Vald ensamhet

Har njutit av dagen idag. Ensam. Och ikväll ska jag vara ensam hemma. Men det är ok. Jag har valt att vara ensam och kopplat av med mig själv som sällskap.
Har tänkt mycket idag. Tankar om framtiden. Tankar om mitt liv. Och det har varit bra tankar. Ljusa och positiva tankar. Och bara det att jag ser en framtid i mitt liv är oerhört bra!
I´m moving on...

Bokat

Har bokat resa till värmen i vår! Ska tillbringa två veckor med att ligga på stranden och i havet och pilla mig i naveln med bästa vänninan. Ska bli underbart! Och ska bli en belöning att se fram emot för mitt hårda arbete som pågår nu och som kommer pågå när behandlingen är slut och jag ska tillbaka till verkligheten.

Vill allt gott

Är ledsen. Men inte för min skull. Jag vet att jag ska prioritera mig själv men om jag kunde så skulle jag vilja ta mitt barns besvikelse och oro och fixa det.
Men jag kan inte.
Jag har lärt henne gå, men vart hon ska gå måste hon bestämma själv.
Men jag vill inte se henne besviken. Jag vill att hennes drömmar ska gå i uppfyllelse. Jag vill henne allt gott. Att hon ska må bra. Och inte vara ledsen.

Jag kan bara stötta så gott jag kan. Och hoppas att det känns tryggt för henne att luta sig om hon vill och behöver.

Men ibland önskar jag att jag kunde mer.

Minns hat

Idag lyssnade jag på ipoden som vanligt och körde på blandning och helt plötsligt kom "Just hate me" av Pain upp. Tvärstannade och mindes alla känslor jag har haft när jag har lyssnat på den. Har inte lyssnat på den sedan jag började behandlingen. Men jag har lyssnat på så många gånger gråtandes och hatat mig själv. Suttit på toaletten och hatat. För jag hade låten högt på i ipoden medan jag kompenserade så jag inte kunde höra de äckliga ljuden jag gav ifrån mig. För om jag inte hörde så kanske jag inte egentligen gjorde det? Och om jag bara hatade mig själv tillräckligt så kanske jag slutade...
Varför är det så svårt att se när man sitter där att man är sjuk? Att man behöver hjälp?
Nu när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag orkade må så dåligt i alla år. Hur orkade jag hata mig själv så hårt och hur orkade jag dölja det för alla? Ingen visste. Ingen såg. Hur kunde jag dölja det så bra? Kan man bli skådespelare när man lyckas så bra med att spela en roll?
Jag kommer nog aldrig riktigt att förstå. Men jag kan acceptera att det var då. Det är inte nu. Och det ska inte bli igen.

Solen & jag är uppe

Solen skiner och mitt humör är åter uppe. Jag märker nu att i och med att jag mår bättre så är dalarna inte lika djupa längre och det går lättare att ta sig ur dem. Men om jag kunde slippa detta snabba svängande vore jag glad. Det räcker med en liten tanke så kan den så snabbt ta över hela huvudet och så är allt igång. Fast jag kan numera snabbare märka när det händer.

På väg upp

Är på väg upp ur svackan igen.

84 dagar

Ännu en vecka avklarad. En vecka utan matdagbok. Och jag har endast missat ett mellanmål när jag var på språng ute på stan.
Så trots kämpiga dagar så funkar det.

Har tjock-känslor idag med men de är mindre.

Tjock-dag

När man lider av bulimi lär man sig att det svänger snabbt...

När jag vaknade i morse kändes det skit direkt. Har en "tjock-dag". Känner mig tjock, stor, enorm. Jag vet inte vad det beror på. Har funderat på vad det är som spökar men kan inte komma på det.
Ville helst gömma mig idag helt och hållet. Men gick iaf ner till affären då jag behövde mjölk och knäckebröd. Och inne i affären finns det en massa hets-mat. Jag handlade ingen sådan men det var inte lätt att ta sig runt i affären.
Jag såg bara alla bakelser, tårtor, godis, ostbågar, ost, pasta och creme fraiche, bröd... I mitt huvud gick orden "bara idag. Gör ett undantag bara idag. Det är ingen fara om du hetsar och kompenserar idag när du ändå känner dig tjock."
Grät nästan i affären innan jag kom ut därifrån med bara de två varorna jag skulle ha. Kassörskan såg medlidande på mig när jag hade tårar i ögonen. Sedan hem och storgråta.

Är så trött på att behöva slåss med bulimin!
Jag vann idag med eftersom jag inte gav efter. Jag har ätit enligt matplanen hela dagen. Inget mer, inget mindre. Men jag mår illa nu efter middagen. Jag åt en portion, en normalportion så jag ska inte må illa. Illamåendet sitter i huvudet.
Jag är så trött på att ha bulimin i mitt huvud! Jag är trött på att vara stark och kämpa. Jag är så trött...
Men det är nu min envishet är bra. Den som gör att jag inte ger upp fast jag är så här trött. Jag fortsätter kämpa, för min skull. Vet inte riktigt hur jag orkar men jag gör det. För att bli av med skiten i huvudet.
Men jag är så trött på att kriga med bulimin varje dag.

Och hur många tårar kan jag gråta?

Inte intresserad men nöjd ändå

Jag kunde slappna av ganska bra under middagen igår. Jag är inte intresserad av en fortsättning men det kändes bra i alla fall för nu vet jag att jag vågar. Jag vågar ge mig ut på fler dater framöver. Jag kan äta middag på en date och jag behöver inte svälta mig hela dagen innan för att jag ska se smal ut som jag gjort förut.
Så det var en bra övning!

Har insett en sak

Har en sån glad och skön känsla i kroppen. Oavsett hur daten utvecklar sig så har jag idag insett en sak. En viktig sak.

Jag är inte min sjukdom!
Jag är en människa som andra människor kan tycka om även om de vet att jag har bulimi.

Nervös men på väg ut i livet

Daten som blev inställd för ett tag sedan blev av några dagar efter. När vi då sågs så berättade jag att jag var sjukskriven för att jag går på behandling för bulimi. Och han ville ändå träffa mig igen. Förstår inte riktigt varför, men han måste väl se något annat hos mig än min sjukdom. Ger mig en glad känsla att någon kan göra det.

Och ikväll ska vi ses igen. Och äta middag tillsammans. Jag ska äta med honom... Gör mig så nervös! Det känns bra att han vet men ändå nervös.
Jag vill så gärna kunna slappna av och bara njuta av tillfället. Inte sitta och tänka på vad jag äter, hur mycket jag äter, hur tjock jag ser ut när jag sitter ner osv...

Ännu en utmaning att klara. Och jag ska klara den! Men nervositeten kommer inte går bort förrän jag klarat det. Känns som jag är på väg ut i livet igen!

Och tack alla för era peppande kommentarer! Blir glad när andra ser det jag inte ser.

Bokat tid

Jag har äntligen ringt till tandläkaren och bokat tid för undersökning. Fick tid i början av september, det var väntetid. Jag har inte varit hos tandläkaren på flera år för när jag var där senast sa hon att jag hade flera begynnande små hål. Jag förstod ju varför och jag vågade inte gå tillbaka om hon skulle förstå att jag hade Bulimi.
När de undersökte mig på ätstörningsenheten sa de att min emalj är nedsliten så jag måste prata med tandläkaren om att jag lider av bulimi så hon kan undersöka tänderna utifrån det. Hade fortfarande inte vågat ringa men idag tog jag mod till mig. Min gamla tandläkare är mammaledig så jag börjar från noll med en ny. Och det första hon ska få höra av mig är att jag har bulimi men är på väg att bli frisk.

Så nu håller jag tummarna tills dess att mina tänder inte är för sabbade.
Ännu en sak som bulimin har sabbat. Men den kan inte sabba något mer då jag ska bli frisk.

Bekräftelse

För ett par veckor sedan skrev jag ner de framsteg som jag har gjort. Jag plockade idag fram listan då jag har tvivlat lite på mig själv. Behövde bekräftelse på mig själv. Och jag fick den.
Jag har kommit långt. Och jag behöver inte tvivla. Jag är stark och jag kan.

Middag

Har en känsla av otillräcklighet.
Har nu ätit 3 dagar utan att fylla i matdagbok och än så länge går det bra. Idag dock vid middagen så åt jag först en portion och sedan lite till. Det var inte mycket men jag skulle inte tagit det alls. Dåligt samvete snurrar i skallen. Försöker tänka "gjort är gjort" men det ger sig inte så lätt. Speciellt inte med viktfobin och att jag vill gå ner.

Men jag ska inte äta mer utan fortsätta enligt strukturen med mellanmål ikväll.
Och min fina rad på fria dagar ska inte brytas.

Jag kan, jag vill och jag ska.

Svar till B

Jag är sjukskriven på heltid för den behandling jag går på. Jag går på behandling mån-fre. Men det finns andra varianter av behandlingar, som inte är på heltid. Jag kan tyvärr inte så mycket om det men du kommer få mer information när du pratar med de på ätstörningsenheten. Jag få hjälp med att äta regelbundet som gör att jag inte hetsar eller kompenserar. (har nu 11 veckor fria) Får även terapi för att bearbeta tankarna.

Jag kände så igen mig i din kommentar på tretusenggr. Jag var så rädd för att be om hjälp. När jag satt i väntrummet hos min husläkare och sedan på ätstörningsenheten var jag så nervös och rädd. Hur liten jag än har känt mig när jag har suttit på toaletten och kompenserat så kände jag mig ännu mindre i de väntrummen. Alla tankar gick: "Tänk om de skrattar åt mig, tänk om de tycker jag är en idiot, tänk om..." Men ingen skrattade. Ingen tyckte jag var en idiot. De insåg att jag var sjuk och behövde hjälp.

Det är bland det bästa jag gjort att ta det steget och be om hjälp. Jag inser nu när jag får behandling hur mycket ÄS har förstört mitt liv och mig. Den har nästlat sig in överallt och påverkar mig i allt jag gjort. Och jag har hatat mig själv under tiden. Jag har i 18 år kämpat med detta. Men nu utkämpar jag slutkampen. Jag ska bli frisk.

Kämpa på och lycka till när du går om 2 veckor. Det första steget är det jobbigaste att ta. Men det är värt det!

Frukost

Ännu en mulen dag. Men idag känner jag inte för att gömma mig. Idag känns det bra.

När jag åt frukost så hällde jag upp en tallrik mjölk med musli och banan i. Kompisens 7-åring tittar på och säger: "Vad mycket du ska äta till frukost".
Och jag bara stirrar på tallriken och tänker "Oj, då måste jag verkligen ta för stor portion och behöver ta bort".
Men så försökte jag tänka logiskt. Hur mycket hade jag tagit? Inte alls för mycket. Det var en helt normal portion.
Åt sedan upp hela och kunde njuta av frukosten. Åt även en smörgås till.

Men varför ska jag behöva reagera som jag gör? På en kommentar från ett barn? Jag kan ju styra om tankarna när jag mår ok, men jag tycker det är så dumt att jag överhuvudtaget ska behöva ta åt mig.

77 dagar

77 dagar fria från hets och kompensation!
Bara det är en rejäl spark åt bulimin!

Efter en natt med dålig sömn och mycket funderande känner jag mig starkare igen. Vem jag är sitter inte i vikten...

Utan matdagbok

From i morgon ska jag testa att köra utan matdagbok ett tag.
Ska bli skönt att slippa komma ihåg att hela tiden fylla i och att inte glömma pappren nu när jag åker runt lite på semestern.
Men samtidigt är jag lite orolig eftersom jag är nojig över vikten nu att jag ska dra ner på maten. Att glömma maten när jag inte har kollen på mig själv i svart på vitt på papper. Nu är bara kollen i mitt huvud att minnas och att se till att jag äter det jag ska.

Vet inte om jag vågar lita på mitt huvud... Har en djävulsk inneboende vid namn bulimi som vill göra sig hörd. Försöker vräka skiten men hon är envis och viskar så mycket till mig.

Regn

Regnig söndag. En dag att dra på sig jeans och bara vara. Få lov att gömma sig under täcket, om man vill.

Ingen flodhäst?

När jag känner mig tjock och stor som ett hus så tackar jag ändå ja till att åka till Leksands sommarland. Och det var bra att jag åkte med. Har gått i bikini och visat mig i bassänger. Och där har även många andra varit. Långa, korta, tjocka, smala... Alla sorter. Många i bikini och badbyxor.
Jag har inte känt mig smalare på något sätt men jag har ändå åter sett att det finns alla sorter. Jag vet vilken sort jag vill tillhöra och jag vill fortfarande gå ner men åter igen fick jag inse att alla stannade inte upp för att kolla in flodhästen när jag visade mig. Så ett steg framåt igen.
Viktfobin är kvar men ett steg framåt.

Spelar vidare trots viktfobi

I går ringde en från jobbet. Han sa att jag lät glad på rösten. Men jag kände att när jag hörde att det var han så spelade jag lite extra glad. Varför gör jag så? Det är ju precis mina gamla vanor. Att ta på mig masken och spela glad fast jag inuti mår skit. Eller jag mår inte skit. Jo, en del. Det är motstånd med maten just nu. De senaste dagarna har viktfobin kommit tillbaka och det med råge. Vill så gärna gå ner. Och jag måste äta. Äta 6 ggr om dagen. Det är det enda alternativet för mig för att bli frisk. Men hela mitt inuti skriker att jag vill inte äta så mycket. Men jag kör på. Jag äter. Men det går inte lätt.

Fake it until you make it.

Det är det jag gör. Jag spelar när jag behöver.
För jag ska klara det.

Men när ska den jävla skitbulimin ge upp? Eller iaf bli svagare?

Hata sig själv

Är i Dalarna. När jag åkte upp i går kväll lyssnade jag lite på sommarprataren i P1. Minns inte vad hon heter men hon berörde mig. Hon pratade om att må dåligt, om att inte tycka om sig själv. Och när hon pratade om att hata sig själv så kände jag igen mig. Satt och grät och mindes.

Jag har hatat mig själv så mycket, så länge...
Hatat hur jag sett ut, hur jag är, vad jag gjort. Suttit och funderat på varför jag gjorde si och varför jag sa så och varför åt jag det? Och varför hade jag så dålig karaktär att jag kräktes? Hatat mig själv för den jag är och att jag var så värdelös. Tryckt ner mig själv fullständigt.

Jag hatar inte mig själv längre. Inte hela tiden.
Jag älskar inte mig själv. Men jag har börjat acceptera vissa delar och egenskaper hos mig. Andra delar kommer ta längre tid. Om jag någonsin kommer att kunna acceptera dem. Men jag kan lära mig att leva med dem.

Jag vill inte hata mig själv mer. Jag vill lägga min energi på att må bra.

Fel tankar?

Mår bra. Men har fel tankar.
För nu när jag mår bra och maten funkar så vill jag dra ner lite på maten för att gå ner några kilo... För visst skulle det funka nu att bara dra ner lite så jag går ner lite?
Samtidigt som jag vet att de tankarna är fel känns de inte fel.
Har inte ställt mig på vågen. Är rädd för att jag då fullständigt spinner loss i att dra ner på maten.

Undrar...

Har en kanondag. Varit på stranden. I bikini. Åt lunch på stranden, pastasallad som jag gjort själv. Är ganska avslappnad. Mår bra.
Men kan inte låta bli att undra om det är för att jag verkligen mår bra eller att jag ätit lite i underkant idag?

Solen skiner!

Solen skiner och blå himmel. Jag ska ha en dag på stranden. Bikini-dags igen.
Första tanken som kom: och jag som åt både bulle och glass i helgen... Dessa j**la vikt-tankar! Men det är väl ingen som är riktigt avslappnad i bikini?

Det blev ingen date då han inte fick barnvakt. Kändes bra så. Får se om jag vågar mig på senare.

70 dagar

Var ju måndag igår. Och jag glömde att det var 70 dagar fria. Kanske ett gott tecken att jag inte räknar varje dag. Men nu är 10 veckor klarade och räkningen fortsätter.

Tillbaks

Hemma igen. Har i stort haft ett par bra dagar. Det positiva är att jag har gjort vad jag vill och inte vad jag känner att jag är tvungen att göra.
Det negativa är att jag fortfarande är orolig över maten. Jag vet att jag inte kan ändra nästan 20 års tankar så snabbt men jag är trött på att nästan alltid undra över om jag ser tjock ut eller om jag äter för mycket eller om någon någonsin kan tycka om mig för den jag är eller om vad andra tänker om mig.
Jag vill bara vara jag. Och vill kunna tänka "take it or leave it" men det är inte så lätt. Jag mår visserligen mycket bättre nu än för 10 veckor sedan, men jag önskar att de gick ännu fortare...
Eller att de inte skiftar så snabbt. Ena dagen tycker jag att det är ok, sedan räcker det med att jag ser mig i spegeln ur en dum vinkel så...


I morgon kanske jag ska på date. Vet inte om jag vågar. Vet inte om jag är redo än. För vågar jag tro att någon kan tycka att jag är intressant? Och vågar jag känna något? Inte lätt alls...
Och om det är intressant, och man vill ses igen, hur berättar man då om att jag går på behandling för en ÄS? För en sak är saker, jag orkar inte ljuga om detta mer. Ska jag ha försöka ha ett förhållande måste jag berätta sanningen. Men är jag där än?

Lugn

Väskan packad, ska åka om en stund. Känner mig lugn inför dessa dagar. Att äta på båten själv inför andra ska bli ok. Stör mig inte som det gjort andra år.

Dags att ge sig ut i regnet!

Mot Gotland

Har bestämt mig för att åka till Gotland och hälsa på familjen i morgon. Kommer hem igen på måndag.

Det funkar

Har varit lite orolig angående vikten då jag har gått upp de senaste veckorna. Då har ju ÄS legat på lur och velat tala om "att det funkar inte att äta så här mycket. Du bara går upp och upp och kommer bli enorm"!
Jag har härdat ut trots oron och ätit som jag ska fast det har inte varit lätt alla dar. Men nu har jag återigen gått ner lite. Så jag kommer alltså INTE att gå upp och bli enorm.
Det var skönt att få bevis på detta. Att det funkar att äta 6 mål om dagen. Och att ÄS har fel! Kan stilla vikt-oron.

Rörd och glad

Sitter med några små tårar för att jag är rörd. Väldigt rörd. Och glad.

Jag har varit lite orolig att de på jobbet inte ska sakna mig arbetsmässigt. Att de upptäcker att de kan fixa allt utan mig. Att jag inte behövs. Och det känsligaste: att ingen saknar mig som person.
Precis nyss ringde gammelchefen. Han som startat firman och som är över 70. Och han sa med styrka i rösten "Jag saknar dig! Det är så tomt utan dig!".
Jag blir så glad för han sa ingenting om att jag saknades pga jobbet.
Han saknade mig pga mig. Han ville verkligen höra hur jag mådde. Han bryr sig om mig. Om mig. Hur jag mår. Blev så rörd.

Det finns människor som tycker om mig för att jag är jag. Och jag börjar höra vad de säger. Att de tycker om mig. Mig. Jag har aldrig kunnat trott på detta förut. För det kan ju inte finnas någon som tycker om mig som person? Isf har jag trott att de tycker om mig pga att jag jobbar bra etc...
Men jag börjar lyssna. Och jag hör vad de säger. Nu ska jag börja tro på det!

Har en så go känsla i magen just nu.

63 dagar

Ännu en vecka klarad. Känns helt otroligt. Har även funderat på vilka framsteg jag har gjort. Och de är många. Alla är inte stora men även de små är viktiga!

Kallare

Kallare idag. Om man jämför mot tidigare dagar känns det som om isbjörnarna skulle trivas idag... Så avvaktar med bad ett tag. Får se om värmen stiger.

Men vill ha frisk luft så ska ge mig ut på promenad. Har inte promenerat på hela veckan. Det har varit avsiktligt för att se hur jag reagerar om jag itne rör på mig alls. Och har inte varit så hysterisk över det. Lite rastlös och så och saknar friska luften på mina skogspromenader. Men nu vet jag att jag klarar att ha uppehåll en vecka.

Vinst igen!

Alla mål har ätits idag. Så jag har vunnit igen. Känner mig lugnare.

I morgon har jag planerat bad. Bikinin ska på igen. Varför sluta utmana sig bara för att man haft det jobbigt en dag? Lika bra att fortsätta. Hade tankar på att försöka slingra mig ur badandet men lät bli. Min styrka kan jag ingjuta i mig själv. Och det gör jag när jag klarar saker. Saker som jag inte klarat förut. Som vaniljbullen. Men jag vann idag. Vann över skit-ÄS.

Oro på ICA

En vaniljbulle är inte stor. Men den kan ställa till det. Ställa till det stort i mitt huvud.

Var och storhandlade. Bland det första i butiken är brödet. Och bland det första jag såg var vaniljbullar. Dessa har jag hetsat så mycket. Men jag tycker de är goda. Så väldigt dubbla känslor för dem. Tänkte att jag skulle handla en. Ångrade mig. Ångrade mig igen. Ångrade mig igen. Gick därifrån ett par steg. Gick tillbaka. Hjärnan snurrade på högvarv: "Jag vill ha en", "Det är hetsmat", "Jag kan klara att äta en", "Men de är onyttiga"...
Det tog sin lilla stund men jag handlade en. Inte 10 utan 1 vaniljbulle. Och beslöt mig för att äta den som förmiddagsmellis. Gick vidare i affären. Men efter detta var det ingen lugn tur i affären. Oron fanns i kroppen. Fick fajtas med mig själv vid varje vara. Eftersom jag nu visste att jag skulle äta denna vaniljbulle när jag kom hem så ville en del av mig välja magra, nyttiga och gärna light-produkter. Inte en enda hamnade i kassarna men det var tufft.

I bilen hem var jag så arg över att behöva reagera som jag gör. Att behöva bli så frustrerad och orolig över en jävla bulle! Visserligen vann jag kampen men ändå. En så liten sak som en vaniljbulle stör så mycket. Prata om stört. Riktigt ätstört. Vill verkligen inte ha det så. Så trots att jag nu är lite orolig så ger detta mig mer vilja att slippa ha det så här. SKA bli frisk. Och ska slippa störa på mig på en bulle. Inte idag och kanske inte i morgon. Men jag ska slippa.

Vaniljbullen åts upp när jag kom hem. Den var god. Men den gav lite underliga känslor för att den var så laddad. Och biter jag ihop och lagar lunch.

Äta ute

Denna vecka har jag ätit ute i tisdags, i går och ska äta ute idag. Roligt men det är ju även övning för mig. Att äta ute bland alla andra och kunna koppla av. Inse att ingen bryr sig om vad och hur mycket jag äter.
Men det som är jobbigt för mig är att jag ännu ser hur mycket andra äter. Jag måste äta upp portionen eftersom jag är i behandling. Många andra (speciellt kvinnor) lämnar en del mat. Genast kommer då mina tankar, vad tänker då alla om mig eftersom jag äter upp allt? Att jag är ett hungrigt matvrak som inte tänker på min figur? Och vilka tror jag tänker detta? De kvinnorna som lämnar. Tror de ser ner på mig. Att jag är sämre och har sämre karaktär.

Men igår slog mig tanken. OM de nu skulle iaktta mig, kanske de då kan vara lite avundsjuka för att jag äter allt? Att det kan se ut som om jag njuter av livet och att jag inte lämnar mat för att man "ska" äta "tjejportioner"? Så som jag har tänkt i alla år?

Det stör mig inte lika mycket nu som förr, men tankarna finns där ibland. De kommer nog finnas där i länge än. Men så länge jag känner att jag bryr mig mindre och mindre om vad andra tänker och bryr mig om att jag ska må bra så är jag på rätt väg.

Torsdag

Har haft en skön dag. Varmt, men då trivs jag.

Ett hopp

Hittade fler bilder. Från förra sommaren. När jag hoppade fallskärm. Inte själv, utan tandemhopp. Måste ju ha ett proffs som kan dra i snöret. Det var helt underbart att hoppa! Jag kände mig verkligen levande. Det var det som fick mig att börja fundera på att söka hjälp för min sjukdom.
Jag ska hoppa igen. När jag är frisk. Undrar hur levande jag känner mig då. Som jag är oslagbar?
(För att inte tala om hur snygg man är i overall...)

Klibbigt

Klibbig värme idag. Hittade dock fläkten som nu svalkar mig lite. Tänkte vara duktig och städa men inspirationen till att göra det finns itne just nu...
Tittade lite på bilder istället. Bla två fina blombilder som jag tog i midsomras.