"Jag är som jag är"

Har funderat på detta med hur frisk jag är. Jag är frisk från bulimin. Men jag är ju inte frisk från problemen som utlöste det hela: min osäkerhet. Visst är jag bättre än förr även på det men jag kan inte säga att jag är helt ok. Tror den kampen kommer pågå flera år till. Men om jag tar ett steg i taget kommer jag dit med.

Jag märker nu när andra pratar om att de blivit så tjocka eller att de ätit för mycket så reagerar jag inte igång lika mycket på det. Men prat om att känna sig otillräcklig och inte kunna prestera som man tror att man ska startar mer funderingar inom mig.

Varför ska man tvivla på sig själv? Varför tro att man inte räcker till som man är?

Jag sa alltid förut eller snarare ljög alltid förut för att hålla upp en fasad och inte få någon att komma nära: "jag är som jag är, älska mig eller hata mig".
Men lite stämmer det. Jag är som jag är. Men sedan behöver det inte vara svart eller vitt. Man behöver varken älska mig eller hata mig. Man kan bara acceptera den jag är och sedan gå vidare. Och den första som ska acceptera mig är jag. Jag gör det i stort men jag kan göra det mer.