?

Funderar på om jag alltid ska behöva kämpa som jag gör varje dag. Kommer livet alltid vara en kamp?

Jag vet att jag gjort stor skillnad. Jag vet att jag mår mycket bättre. Men kommer jag någonsin att kunna slappna av av och bara leva? Bara kunna njuta av det jag gjort? Bara kunna vara som andra?

Kommer alltid att ha starka känslor åt alla håll. Men kan jag någonsin komma att styra dem?

Har en tankekväll...

Påminnelse

Har läst några bloggar nu på morgonen. Och känt igen mig i det skrivna. I hur jag mått förut. Hittade även ett dokument i datorn i går som jag glömt bort. Där jag fört dagbok på när jag mått som sämst. Och jag har verkligen mått dåligt. Grät när jag läste det. Grät för hur dåligt jag mått. Hur jag bar allt inom mig. Allt mörker bar jag ensam. Försökte tackla skiten själv och bara tryckte ner mig själv så långt ner att jag inte såg något ljus.
Och detta fick mig att inse hur bra jag mår nu. Fick en påminnelse, hade nog glömt lite vilken skillnad det är på mig. Den enorma skillnaden inuti mig. Och hur mina funderingar om lagom träningsdos och annat är en skit i rymden mot hur jag tänkt förut.
Jag har en nu "plattform" att stå på. När jag får dumma tankar så realiserar jag de inte. Utan känner vad som orsakar dem. Och tar mig igenom. Och jag bär inget ensam. Jag kör inte längre efter devisen ensam är stark. Jag behöver stöttande människor i mitt liv. Jag har det i B. Jag har det i vänner, både nya och gamla och jag har valt bort de vänner som inte är bra. Och jag har min familj. Det är ok att jag kan vara ledsen. Det är ok att jag inte kan allt.
Och jag är ok. Nä, det vart fel. Jag är faktiskt mer än bara ok!
Det ni! Trodde jag inte för ett halvår sedan. Vilken underbar påminnelse detta var!

Normalt? För bra?

Tog en omväg till jobbet i morse. En promenad på 40 minuter i raskt takt... I morgon blir det inget extra eller träning. Känns alldeles för bra när jag rör på mig.
Men samtidigt är det inte fel för jag har gått upp under behandlingen ett par kilon som det är helt ok om jag går ner.

Som sagt, normala människor behöver aldrig fundera på sånt här...
Och de behöver inte fundera på hur många gånger det är normalt att gå på toaletten per dag och göra nr 2. Förr gick jag max en gång per dag om ens det. Nu är det flera gånger per dag. Normalt? Onormalt? Hur ska man veta? Och vem ska man fråga? Känns ju inte som ett ämne jag vill ta upp var som helst...

Träningsenergi

Tränade i måndags kväll, ett spinningpass. I morse körde jag på löpbandet en halvtimme. Känns kanonskönt! Tränade 3 ggr förra veckan. Känns som jag får sån energi av träningen. Men är det av träningen eller av kicken som den ger att jag bränner kalorier med?
"Vanliga" människor behöver fundera över sånt här... De bara vet. Jag vet aldrig säkert. Blir alltid osäker på om ÄS smygit sig in i tankarna.

Ny energi

Det är mörkt ute nu när sommartiden är slut. Mörkret i mig är mindre. Helgen har gett mig ny energi. Redo att fortsätta att inte ge upp.

Tänker inte ge upp

Äntligen fredag. Har varit en tuff vecka. Vilket påverkar mitt tankesätt och viktfobi. Trivs inte med min vikt nu men vet att det som påverkar detta är hur jag mår i övrigt. Ska ladda batterierna nu under helgen. Så jag orkar kämpa vidare nästa vecka. För jag tänker inte ge upp. Jag har orkat ta mig ur bulimin och jag ska inte dit igen. Och ingen annan ska få mig dit heller! Mitt liv ska vara det jag vill. Och de på jobbet får märka att jag ändrat mig. Oavsett om de gillar det eller inte.

Inte bra

Min ena kollega är irriterad på mig. Eftersom jag numera vägrar ta allt ansvar bara för att chefen är borta. För det ingår inte i mitt arbete och jag får definitivt inte betalt för det. Men min kollega är släkt med chefen. Och ifrågasätter allt jag gör känns det som. Jag uppfattar det som att hon behöver poängtera att hon är "högre" än mig i hierarkin. Detta är inte bra för mitt självförtroende. Det som jag har byggt upp. Det vacklar nu.
Kan ju inte säga vad jag tänker heller. Eftersom hon är släkt med chefen... Men eftersom hon så gärna vill visa sin ställning så kan ju hon ta allt ansvar. Och låta mig vara i fred. Och utan att komma med kommentarer...

Kämpar

Det gick snabbt för kollegorna att glömma att jag varit borta i fem månader. Det begärs att jag ska veta om saker som hänt när jag varit borta. Jag brukar ju veta allt. Jag brukar ju fixa allt.
Och jag tror inte de vill att jag förändrar mig. De vill fortfarande att jag ska fixa allt och trolla med knäna. Samtidigt som jag sliter ut mig inifrån...

Kämpar som attan för att stå emot.
Kämpar för att inte ta åt mig.
Kämpar för att inte falla till föga och slita häcken ur mig. Att inte göra andras jobb.

Tur att privatlivet funkar och jag kan ladda batterierna då...

SSDD

Detta arbete. Same Shit Different Day...
Säger inget mer om det idag. Räcker så.

Tankar och friskhet

Jag märker vartefter var tankarna sitter kvar och vad jag behöver jobba med. Och det är klart att det finns tankar kvar. Det har ju suttit djupt. Men ju mer jag jobbar med dem desto svagare blir dem.

I helgen märkte jag när jag o B tittade på TV. Jag satt i soffan och han la huvudet i mitt knä mot min mage. Det enda jag kunde tänka på då var att nu känner han hur stor mage jag har... Helt galet då han har garanterat sett och känt min mage förut! Både med och utan kläder.

I går var det födelsedag i familjen. Fika med tårta och sedan middag. B fick träffa familjen för första gången. Gick bra. Men då det nu känns riktigt seriöst (och kanonbra!) dök rädslan upp. Rädslan för att bli sårad eftersom jag har väldigt starka känslor för B. Det tänket jag har haft att jag njuter av en dag i taget försvann i går kväll och ångest dök upp över att jag ätit både bulle, tårtbit och middag.
Fattade först inte varför men satte mig i lugn och ro när B somnat och kände efter. Insåg att det var rädslan för att bli sårad. Och trots att jag blev så besviken för att den dök upp så var jag stolt över mig själv att jag satte mig ner och kände efter. Jag tryckte inte ner och dolde skiten utan jag kände efter. Kändes bättre och jag kunde somna och sova gott hela natten. Berättade även för B i morse att jag varit orolig i går i skallen. Inga hemligheter!
Om jag berättar om mörka demonerna så kommer de fram ur mörkret och försvinner. Det är där skillnaden ligger nu. Det är därför jag kallar mig frisk.

Liten tempoökning & viktminskning

I går var ena kollegan sjuk och idag är hon sjuk och den andra kollegan ledig. Kvar vart jag. Fick säga "jag gör det om jag hinner" flera gånger igår. Men märker samtidigt att jag ökar takten och får upp pulsen. Det är väl ok att göra så men hur långt kan jag gå innan jag hamnar tillbaka där jag var förut?
Är så rädd för att hamna där igen... Aldrig. Vill inte tappa lugnet jag har nu. Och glädjen att leva och veta att det finns viktigare saker än jobbet. Men det är lättare att tänka så när man inte jobbar. När man jobbar och allting rullar på och sakta ökar så är det svårare.

Viktmässigt har jag gått ner ett halvt kilo. Och blev jätteglad. För glad kanske? Vet inte... Men jag har inte dragit ner på maten. Äter som jag ska. Visst har jag glömt nåt mellanmål men har inte hoppat över några måltider. Kan inte. Jag vet med mig att just nu kan jag inte banta eller hoppa över. Vet vart jag hamnar.

B!

B, Du ska vara jättestolt som tagit steget. Det första steget är det jobbigaste.
Och rädslan och skammen (känner igen mig så väl) är vad ÄS vill att du ska känna för att inte våga. Och jag lovar, att det som finns på andra sidan efter väntetid och behandling är kanon!
För det som finns är ett liv utan all rädsla och skam. Ett liv med både motgångar och framgångar. Som vi kan hantera.

För vi vill inte bli "normala". Vi vill bli friska!

Min resa förkortad (svar till Anonym)

Idag känner jag mig burrig och frusen men det är beroende på vädret. Annars är dagen en ok dag. Tänkte passa på att svara på Anonyms frågor.

Jag sökte hjälp när jag inte orkade hålla masken längre. Jag har gjort precis som du och spelat en roll i alla år. Alltid var masken uppe och jag var en glad skit. En glad skit med ett stort svart vacum inuti sig. Grät bara när jag var ensam. Ville inte visa mina känslor, har tom haft svårt att gråta inför andra när jag gjorde illa mig. Jag som var så stark klarade ju det med! Visst, utanpå klarade jag det. Inuti däremot...
Jag började fundera på att söka hjälp men jag insåg inte att jag var så sjuk som jag var. Sedan brakade ett förhållande jag var i och jag kom in i en riktigt illa period och då var det nog. Kontaktade min husläkare och fick tid. Skämdes som en hund. Ångrade mig hur många gånger som helst men jag gick dit. Och jag hade bestämt mig för att inte gråta hos läkaren. Jag hann knappt innanför dörren innan jag började. Och rädd var jag, för att hon inte skulle ta mig på allvar. Men hon gjorde det. Och skrev en remiss till ätstörningsenheten. Jag gjorde även en egenanmälan.

Fick tid efter ett par månader och gick dit på första samtal. Jag var nu ännu räddare. Nu skulle jag ju träffa specialist. Var övertygad om att de skulle säga åt mig att jag skulle skärpa mig. Jag var ju inte sjuk! Och dessutom överviktig enligt bmi.Så jag hade ju bara dålig karaktär... (visst? ÄS styrde alla tankar)
Men jag grät där med och berättade allt. Och hon sa inte åt mig att skärpa mig. Hon sa att jag var sjuk. Efter ett par samtal till erbjöds jag en plats på dagvård. Jag arbetar så jag sjukskrevs på heltid under behandlingen. Har varit sjukskriven i 20 veckor.Men det finns olika behandlingar på olika enheter. Alla är inte lika så jag kan inte säga hur det är på annat håll. Jag har haft terapi i form av bild, kroppskännedom, enskilda samtal och gruppsamtal.

De har inte varit en enkel resa. Jag har gråtit i mängd. Inte första dagarna. Och när jag grät inför andra första gången skämdes jag i flera dagar. Jag var ju svag som grät. Känns som att allt jag inte gråtit genom åren kommit nu. Jag har tyckt att jag varit för frisk för att gå på behandling, jag har tyckt att jag har varit för sjuk för att gå på behandling. Dessa tankar och andra är ju inte mina. Det är ju ÄS. Har varit väldigt jobbigt för ÄS kämpar emot hela tiden. Men jag är glad att jag har gjort den. Att jag kämpat mig igenom och ut ur mörkret. Och min resa är inte slut än. Nu har jag ju börjat mitt liv. Mitt nya liv...

Ingen annan kan göra det åt dig. Du måste genom den mörka skiten skiten själv. Och se att man kan komma ut på andra sidan. Och vara samma person. Men ändå en helt annan person.
En som skrattar när hon är glad. Inte för att spela en roll.
En som kan gråta utan att skämmas. Man får vara svag ibland.
En som inte alltid behöver vara bäst och prestera mest. (Detta jobbar jag ännu på.)

Att inse att jag är jag och jag är ok.
Att våga låta andra älska en som man är.
Att våga leva.
Det är stort. Och det är värt kampen och gråten.
Och att våga släppa kontrollen. För att våga leva!

Irritation

Irriterad. På kollega som verkar ta för givet att nu när jag åter jobbar kan hon komma försent. Vet inte hur mycket jag kan säga ifrån utan att verka känslig och petig.

Måndag

Jag har haft en underbar helg. Batterierna är laddade och harmoni finns i kroppen.
Har njutit av livet. Med mat, alkohol, social samvaro i flera varianter. Och jag fixade de alla. För jag känner att trots att det "gungar" ibland så har jag ändå lugnet i mig. När jag blir orolig hittar jag tillbaka. Det beror på mig och det stöd jag har. Att jag har ändrats så jag kan tänka bättre och att jag har några få vänner som jag kan ringa och som ger mig en knuff åt rätt håll igen.

Dagens utmaning är ett besök hos tandhygienisten. Ta bort tandsten. Brukar kännas...
Men eftersom jag känner att jag lever numer så ingår ju även det jobbiga.

Helg med B

Nu väntar en helg med B! Vi har inte hunnit setts de senaste helgerna då det har varit en massa annat inbokat. Bla ska vi fira att jag är frisk!
Ser framemot att få vakna med honom och ha hela dagen tillsammans. Ska ladda mina batterier och ladda lugnet som han ger mig. Och bara vara nära... Tycker om att vara nära nu! Mycket nära...


Anonym: Jag ska svara på dina frågor efter helgen! Kommer inte blogga i helgen.

En underbar helg önskar jag alla!

Träningvärk

Träningsvärken kommer smygande. Jag har alltid tagit den som ett kvitto att jag har tränat bar. Om jag inte har fått träningsvärk har jag blivit besviken. Men idag tycker jag mest det är jobbigt. Är inte stolt över den som jag brukade.

Händer det saker i mig? Jajamen!

Reagerar jag i jobbiga situationer? Japp!

Är det bra? OM!

Jag känner och reagerar och går vidare.

Inte bäst...

Har för första gången sedan slutet av april tränat ett skivstångspass.
Det var väldigt blandat. Ångest och glädje...

Jag har oftast (inte alltid men nästan alltid) varit bland de som har haft mest vikt på stången. Jag har varit den som gjort armhävningar även om jag nästan spytt. Jag har varit den som försökt skutta så högt som möjligt under konditionsdelen fast jag inte orkat...

Idag var jag inte bäst. Inte lätt att inse fakta. Jag har inte tränat på ett halvår. Men jag hade ändå förväntat mig inuti att jag skulle vara bra. Kanske inte bäst men snäppet under. Men jag hade inte mest på stången. Jag orkade inte alla armhävningar. Orkade inte alla situps. Gråten stockade sig i halsen. Jag orkade inte... Jag har inte orkat förut heller men då gjorde jag det ändå. Inte idag. Jag gick när konditionsdelen skulle börja. Ville inte vara sämst där och börja gråta inför de andra. Gick hemåt. Med tårar på kinderna. Jag var inte bäst... Jag gav upp...

Men nånstans under det jobbiga så är jag glad för att jag känner vad jag håller på med. Och inser att jag kan ändra det här. Nästa pass kommer jag vara ännu mer förberedd. På att jag är nånstans i mitten och det är helt ok.

För det var ändå kul att träna skivstång igen. Känna hur kroppen fick jobba. Och känna nu att jag är skönt trött.

Så jag "gav upp" idag. Men jag vann en insikt. Och jag vann över ÄS. För ÄS hade velat att jag körde mer än skiten ur mig fast jag inte orkade. Att jag skulle stått där och tränat och sedan gått hem och spytt för att bli lättare och att orka mer nästa gång. Men jag körde så jag blev väldigt trött så länge jag var kvar. Och det är ok. Helt ok. Jag ska inte göra mer än så. Träna så jag blir trött och mår bra. Det är ett bra drag.

Nu ska jag gråta färdigt. Över lite träningsångest och över att jag insåg viktiga saker. Och för att jag är bra...

Jag är inte bäst på skivstångsträning. Nähä. Och?
Jag är Tokerina.
Och jag är helt ok.
Behöver inte vara bäst.
Iaf inte idag.
Och inte morgon...

Jag kan göra det sen

Stort steg i rätt riktning!
Var ensam på kontoret till nio och svarade i telefon, registrerade order eftersom kollegan som gör det kommer senare idag. Då kom ena säljaren och ville ha hjälp. Svarade då: "jag kan göra det sedan när jag är klar med det här för jag kommer inte att göra allt på en gång längre utan när jag hinner."

Nu ska jag bara hålla i detta och inte ge efter. Jag kan inte slå knut på mig själv för att behaga alla. Det är inte fel att prioritera mitt välmående!

Ska bara få detta att fastna i skallen med... : )

Positivt ändå

Fast det är lite tufft just nu så är det ändå positivt. Jag reagerar inte lika starkt som förr. Jag trycker inte ner mig själv heller. Allt är inte kört för att jag kollegan påpekar en sak. Jag känner visst. Jag blir ledsen visst. Men jag tycker inte jag är värdelös bara därför. Och det är en enorm skillnad sen förr!

Märker att min smekmånad på jobbet har nog tagit slut. Eller iaf är på sluttampen. Mer den här veckan. Mer som förr. Så jag fortsätter och försöker hitta gränserna. Och övar mig på att vara en gås och låta saker rinna av mig. För jag är trots allt helt ok.

Var skönt att träffa B i går kväll och få sjunka ner i hans famn. Han gör mig lugn.

Glöm aldrig att andas

Tog en promenad på lunchen till vatten i närheten och satte mig och bara andades. Lät tankarna och känslorna komma och gå.

Känns bättre igen. Man ska aldrig glömma att andas. Att andas på riktigt!

Varför så svårt?

Vill inte vara en högpresterande duktig kvinna längre.
Vill bara vara...!

Ska det vara så svårt?




(Ja, jag vet. Det tar tid... Är bara så less på det!)

Tar åt mig

Just nu ledsen. En kollega påpekade en sak som blivit lite fel, så jag visste till nästa gång. Det var inget gnäll. Bara ett påpekande. Men det sved.

Jag får göra fel. Det är ok. Ingen människa är ofelbar.

Varför blir jag då ledsen?

Jag är visserligen inte lika ledsen som jag brukade vara förut. Och jag anser inte mig vara värdelös bara för att det blev fel, så som jag tänkt förut.
Men varför måste jag ta åt mig överhuvudtaget?

Varför svider det så förbannat när jag gör det?

Heltidare igen

Idag har jag jobbat heltid igen. Första dagen med heltid. Det är långa dagar. Om jag är trött? Trött är en underdrift! Har en känsla av att jag kommer somna med gamnacke i soffan före nio...
Har precis ätit middag. Fast jag inte var hungrig. Gäspade mig igenom måltiden. Men jag åt.

Tankar om vikt

För första gången på länge har jag tänkt mycket på vikt i helgen. Och jag vet att det inte är för att jag har gått upp eller ner. Det är för att jag är lite orolig inuti och funderar mycket. Men det är så jävla jobbigt att det ska behöva vara så...

Har idag verkligen varit noga med att äta enligt planen så jag inte spårar ur. Det är nu jag måste hålla i. Nu när jag inte vill göra det.

Inget bra tecken

Är säker på mina känslor för B.
Det är nog det enda som jag är helt säker på just nu...

För övrigt blev jag just besviken när jag inte fick äta middag själv. Hade tänkt att bara äta något litet. För jag åt lunch på restaurang. Med en kaka efteråt.Inget bra tecken alls att jag då vill dra ner. Så det är bra att jag fick sällskap.

För vilsenheten och osäkerheten gör att jag tänker fel.
Jag försöker bara vara i nuet och ta dagen som den kommer men jag tycker det är jobbigt att vara så här vilsen. Tyckte ju att jag visste vem jag var. Att jag visste vart jag skulle. Nu känns det som jag inte vet något. Ifrågasätter det mesta. Det kanske är en fas att gå igenom för att komma fram till vart jag ska?

Vilsen

Mår bra men känner mig vilsen.
Nu pågår mycket tankar i mig. Vad ska jag göra med mitt nya liv?

Vad vill jag?

Balans?

Det är svårt att hitta balansen.
Hur mycket ska jag prioritera mig själv utan att bli egoistisk?
Var går gränsen?
Gäller både jobb och privat...

Och det som märks är att alla ser samma Tokerina som förut. Den glada skiten. Ingen kan se allt som hänt inuti mig. Ingen kan se de enorma förändringarna jag gjort. Och det är svårt att förstå... För jag ser ju ut och verkar vara samma?