Dumma helger...

Mors dag igår. Jag var inte hos min mamma. Jag var inte med min dotter. Det innebär inte att jag inte älskar nån av dem. Jag älskar min mamma varje dag. Jag är älskad av min dotter varje dag. Behöver inte en påhittad affärsdag för att bevisa detta.
Varför får man då dumma kommentarer i förbifarten om att man inte är där? Inte av min mamma eller min dotter. Utan andra i min släkt.
Varför kan man inte tänka på vad man säger. Varför ska jag alltid såras och ges dåligt samvete för att jag numera försöker leva mitt liv för mig?
Känns som några inte vill att jag ändras och det påverkar mig. Jag mår dåligt av det. Har ett starkt underbart stöd av B, vilket är väldigt skönt.

Men det finns mer helger som kan bli dumma. Undrar vad de säger om midsommar, födelsedagar, jul, påsk, valborg, nyår, årsdagar etc. Finns en massa tillfällen att ge små pikar så jag ska känna att det jag gör är fel.
Men mitt liv är mitt. Jag ska fortsätta framåt, men blir bara så trött på detta och att jag reagerar över det. Men om det ska fortsätta varje helg så kommer jag snart att vänja mig och kanske inte ta åt mig?

Vilja /orka

Samma vän som förut mår inte bra alls. Har lite svårt att hitta balansen i detta.
Jag vill stötta och finnas där. Hon har funnits där för mig.
Jag vill inte höra för jag orkar inte med all dålig energi för den påverkar mig.
Vart ska jag stå? Vågar jag vara så ärlig att jag kan säga att jag finns här men kan inte stötta så mycket just nu?
Det är svårt.

Kastas mellan skuldkänslor för att jag ens tänker tanken att jag kanske inte orkar. Men sedan känner jag att jag kan ju inte vara där och jag dras ner.

För övrigt så mår jag bra. Trivs i livet. Trivs med mig själv. Visst är jag inte alla dagar nöjd med min kropp men jag tror inte jag har mer noja än någon annan. Och om jag tänker tanken (inte ofta men det händer) att jag skulle vilja bli av med några kilo så vet jag att det är bara kroppen jag vill ändra. För vikten påverkar inte vem jag är. Och jag skulle inte börja banta. Jag bara mer konstaterar känslan. Och den försvinner.

Så livet är bra. Men inte för min vän. Och var ska jag stå?

Gå

Jag ska ge mig i kast med vårruset nästa vecka. Ville så gärna jogga runt. Men mitt ena knä ville inte det. När jag har testat att springa så gör det ont. Efter de första gångerna försökte jag ändå. Men insåg sedan, varför? Jag kan gå runt. Då mår jag och båda knäna bra. Vem mår bra för att jag ska springa och sedan ha ont? Ingen.
Så jag springer inte mer. Men jag är en jävel på att gå. :)

Frustration

Är så frustrerad över en vän. Hon börjar åter igen att "slå på sig själv" och att det är alltid hennes fel. Att allt blir tokigt för att hon gjort si eller så. Och jag känner igen mönstren... Jag har varit där. Hon har varit där. Och vad jag än säger så hör hon det hon vill höra.
Gör mig så frustrerad att hon inte ser och hör vad hon gör. Men man gör ju inte det när man är i det.
Är orolig över att det snart går ut över maten med för henne. Vet inte vad jag ska säga. Vill inte att hon hamnar där igen. Och samtidigt kan inte jag ta på mig att rädda henne. Men jag måste ju kunna hjälpa henne.
Ingen är värd att sitta i det träsket att allt är ens fel. Ingen!

Ett år

Det har gått ett år sedan jag började behandlingen. Det har gått ett år och jag var fri från att kompensera tills det lilla snedsteget för några veckor sedan. Trots det är jag stolt över hur det har gått. Stolt över mig själv.
Vilket år! Ett jobbigt år. Ett roligt år. Ett omtumlande år. Ett magiskt år. Ett sorgset år. Ett år som verkligen innehållit allt möjligt. Och vilken förändring.

Jag minns hur jag var för ett år sedan när jag var började behandlingen.
Jag vet vem jag är idag.
Det är inte samma person fast det är ändå samma person.
Jag är fortfarande jag men numera bara jag.
Inte jag med ÄS. Inte jag med den enorma inre demonen.

Jag vet vilka som är mina svaga punkter:
Mitt svajande självförtroende.
Mitt "duktiga starka kvinna som kan själv" problem.

Tror jag kan hänvisa det mesta dit. Men jag vet om det. Och det känns bra.
De flesta har problem att jobba med, även "friska" människor. Så ser inget negativt att jag har dem. Jag kan hantera dem. Bättre och bättre. En dag kommer de vara borta.

Jag mår bra.
Jag är bra.
Min resa ur bulimi-kaoset är slut. Min resa i mitt liv har bara börjat.

Jag kommer fortsätta blogga men jag kommer ändra bloggen. Vill inte numera bara prata ÄS eftersom det inte är hela min värld längre. Jag har så mycket mer. Så jag kommer ändra riktning lite. Funderar på om jag ska vara anonym eller ej och om jag ska ha kvar gamla inlägg eller inte. Funderandet är inte klart än...
Och samma sak med mitt liv. Det är inte klart än...!