öppen dörr för alla. Men de jag vill släpper jag in. Och de får lära känna mig. Hela mig numera.

Självkänsla

Jag hittade den här texten och tycker den är väldigt bra.

Självkänsla är att kunna:
• säga vad vi tänker
• göra det vi själva vill
• kämpa vidare när vi ställs inför svårigheter
• låta bli att skämmas när vi tackar nej
• stå emot reklam och modet, som vill få oss att tro att vi är någon bara vi bär kläder av ett visst märke eller tänker på ett visst sätt
• skratta hjärtligt när någon tillrättavisar oss vänligt men bestämt
• inse att vi kan överleva ett misslyckande
• säga "nej" eller "stopp"
• säga "jag vet inte"
• gå vår egen väg, även om vi får gå den ensam
• ge oss rätten att vara lyckliga
• känna oss värda att bli älskade
• stå ut med att vara oälskad även om det gör oss olycklig för stunden
• känna oss tillfreds med oss själva
• säga "jag är rädd" eller "jag är olycklig" utan att vi känner oss mindre värda
• älska andra utan att vaka över dem som en hök eller kväva dem
• göra vårt bästa för att uppnå det vi vill utan att utsätta oss för press
• ge oss rätten att göra andra besvikna och att misslyckas
• be om hjälp utan att känna oss underlägsna
• låta bli att nedvärdera oss själva eller göra oss illa när vi inte är nöjda med oss själva
• låta bli att vara avundsjuk på andras framgångar och lycka
• inse att vi kan överleva vår olycka
• ge oss rätten att ändra uppfattning när vi tänkt efter
• skämta om oss själva
• dra lärdom av våra misstag
• klä oss i baddräkt
• låta bli att vara rädda för framtiden
• inse att vi duger och att vi har både starka och svaga sidor
• känna att vi utvecklas och drar lärdom av livet
• acceptera oss som vi är i dag, utan att vi avstår från möjligheten att förändras i morgon
• och slutligen, att kunna tänka på något annat än oss själva...

Orsak

Jag vet att jag blev sjuk för att jag satte för stora krav på mig själv. Skulle vara så duktig och klara allt. För jag var ju så stark.
Utanpå var jag superkvinnan.
Inuti var jag ett vrak som grät när ingen såg på. Och som för att dämpa ångesten gick och handlade mängd med mat för att sedan äta och stoppa fingrarna i halsen.
Men jag har inte kunnat förstå varför jag har ställt såna krav på mig själv. Det kommer inte från min familj eller under min uppväxt. Tror inte jag kommer få reda på det heller. Och det är ok. Ett tag ville jag hitta fröet till allt men jag tror att det är mycket som spelat in. Orsaker som jag inte kommer hitta. Och jag kan acceptera det.

FIn kommentar

Fick en fin kommentar idag från en gammal kompis som jag mötte. Hon sa att jag såg så pigg ut. Det beror på att jag har fått lite färg på semestern svarade jag. (Svårt att ta emot komplimanger ibland) Nej sa hon. Det är inte det. Du ser lugn och harmonisk ut, det är det som är annorlunda.

Just nu är det precis så jag känner. Harmoni...

Vit lögn om sjukdom

Fick besök idag på jobbet av en i samma bransch. Han frågade hur jag mådde nu efter min utbrändhet. Jag kände inget behov av att korrigera honom om att jag inte varit sjukskriven för det. Höll bara med i den vita lögnen och sa att jag mådde bättre nu och att jag inte ska ta på mig så mycket. Och det är ju sant!

Ett tag ville jag tala om för alla om min sjukdom, ett tag ville jag inte tala om för någon men nu talar jag om det för de jag känner för. Och det känns helt ok.

Artikel

Läste DN i morse som har börjat en artikelserie om ÄS.
Det var en tjej som haft bulimi som berättade och vad jag kände igen mig. Det är för sorgligt att vi är så många som så länge mår så dåligt och trycker ner oss själva.

Samtidigt när jag läser sånt så ser jag skillnaden mot hur jag mår nu. För ett år sen i mars var jag livrädd för att jag inte skulle få hjälp samtidigt som jag var livrädd för vad hjälpen skulle innebära i ändringar.
Det är bra att få perspektiv.

Så länge man inte ger upp har man inte förlorat.

Vår inne

Ute i morse var det kallt. Men inuti mig är det vår. Det är ett nytt spirande liv som har hållit på ett tag men nu känns det som om det verkligen är på väg att slå ut i full blom. Jag mår bra. Jag är frisk från bulimi.
Jag kommer alltid ha mina svackor men då jag kan acceptera detta och låta de komma och sedan gå vidare. För jag har accepterat den jag är. Med mina svagheter men även med mina styrkor.
Jag kommer aldrig att tycka att min mage är snygg eller lagom tror jag men det går det med. Jag accepterar den.

Fick ett bra exempel på detta idag. Jag glömde ge B en sak i morse. Ingen viktig sak och det löste sig ändå men jag den första tanken jag fick var "det är så typiskt mig, jag ska alltid klanta mig" innan jag slog om helt. Vadå typiskt mig? Alla glömmer saker. Och ingenting går under för det.

Back to work

Dags att jobba igen. Hoppas mina batterier och mitt lugn är så bra som de känns.

Bra

Har en väldigt bra känsla i kroppen efter semestern. Talade idag om för mina föräldrar att jag inte ska vara hemma i påsk. Och jag kände mig inte skyldig när jag sa det. Och vet inte om de märkte mitt lugn för jag tyckte de tog det bra.

Vill alltid ha denna underbara känsla i kroppen. Men livet är inte så. Men samtidigt blir mitt liv vad jag gör det till. Och om jag väljer bra och fortsätter att inse att jag bara kan ha ansvar för mitt liv och inte andras så fortsätter min friska resa i en bra riktning.

Kort sammanfattning av semestern

Vaken pga tidsomställning...
Jag har haft en underbar semester. Har bott bra, haft underbart väder, ätit god mat. Badat, solat, nån utflykt. Bara varit och njutit av varje dag.

Men det ar kul att se vad det ar som har spökat.
Jag har vågat gå på stranden i bikini. Och då menar jag inte bara mellan vattnet och solstolen utan upp och ner till rummet (bodde iofs precis bredvid) men även promenader längs stranden. Och faktiskt har jag kunnat koppla av då. Första gången i mitt liv.
Däremot vissa kvällar när jag tagit på mig kläder har jag tyckt att jag sett tjock ut. Borde det inte varit tvärtom? Men det har inte varit mycket heller. Jag har verkligen tagit storkliv framåt.
Har ätit bra och druckit öl utan att ha ågren för kalorier.
Laddat alla batterier, det var väldigt nödvändigt.

En sak som jag hakade upp mig på var detta att bli brun. Jag blir inte brun som en pepparkaka utan mer lite gyllene så där. Det är de pigment jag har. Men eftersom man alltid ska bli brun på sommaren har jag pressat och kämpat. Nu låg jag en hel del i skuggan för att inte bränna mig som jag gjort förut. Och tänkt att jag har de pigment jag har. Kan måste då erkänna när jag sett andra, vad bruna de är varför ligger jag i skuggan? Satt på planet hem och konstaterade att andra var brunare än mig, men inte alla.

Så en kort sammanfattning, jag har haft det jättebra!

Hemma igen

Hemma i kylan. Återkommer efter lite sömn...

Semester!

Nu lämnar jag snö och kyla och flyger 11 timmar till värmen i Vietnam. Jag ska njuta av semester i två veckor. Kommer troligen inte komma åt bloggen men jag återkommer när jag är hemma.
Ha det bra så länge!

Fredagsmys, knappast.

I fredags gjorde jag något bra. Jag grät och visade B helt hur dåligt jag mått sista veckan. Har inte riktigt sagt det fullt ut då gamla rädslor kom i dagen och jag var säker på att han inte ville ha mig om han såg mig så ledsen. Men i fredags kväll orkade jag inte hålla det uppe. Jag grät och jag berättade. Berättade att jag tyckte det var jobbigt när jag försöker göra det jag vill så får jag dåligt samvete. Berättade att jag skämdes när jag grät inför honom. Osv... Snacka om fredagsmys va? Men vad skönt det kändes efteråt! Och inte har B lämnat mig.
Resten av helgen var mycket bättre när jag fått ur mig allt. Insåg åter igen att det är ok att vara ledsen ibland och tycka att det är jobbigt. Och om jag tycker något är jobbigt så kan jag ändra det. Bara jag och ingen annan kan säga till när jag tar åt mig av kommentarer och jag blir sårad, av tex min familj. Som jag sagt tidigare, har jag varit sjuk så länge kan jag inte förvänta mig att allt ska vända på en gång. Jag övar och övar och går vidare. Går bättre varje gång. Skönt att få ur sig detta innan semestern.
För i morgon flyger jag till sol, bad och avkoppling. Ska till Asien, inte thailand men i närheten... :)

Trött.

Trött, trött, trött. All min ork är borta just nu. Så jag går runt på sparlåga och bara tar mig igenom varje dag. Men på tisdag åker jag och är borta i 15 dar. Välbehövligt.

Konsten att njuta av stunden

Har suttit en lång stund och bara tittat ut genom fönstret. Vi har en stor snöhög på gården och ett barn håller på och leker i högen. Han klättrar upp, åker ner, upp igen och sen kastar lite snö. Allt med ett leende på läpparna. Han njuter av livet. Gör det bästa av situationen. Han åker med sin pappa som är lastbilschaufför så medan han lastar av leker han i snöhögen.
Det är så det ska vara. Njuta av stunden. Gav mig en bra tankeställare mitt i all stress. Jag tar mig nu en rast och en kopp te. Ska ta ett par nötter med.
Ska välja en skön låt på spotify och njuta...



Tack för kommentarerna om min kollega. Jag måste ta upp det. Frågan är bara när och hur.

Kollega

Jag har en kollega som jag tycker försöka trycka ner mig. På behandlingen när jag märkte att jag inte hörde riktigt vad som sas utan hörde det jag vill höra så tänkte jag att det det beror säkert på att jag inte hört på "riktigt".
Men nu kan jag konstatera efter några månader att jag inte riktigt gillar henne. Och jag kommer nog aldrig gilla henne. Men jag ska inte umgås privat med henne, bara jobba. Jag kan inte älska alla. Och alla kan inte älska mig. Men detta innebär inte att jag ska tåla vad som helst. Måste bli bättre på att säga om jag blir sårad. Jag har ju vågat säga till en annan kollega. Men det är inte lika lätt att säga till en som är släkt med chefen och ägaren av företaget...

Inte på topp men bättre

Ny dag. Solen skiner ute.
Gårdagskvällen gick ok. Åt stuvade makaroner som för mig har varit hetsmat förut. Men jag åt en portion. Kändes ok. Gick sedan och tränade. Och tog i allt jag orkade och kände återigen att jag inte har samma ork som förr när jag tränade i princip varje dag. Känslan av att vara lat och stor kom som en avlöning.
Dottern var med och tränade. Jag missförstod henne under promenaden hem från träningen varav hon säger: du lyssnar ju inte... Gjorde ju inte saken bättre för mig.
Summan av gårdagen var att jag kände mig: värdelös på jobbet, värdelös som mamma, lat och tjock.
Tänkte på kvällen när jag låg i sängen och efter att ha pratat med B en lång stund. Jag är inte värdelös, tjock och lat. Det är i mina tankar som detta pågår! Det är ÄS som knackar på och vill in, vill in och ta över som förr. Det innebär inte att jag är värdelös. Så när jag somnade var jag lugnare. Och sov hela natten.

Lite bättre känsla idag. Jag är inte på topp alls men bättre.
Tänker inte öppna dörren för ÄS. ÄS är vräkt och ska så vara.
Jag vann igår eftersom jag åt som jag skulle och eftersom jag inte grävde ner mig helt i avsky för mig själv utan vände tanken. Ingen lätt kamp. Men den är värd att utkämpa. Och vem har sagt att livet är lätt? Och jag vet hur bra jag kan må utan att låtsas. Är på väg upp igen.

Tvivel

Fick bilder mailade till mig från i torsdags. Är inte nöjd med vad jag såg.
Lyssnar på fel sätt och tar åt mig på jobbet.

Är inte lugn alls. Kämpar som en galning.
Vill inte hetsa. Känner inte det suget.

Men vill inte äta alls. Eller träna som en tok.

Tvivlet gror, jag försöker hindra att det sprids.

Vill bli smalare. Vill bli bättre på allt.

Bli en bättre människa...

Längtar bort

Längtar efter att vara ledig och dra iväg. Få släppa allt ett tag. Få bara vara.

Ska ta tid före mig ikväll

J*la prestationsångest. ÄS vill smyga in...
Det är ok att jag inte hinner allt.
Det är ok.
Ska upprepa detta tills ÄS fattar att jag inte ger mig hur jobbigt det än är och även om jag tvivlar ibland.
Det är ok att jag inte hinner allt. Jag ska se till att mår bra. Inte behaga andra.
Så ikväll ska jag på ansiktsbehandling. Tid för mig och bara mig. Jag ska behaga mig.

För inte f*n ska ÄS få trycka in mer prestationsångest. ICKE!
Jag vet inte hur stark jag är just nu men inte ska jag ge mig. Har inte gett mig sedan maj så inte nu heller.
Framåt envisa krigare!

Dåligt samvete

Funderar på hur stark jag är. Har tillåtit mig att bli stressad. Jag ska inte ta åt mig. Men jag har gjort det.
Och denna månad har varit lite galen med allt möjligt som har varit på en gång. Jag brukar inte ha så mycket att göra men som sagt, denna månad kom allt på en gång. Har varit tvungen att avboka saker och säga nej. Och mår skit över detta. Känner mig inte tillräcklig. Att jag inte hinner och att jag inte kan prioritera. Har tappat mig själv i den prioriteringen.
Nästa vecka åker jag på semester i två veckor till värmen. Ska bli så skönt och då ska jag ta mig tiden att flytta upp mig själv på prio-listan.
Men jag är ju på rätt spår som kan säga nej. Ska bara klara det utan att få det dåliga samvetet.

Står upp igen

Åt 3-rätters middag i torsdags. Allt mat kvar men ångesten över att ha ätit 3 rätter var stark. Spelade ingen roll i mitt huvud att det var små portioner det enda som satte sig i minnet var 3 rätter... Fick prata med B på kvällen då jag hade gråten i halsen på kvällen med. Blev så arg på mig själv för att jag släppte in ÄS en kort stund och lät den styra mina tankar. Den ska inte in alls!
Men nu är torsdagen borta och jag har lärt mig något av detta. Gårdagen var mycket bättre. Och idag ska jag ut och äta mat igen på restaurang. Mat är gott. Mat kan njutas. Och jag kan njuta av livet. Snubblar man får man resa sig igen. Jag står på benen igen. Framåt!

Hörde det jag ville. Inte bra.

Har haft fullt upp med tårarna idag.
Bad en kollega att hämta posten. Fick till svar "är det inte bra att du får frisk luft?"
Jag vet vad han sa. Men det jag hörde var: eftersom du bara sitter på ditt feta arsel här på kontoret så behöver du röra på dig.
Satt med gråten i halsen. Dels för att jag tog åt mig. Dels för att jag tyckte jag var larvig som överreagerade.
Mår fortfarande inte ok. Kämpar med tankarna.
Ikväll ska jag bort. Med alkohol och en massa mat. Känns inte som rätt dag.
Mår inte bra. Känner mig stor. Och larvig. Väldigt väldigt larvig. En överkänslig kärring som inte tål något...
Kämpar. Detta ska gå bra. Det ska.

Semla

Fettisdagen igår. Semlor.
För första gången på minns inte hur många år åt jag en semla till fikat och behöll den. Den var god men vad mätt jag var efter! Tänkte först inte äta någon middag för så gör ju många andra "normala" människor men jag kände att det skulle sända fel signaler inne i mig så jag åt lite middag ändå. Men även om semlan var god så är det inte någon favorit så jag behöver nog inte äta så många fler i år...
Men man får mer valuta för pengarna nu när man behåller maten. :)

Inte ha dåligt samvete!

Jag märker att det här med min syster har bitit sig lite kvar i mig. Jag har märkt att jag börjar fundera på att jag "måste" hinna träffa henne, mina föräldrar, mina vänner, mina... Men det finns inga "måsten" förutom de jag skapar själv i skallen. Ja, det är klart att det finns måsten här i livet, men det här är inte ett av dem. Jag ska inte göra det andra tycker eller vill. Jag ska göra det jag vill och vad jag tycker. Märkte att det kom nu när dottern kom hem tidigare än planerat. Jag har ju planerat andra saker och fick då igår kväll lite dåligt samvete för att jag är upptagen några kvällar nu när hon kommit hem. Och hur smart är den tanken? Jag har ju planerat under de förutsättningar jag hade, kan jag ju inte få dåligt samvete för att det ändras. Så, jag njöt av gårdagen med henne och jag ska ikväll njuta av kvällen på annat håll med B. Jag och dottern hinner ses ändå!

Dags!

Dags att hämta dottern!
Stort leende idag på Tokerina.

Vann

Igår gjorde jag stekt potatis till middag. Älskar stekt potatis. Men det har varit hetsmat ofta. Igår hade jag en kompis över på middag. Vi åt och det blev kvar potatis. Ställde det åt sidan. Utan att tänka hade jag tanken att "jag kan äta mer sen när hon gått". När jag sedan såg tallriken funderade jag ärligt på att äta upp allt. Det är ju så gott... Men onyttigt, kanske jag ska...???
Men jag slängde det i soporna. Och det kändes bra. Blev först arg på tanken som kom, men så länge jag besegrar tanken när den kommer är det ok. När jag märker att det är fel tänk och styr om. Det är då jag vinner!

Minne? Vad är det?

I morse ringde väckarklockan kl 6. Förstod inte varför. Jag behöver ju inte gå upp förrän halv sju. Vem har ändrat klockan? B sov inte hos mig så inte han. Kan katten ha kommit åt den? Men hur ska den kunna trycka in knappen och hålla in den i 30 minuter. Trodde på allvar att klockan ställt om sig själv. Jodå, måste vara nåt fel. Men lika bra att gå upp.
Under frukosten slog det mig. Det sista jag gjorde var att ställa om klockan så jag skulle gå en längre väg till jobbet så jag fick frisk luft. Gåtan löst. Med klockan. Mitt minne däremot är en gåta att det fungerar över huvud taget... Men jag fick mig en halvtimmes promenad i morse.

: )

Bh på idag! : )
Och dottern kommer hem i helgen.
Gissa vem som kommer stå på Arlanda med stora kramen? :)

Så oron är mindre. Och jag har reflekterat över hur jag reagerade nu. När det gäller min dotter brukar jag försöka slå knut på mig själv och känna att allt är mitt fel om något går emot för henne. Men det var bättre denna gång. Visst har jag varit väldigt orolig, men jag flippade inte ut helt. Har inte suttit och gråtit hela tiden och har inte slagit på mig själv. Och jag vet att hon kan själv. Och att jag gör ett bra jobb att finnas där när hon behöver mig. Då kan jag stötta. Och hon måste ju känna det eftersom hon ringde mig nu när hon behövde prata.

Faktiskt stolt över mig själv att jag under en veckas tid har tagit mig igenom 2 pärser utan att rasa hela vägen ner. Jag kan reagera och må dåligt. Och jag överlever det. Och om det inte blir värre än att glömma bh:n nån dag så... Blir värre den dan jag går ut utan tröja... : )

Mycket i huvudet kanske?

Skrattar åt mig själv just nu.
Jag har hela dagen känt att något är fel men inte kunnat säga vad.
Nu kom jag på det.
Har glömt sätta på mig bh:n! Hur i hela friden kunde jag glömma den i morse?

Sitter nu och skrattar åt mig själv… Jösses, glömma bh:n…
Undrar om det är lite mycket i huvudet kanske...?

Äter fast inte hungrig

Har tagit mig igenom igen... Tagit mig igenom oro. Dottern är på resa i Asien och har haft det lite tufft nu i helgen. Och att ha en ledsen dotter i telefonen, skype och mail gör inte mig lugn... Har haft en kraftig oro. Och då försvinner hungern. Hur lite jag än äter så inte blir jag hungrig just då. Så reagerar väl de flesta men det är inte bra för mig. Så jag har ätit ändå, de flesta målen. Har missat några. Så idag har jag varit nog med mellanmål (frukt) och lunch. Och jag känner mig illamående nu. Har känt den känslan hela eftermiddagen. Vill träna bort känslan av illamående. Eller är det oron jag vill träna bort? Fast jag har pratat med dottern idag och det är lugnt igen där nu. Hon är ok. Men är min oro borta eller är det den som spökar?
Så jag andas. Känner och andas. Vem har sagt att livet är lätt? Men jag går framåt. Bakåt är inget alternativ. Jag kan stanna upp men jag kan inte backa. Fel, jag kan men vill inte backa.

Urlakad

Känner mig helt urlakad efter de senaste dagarna. Hur orkade jag förr när jag mådde så dåligt hela tiden? Hur orkade jag hålla masken uppe? Fattar inte...
Gäspar som en avlöning redan. B får nog se sin flickvän somna väldigt tidigt idag. Har haft lite tjock-tankar idag. Men vet vad de beror på. På mina tankar om jag har handlat rätt mot min syster. Jag har handlat rätt. Så. Inse detta dumma hjärna som då hör de små viskningarna från ÄS om att jag är tjock. Jag behöver inte tveka!

Tagit mig igenom

Bättre idag. Var hos min syster igår och pratade. Jag lyckades hålla mig lugn, lyssna på vad hon sa och jag sa inte allt jag kände men en hel del. Jag accepterade hennes känslor även om jag inte tyckte om dem. Och det bästa av allt: jag tog inte på mig något. Jag sa inte att det var mitt fel, jag bad inte om ursäkt, och jag sa inte att jag ska ändra mig eller anpassa mig. Det var inte lätt. Men det gick. När jag gick därifrån kände jag mig lättad. Och som jag gick mer rakryggad.

Jag tycker fortfarande det är jobbigt att andra tycker det är jobbigt att jag ändrats. Men jag kan inte leva mitt liv för andra. Hur mycket jag än älskar dem. Jag kan bara leva mitt liv. För det är mitt ansvar. Visst kan jag hjälpa och stötta andra men inte genom att förinta mig själv. Vet ju hur jag mått i alla år när jag har försökt att förinta mig själv.

Jag tog mig igenom detta. Jag mådde så dåligt i tisdags kväll. Så som man kan må i livet. Men jag tog mig igenom. Och på ett bra sätt tycker jag. Livet fortsätter.

Helvete

Går igenom ett helvete nu. Har fått mail av min syster att hon saknar mig men hon känner att hon inte får plats i mitt nya liv. Eftersom vi inte ses lika mycket nu.
Jag har gråtit tårar i mängder ikväll. Jag har känt sån skuld och haft så ont i ikväll. Men jag kan inte slå på mig själv. Ja, jag har ändrats. Det är jobbigt för min familj. Det är jobbigt för alla som känner mig. Jag beter mig inte som jag gjort i alla år. Jag gör det jag vill nu. Inte det de vill. Det är jobbigt för dem. Det är jobbigt för min syster. Men att jag gör det betyder inte att jag älskar henne mindre. Men hur ska jag förklara detta utan att göra henne mer ledsen? Jag försöker acceptera att jag kanske måste såra människor eftersom jag ändrar mig. Men det är så svårt. Och gör så ont... Vill inte såra någon. Vill göra så att de mår bra. Men jag kan bara ta ansvar för en person. Den enda jag kan ta ansvar för är mig själv. Se till att jag mår bra.

Men det är så svårt när man får såna här reaktioner... Vill helst av allt bara ringa henne och säga förlåt men det kan jag inte. Jag har inte gjort något fel som ändrat mig. Ska försöka förklara för henne i morgon kväll om jag är stabilare då. Och då ska jag inte maila utan gå till henne. Kommer bli skitjobbigt men jag måste. Måste orka.

Är mitt i ett litet helvete... Jag ska ur det men just nu ska jag fortsätta gråta och tillåta mig vara ledsen och sårad.

Vågar prova nytt

Jag har i flera år avstått från att prova nya saker. Eftersom ÄS gjort att jag tyckt att jag varit värdelös har det inte varit någon ide att bevisa det för alla andra, de visste det ju redan. (Visst, i mitt huvud var det så... Inte i verkligheten.)

Och jag har länge velat prova långfärdsskridskor. Men inte gjort. Av flera orsaker: kommer inte klara av det, ser tjock ut i varma kläder, kommer slå mig, kommer skämma ut den som är med osv... Lysande ursäkter va? Inte alls!

Igår åkte jag långfärdsskridskor för första gången i mitt liv. Och visst, jag var inte graciös alls. Viftade med armar och såg säkert inte klok ut. Gjorde en vurpa med och slog i knät. Och trots detta var det kul! Och jag gjorde det, jag gav inte upp!
Livet pågår. Mitt liv. Som jag lever och provar saker i, upplever saker. Mitt liv. Mitt nya liv!

Ok

Känslan sitter kvar. Inte lika stark som häromdagen men den är kvar. Just dessa dagar accepterar jag min kropp som den är. Min mage är inte platt. Kommer aldrig bli. Jag är en kvinna med kurvor. Har alltid varit. Höfterna finns där med. De är också mina.
Jag kommer säkert att tycka annorlunda en annan idag. Men nu är de ok. Och med mer dagar av "ok-kännande" kommer detta bli bra framöver med.

Ny bra känsla

Idag har jag en ny känsla i kroppen. Jag känner mig inte smal. Inte tjock heller. Men jag är helt ok med hur jag ser ut idag. Är nöjd. Eller nöjd är kanske fel ord. Kan inte förklara det riktigt. Men det är en väldigt skön känsla.
Det är inte för att jag gått ner i vikt som jag är nöjd.
Jag har inga nya kläder som jag tycker döljer.
Inget speciellt har hänt, inga komplimanger eller så som har höjt mitt självförtroende. Så det sitter inte i vikten, inte i utseendet eller inget jag har gjort. Har bara en skön känsla för mig. HELA mig.

Jag tycker helt enkelt att jag är helt ok idag.
Mer än ok faktiskt.
Så jag är inte nöjd. Jag är mer än det.
Och det jag bara för att jag är jag.

Duktiga kvinnan med osynkat huvud

Något som jag verkligen måste jobba vidare med, troligtvis under lång tid, är det att jag inte ska ta på mig allt för alla andra. Jag ska inte vara den duktiga kvinnan som finns för allt och alla. Som hellre slår knut på sig själv och mår skit än säger nej. Det går väl åt rätt håll med detta men det är inte lätt. Inte alls.
För det sitter så hårt att jag ska vara den där duktiga kvinnan. Och om jag nån gång säger nej känner jag mig taskig, elak och egoistisk. Och när jag känner de känslorna så kommer lätt följden: De är viktigare än mig det är klart att de ska prioriteras... Jag vet. Det är fel. Helt fel tankesätt. Och det är därför detta inte är lätt.
Men det är i mitt huvud det sitter efter som de gånger jag säger nej går det bra. Och ingen annan blir ledsen förutom i mitt huvud.
När blir mitt huvud och verkligheten synkade?

Svaj i humöret fast ändå planare

Tänker över det här att det går upp och ner humörsmässigt. Som bulimiker ser man ju saker väldigt svart och vitt. Mitt humör har i många år verkligen pendlat upp och ner. Och ibland nu när jag skriver inlägg får jag känslan av att jag fortfarande pendlar upp och ner som en berg och dalbana. Men berg och dalbanan har inte lika branta backar längre. Jag reagerar visst, men inte lika häftigt som förr. Jo, glädjen är lika glad nu som då men mer ärlig nu. Och när jag deppar är jag inte lika nere.
Och det var länge sedan jag fick något "utbrott". Kunde ofta förut bli väldigt sur och ledsen och reagera väldigt starkt. Det beror säkert på att kroppen får det den behöver men jag tror även det sitter i skallen. Och eftersom skallen är bättre den med så. Och jag hoppas att det kommer plana ut ännu mer i humöret vartefter åren går...

Vara med sig själv

Thåström har beskrivet det så bra:
Och jag vet att jag är skyldig till att under många herrans år
försökt slippa va med mig själv

Det är just så det varit... Förr. Men nu är jag med mig själv. För jag är min bästa vän. Jag vill nu (de flesta dagarna) vara med mig själv. Och vet ni, det är ok att njuta av livet... Med allt det innebär. Känna, njuta, sörja, skratta, gråta, älska, hata. och även de dagar som inte är något utan bara är. Allt är mitt liv. Ett bra liv. Life is good!

Mer än trevlig!

Fick komplimanger igår. Om hur jag var som person. Först från en kund. Sedan från en kollega och sedan från en släkting till B.
Jag lyssnade och sa tack. Slog inte ifrån mig utan tog till mig och värmdes inuti. Jag är inte dum! Är en himla trevlig, lättsam och mysig person uppenbarligen!
Ska minnas detta andra dagar när det inte känns så... : )

Snarkning igen...

Detta med snarkning... Jag var trött igår efter att ha sovit dåligt ett par nätter (festande grannar bla). Somnade bredvid B liggande på rygg lyssnandes på mp3-bok medan B läste. Vaknade av mig själv att jag snarkade! Men, denna gången kände jag inte den skam jag känt förut. Frågade bara B om jag snarkat. Han svarade ja. Jag vände på mig och somnade om. Ingen panik som förr gjort att jag legat vaken.
Så ok, jag snarkar. Inte alltid. Men ibland om jag ligger på rygg.
Detta förändrar inte den jag är och det förändrar framför allt inte min vikt!
Acceptans.

Framåt igen

Har samma jeans som i lördags på mig. Bara för att fortsätta inse själv att jag inte är så stor som jag tror. Och de sitter inte lika tajt som första gången jag provade dem. Alltså sitter det i skallen. Jag vet det men ramlar ändå dit emellanåt. Men det som är skillnaden nu är att tankarna kommer och jag trillar ibland dit, men jag lyckas bryta tankarna och fortsätta resan framåt.
Det är då jag vinner kampen!

Bekräftelse

I går skulle jag och B till en av hans släktingar som jag inte träffat förr. Jag provade ett par jeans som jag tyckte satt för tajt. De kan jag ju inte ha tänker jag, då får B skämmas för mig. Bytte byxor. Varav B frågade har du bytt byxor? Ja, jag tyckte inte de andra satt bra. B:s svar: Jag tyckte de var snygga på dig.
Jag byter byxor igen och tycker då inte att de sitter lika tajt som innan. Att man ska behöva få bekräftelse för att se sanningen...

Terapi

Min terapi mot att känna mig oattraktiv: låta B ha handen på min nakna mage och inse att han tycker om mig som jag är. Både till utseende och sätt.

Fan

Gårdagskvällen var jobbig. Ville äta. Började äta. Men avbröt så det blev ingen hets utan bara överätning. Hade oron i kroppen. Var så jävla arg på mig själv. Fan varför är jag så jävla dum var det som snurrade i huvudet. Lyckades lugna ner mig. Jag är inte jävla dum. Det var tankar som spökade. Tankar och känslor. Det är inget bevis för att jag är jävla dum. Jag är inte ens dum överhuvudtaget. Inte alls. Tror jag i alla fall... Nej, jag vet. Eller borde veta. I går visste jag inte. Idag är jag inte än helt övertygad. Tror att jag snart vet det igen. Har ätit som jag ska idag och har inte oron i kroppen. Och jobbar med att inte vara besviken på mig själv.

Jag kan och jag fortsätter.
Och jag är inte dum!

Käftar emot

Ska resa i mars till värmen. Ska vara i 14 dagar på stranden. I sommarkläder. Längtar! Men... Det har påverkat mina tankar om vikten. Bara 7 veckor kvar. Oj, måste tajta till kroppen! Körde två träningspass i måndags. Vill köra två i dag. Men för att visa att jag bestämmer så ska jag bara köra ett pass. Och ingen extra promenad på väg till träningen eller på vägen hem. Bara för att käfta emot de ÄS-tankar som vill smyga in. I min hjärna ska jag bestämma.

Acceptera & lyssna

Började läsa en bok igår: Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Den handlar om acceptans. Det är nog inte den bästa boken jag läst men den påminde mig om att jag är på rätt väg. Att jag försöker acceptera saker som de är. Det betyder inte att jag alltid tycker om det, men jag kan acceptera det. Jag kan acceptera att jag ibland mår dåligt, det är en del av livet. Jag ska därför inte gräva ner mig i det.

Märker att jag börjar lyssna mer på vad folk säger istället för att tolka det jag hör till något helt annat. Som häromdagen när vi (jag och B) åt middag var jag hungrig och åt ganska fort. B frågade: var du hungrig idag? Förr hade jag varje gång tolkat detta som en pik om att jag äter för mycket, att jag är tjock, att jag med andra ord är helt värdelös och lika gärna kan gå och gömma mig på en gång eftersom han absolut inte kan tycka om mig som är så värdelös...
Men då lyssnar jag ju inte på vad han säger. Han säger inte det jag hör i mitt huvud. Han frågar om jag var hungrig för jag gav intryck av att vara hungrig. Häromdagen lyssnade jag och reagerade inte som jag brukade och det var skönt. Men jag vet om att jag har en dålig dag så är jag känslig och tar åt mig. Men jag hoppas och tror att jag varje dag blir starkare så jag inte är lika känslig.

Svar på kommentar

Fick några frågor som jag tänkte svara på.
På behandlingen sa de att man ska äta sig ur ätstörningen och jag tror på det. När jag började äta regelbundet försvann hetssuget och istället kom alla känslor fram som jag gömt så länge så jag istället kunde jobba med dem. Så jag kunde börja jobba med att jag inte är värdelös och att att jag är inte bättre om jag väger mindre. Vem jag är avgörs inte av vad som står på vågen.
Jag åt under behandlingen 6 ggr per dag. 3 mål och 3 mellanmål. Idag äter jag 5 ggr per dag, har minskat till 2 mellanmål vilket känns som det är där jag ska vara. Vissa dagar funkar inte detta naturligtvis beroende på vad man gör, om man är tex ute på stan eller skogen...

Jag utmanade mig också med att äta sådant som var "förbjudet" och som var hetsmat redan i början av behandlingen.
Jag har idag inte någon "förbjuden" mat alls. Äter allt, även godis och bakelser etc. Men inte alltid. Men är jag sugen eller blir bjuden så äter jag. Jag åt mer sötsaker under behandlingen just för att avdramatisera detta. Att det var ok att äta.

Jag kan ha mat hemma, kan storhandla och fylla frysen utan problem. Så det funkar bra. Men om jag känner mig orolig ibland och ska handla mat så handlar jag inte sådant som jag vet har triggat mig förut. Då tar jag det säkra före det osäkra. Men jag äter alltid, hoppar aldrig över ett mål.

Jag har också hittat tillbaka till träningen och glädjen i den. Hade helt träningsförbud under större delen av behandlingen, fick bara ta max 3 promenader i veckan. Var väldigt jobbigt i början! Har nu ett par månader under hösten tränat lite olika pass för att prova mig fram. Känner nu att det jag tränar kör jag för att jag vill och för att jag ska må bra. Inte köra de pass som bränner mest kalorier...

Det som gjorde att jag fixade detta var att jag insåg att jag var sjuk och att jag behövde hjälp. Att jag insåg att det var nog, jag kunde inte må som jag gjorde längre. Och att jag sedan fick hjälpen genom behandlingen.
Jag ville bli frisk men jag vet att jag var rädd för att det var försent, att jag varit sjuk för länge. Men jag vet nu att det aldrig är försent! Det går alltid att bli frisk. Kan kräva lite mer jobb, men det är det värt.
Och mina tankar som funnits i över 18 år försvinner ju inte omgående men då jag idag bearbetar mina känslor och tankar istället för att gömma undan dem kan jag ta mig igenom när jag tvivlar och ÄS knackar på.

Stor utmaning klarad!

Idag var jag på spinning och jag satte mig inte längst bak. Valde en cykel i rad två. Där folk bakom kan se hur stor rumpa jag har... : )
Jag var inte helt avslappnad i början men det gick bra efter en liten stund, kunde tom släppa tanken. Trodde jag aldrig att jag skulle klara...

Vardag igen

Så är vardagen i gång igen. Har mått bra av att vara ledig. Har funderat en hel del. Har märkt vad jag reagerar på och vad ÄS-tankarna triggas igång av. Men jag kan också när tankarna kommit igång, tänka igenom saken en gång till och se det annorlunda. Inte alla gånger men de flesta. Känns bra.

Träningsglädje

Var och tränade igår. Det passet som förut har varit mitt favoritpass men som samtidigt har gett mig så mycket ångest. Skivstång/Kondition med en speciell ledare som pushar på hårt. Förut mådde jag skit om jag inte var starkast, om jag inte orkade mest. Provade en gång i höstas men fick då reaktion med lite ångest.
Provade igår igen och hade kul! Ren och skär träningsglädje!
Inte var jag starkast. Inte orkade jag mest. Men jag gjorde vad jag orkade och mådde bra. Förut har jag också dragit fort därifrån för avslappning och sånt är ju bara för mesar har varit min tanke. Nu kopplar jag av och stretchar i lugn och ro. Och det är skönt och inte ett dugg mesigt! Idag kan jag skratta åt hur jag tänkte förut...

2009 glöms aldrig

Eftersom det är nytt år så funderande jag på hur det förra var. Kommer aldrig att glömma 2009. Det var ett år som betydde massor för mig. För att jag tog tag i saken... Helt själv.
I januari var jag hos husläkaren och blev remitterad till ätstörningsenheten.
I maj började jag på behandling.
I september slutade jag på behandlingen och blev diagnosfri.

Jag har gråtit mycket i mitt liv men detta år har toppat allt. Ett tag i början på behandlingen när man släppte fram allt, kändes det som jag aldrig skulle sluta. Och jag även gråtit så andra sett! Och det är ok. "Man behöver inte alltid vara stark, man får finns ändå". Och man är stark om man vågar visa vad man känner. Jag har känt så mycket. Och visat och sagt till andra vad jag känner.

Jag har mått så dåligt detta år och jag har mått så bra. Men jag är så stolt över mig själv.
Att jag gjort detta.
Att jag orkat.
Att jag fortfarande orkar.

Helger och bortglömd

Så sitter man en vanlig måndag igen och ska arbeta. Trött som attans då jag sovit dåligt. Tillbaka till verkligheten igen...

Då har jag klarat av jul, nyår och födelsedag. Trots lite känslodippar har det gått jättebra. Julen hos Bs familj gick bra, kände mig inte utanför. Nyår var jag hos fest med Bs vänner. En massa nya jag inte känner, det var bara en jag träffat en gång tidigare. Gick bra det med, hade det trevligt. Pratade och hade skoj.
Och så kom då födelsedag. Och ingen av mina föräldrar eller syskon ringde och sa grattis. Vi skulle visserligen fira mig en annan dag, men ett grattis ringer man ju och säger. Det sved. Om bara någon hade glömt hade jag inte vart så ledsen men när alla fyra glömmer. Dottern kom ihåg och ringde från andra sidan jorden. Men detta var ett tillfälle när man märker att ÄS lurar och så gärna vill vara med. Direkt kom tankarna att bra för att jag inte firade jul där så är jag bortglömd. Jag är värdelös och ingen kommer ihåg mig för jag är inte värd att minnas. Men det är ju inte så. Men de tankarna kom, bara att erkänna. Grät, men hade bra stöd i B. Som sa att det är gamla spöken som är igång.
De vart helt förtvivlade att de alla hade glömt när jag sa att det vart kul om nån sagt grattis. Så genast fick jag ju dåligt samvete för att jag sagt något. Men det var bra att jag sa. Det må låta larvigt att jag blev ledsen, men jag blev det och om jag inte säger något så växer skiten inom mig. Måste berätta för då försvinner det.

Så allt som allt är jag väldigt nöjd med helgerna. Har även funkat bra att vara med B helt oavbrutet i alla dagar. Älskar honom.

Dags att gå till jobbet straxt.