Trött.

Trött, trött, trött. All min ork är borta just nu. Så jag går runt på sparlåga och bara tar mig igenom varje dag. Men på tisdag åker jag och är borta i 15 dar. Välbehövligt.

Konsten att njuta av stunden

Har suttit en lång stund och bara tittat ut genom fönstret. Vi har en stor snöhög på gården och ett barn håller på och leker i högen. Han klättrar upp, åker ner, upp igen och sen kastar lite snö. Allt med ett leende på läpparna. Han njuter av livet. Gör det bästa av situationen. Han åker med sin pappa som är lastbilschaufför så medan han lastar av leker han i snöhögen.
Det är så det ska vara. Njuta av stunden. Gav mig en bra tankeställare mitt i all stress. Jag tar mig nu en rast och en kopp te. Ska ta ett par nötter med.
Ska välja en skön låt på spotify och njuta...



Tack för kommentarerna om min kollega. Jag måste ta upp det. Frågan är bara när och hur.

Kollega

Jag har en kollega som jag tycker försöka trycka ner mig. På behandlingen när jag märkte att jag inte hörde riktigt vad som sas utan hörde det jag vill höra så tänkte jag att det det beror säkert på att jag inte hört på "riktigt".
Men nu kan jag konstatera efter några månader att jag inte riktigt gillar henne. Och jag kommer nog aldrig gilla henne. Men jag ska inte umgås privat med henne, bara jobba. Jag kan inte älska alla. Och alla kan inte älska mig. Men detta innebär inte att jag ska tåla vad som helst. Måste bli bättre på att säga om jag blir sårad. Jag har ju vågat säga till en annan kollega. Men det är inte lika lätt att säga till en som är släkt med chefen och ägaren av företaget...

Inte på topp men bättre

Ny dag. Solen skiner ute.
Gårdagskvällen gick ok. Åt stuvade makaroner som för mig har varit hetsmat förut. Men jag åt en portion. Kändes ok. Gick sedan och tränade. Och tog i allt jag orkade och kände återigen att jag inte har samma ork som förr när jag tränade i princip varje dag. Känslan av att vara lat och stor kom som en avlöning.
Dottern var med och tränade. Jag missförstod henne under promenaden hem från träningen varav hon säger: du lyssnar ju inte... Gjorde ju inte saken bättre för mig.
Summan av gårdagen var att jag kände mig: värdelös på jobbet, värdelös som mamma, lat och tjock.
Tänkte på kvällen när jag låg i sängen och efter att ha pratat med B en lång stund. Jag är inte värdelös, tjock och lat. Det är i mina tankar som detta pågår! Det är ÄS som knackar på och vill in, vill in och ta över som förr. Det innebär inte att jag är värdelös. Så när jag somnade var jag lugnare. Och sov hela natten.

Lite bättre känsla idag. Jag är inte på topp alls men bättre.
Tänker inte öppna dörren för ÄS. ÄS är vräkt och ska så vara.
Jag vann igår eftersom jag åt som jag skulle och eftersom jag inte grävde ner mig helt i avsky för mig själv utan vände tanken. Ingen lätt kamp. Men den är värd att utkämpa. Och vem har sagt att livet är lätt? Och jag vet hur bra jag kan må utan att låtsas. Är på väg upp igen.

Tvivel

Fick bilder mailade till mig från i torsdags. Är inte nöjd med vad jag såg.
Lyssnar på fel sätt och tar åt mig på jobbet.

Är inte lugn alls. Kämpar som en galning.
Vill inte hetsa. Känner inte det suget.

Men vill inte äta alls. Eller träna som en tok.

Tvivlet gror, jag försöker hindra att det sprids.

Vill bli smalare. Vill bli bättre på allt.

Bli en bättre människa...

Längtar bort

Längtar efter att vara ledig och dra iväg. Få släppa allt ett tag. Få bara vara.

Ska ta tid före mig ikväll

J*la prestationsångest. ÄS vill smyga in...
Det är ok att jag inte hinner allt.
Det är ok.
Ska upprepa detta tills ÄS fattar att jag inte ger mig hur jobbigt det än är och även om jag tvivlar ibland.
Det är ok att jag inte hinner allt. Jag ska se till att mår bra. Inte behaga andra.
Så ikväll ska jag på ansiktsbehandling. Tid för mig och bara mig. Jag ska behaga mig.

För inte f*n ska ÄS få trycka in mer prestationsångest. ICKE!
Jag vet inte hur stark jag är just nu men inte ska jag ge mig. Har inte gett mig sedan maj så inte nu heller.
Framåt envisa krigare!

Dåligt samvete

Funderar på hur stark jag är. Har tillåtit mig att bli stressad. Jag ska inte ta åt mig. Men jag har gjort det.
Och denna månad har varit lite galen med allt möjligt som har varit på en gång. Jag brukar inte ha så mycket att göra men som sagt, denna månad kom allt på en gång. Har varit tvungen att avboka saker och säga nej. Och mår skit över detta. Känner mig inte tillräcklig. Att jag inte hinner och att jag inte kan prioritera. Har tappat mig själv i den prioriteringen.
Nästa vecka åker jag på semester i två veckor till värmen. Ska bli så skönt och då ska jag ta mig tiden att flytta upp mig själv på prio-listan.
Men jag är ju på rätt spår som kan säga nej. Ska bara klara det utan att få det dåliga samvetet.

Står upp igen

Åt 3-rätters middag i torsdags. Allt mat kvar men ångesten över att ha ätit 3 rätter var stark. Spelade ingen roll i mitt huvud att det var små portioner det enda som satte sig i minnet var 3 rätter... Fick prata med B på kvällen då jag hade gråten i halsen på kvällen med. Blev så arg på mig själv för att jag släppte in ÄS en kort stund och lät den styra mina tankar. Den ska inte in alls!
Men nu är torsdagen borta och jag har lärt mig något av detta. Gårdagen var mycket bättre. Och idag ska jag ut och äta mat igen på restaurang. Mat är gott. Mat kan njutas. Och jag kan njuta av livet. Snubblar man får man resa sig igen. Jag står på benen igen. Framåt!

Hörde det jag ville. Inte bra.

Har haft fullt upp med tårarna idag.
Bad en kollega att hämta posten. Fick till svar "är det inte bra att du får frisk luft?"
Jag vet vad han sa. Men det jag hörde var: eftersom du bara sitter på ditt feta arsel här på kontoret så behöver du röra på dig.
Satt med gråten i halsen. Dels för att jag tog åt mig. Dels för att jag tyckte jag var larvig som överreagerade.
Mår fortfarande inte ok. Kämpar med tankarna.
Ikväll ska jag bort. Med alkohol och en massa mat. Känns inte som rätt dag.
Mår inte bra. Känner mig stor. Och larvig. Väldigt väldigt larvig. En överkänslig kärring som inte tål något...
Kämpar. Detta ska gå bra. Det ska.

Semla

Fettisdagen igår. Semlor.
För första gången på minns inte hur många år åt jag en semla till fikat och behöll den. Den var god men vad mätt jag var efter! Tänkte först inte äta någon middag för så gör ju många andra "normala" människor men jag kände att det skulle sända fel signaler inne i mig så jag åt lite middag ändå. Men även om semlan var god så är det inte någon favorit så jag behöver nog inte äta så många fler i år...
Men man får mer valuta för pengarna nu när man behåller maten. :)

Inte ha dåligt samvete!

Jag märker att det här med min syster har bitit sig lite kvar i mig. Jag har märkt att jag börjar fundera på att jag "måste" hinna träffa henne, mina föräldrar, mina vänner, mina... Men det finns inga "måsten" förutom de jag skapar själv i skallen. Ja, det är klart att det finns måsten här i livet, men det här är inte ett av dem. Jag ska inte göra det andra tycker eller vill. Jag ska göra det jag vill och vad jag tycker. Märkte att det kom nu när dottern kom hem tidigare än planerat. Jag har ju planerat andra saker och fick då igår kväll lite dåligt samvete för att jag är upptagen några kvällar nu när hon kommit hem. Och hur smart är den tanken? Jag har ju planerat under de förutsättningar jag hade, kan jag ju inte få dåligt samvete för att det ändras. Så, jag njöt av gårdagen med henne och jag ska ikväll njuta av kvällen på annat håll med B. Jag och dottern hinner ses ändå!

Dags!

Dags att hämta dottern!
Stort leende idag på Tokerina.

Vann

Igår gjorde jag stekt potatis till middag. Älskar stekt potatis. Men det har varit hetsmat ofta. Igår hade jag en kompis över på middag. Vi åt och det blev kvar potatis. Ställde det åt sidan. Utan att tänka hade jag tanken att "jag kan äta mer sen när hon gått". När jag sedan såg tallriken funderade jag ärligt på att äta upp allt. Det är ju så gott... Men onyttigt, kanske jag ska...???
Men jag slängde det i soporna. Och det kändes bra. Blev först arg på tanken som kom, men så länge jag besegrar tanken när den kommer är det ok. När jag märker att det är fel tänk och styr om. Det är då jag vinner!

Minne? Vad är det?

I morse ringde väckarklockan kl 6. Förstod inte varför. Jag behöver ju inte gå upp förrän halv sju. Vem har ändrat klockan? B sov inte hos mig så inte han. Kan katten ha kommit åt den? Men hur ska den kunna trycka in knappen och hålla in den i 30 minuter. Trodde på allvar att klockan ställt om sig själv. Jodå, måste vara nåt fel. Men lika bra att gå upp.
Under frukosten slog det mig. Det sista jag gjorde var att ställa om klockan så jag skulle gå en längre väg till jobbet så jag fick frisk luft. Gåtan löst. Med klockan. Mitt minne däremot är en gåta att det fungerar över huvud taget... Men jag fick mig en halvtimmes promenad i morse.

: )

Bh på idag! : )
Och dottern kommer hem i helgen.
Gissa vem som kommer stå på Arlanda med stora kramen? :)

Så oron är mindre. Och jag har reflekterat över hur jag reagerade nu. När det gäller min dotter brukar jag försöka slå knut på mig själv och känna att allt är mitt fel om något går emot för henne. Men det var bättre denna gång. Visst har jag varit väldigt orolig, men jag flippade inte ut helt. Har inte suttit och gråtit hela tiden och har inte slagit på mig själv. Och jag vet att hon kan själv. Och att jag gör ett bra jobb att finnas där när hon behöver mig. Då kan jag stötta. Och hon måste ju känna det eftersom hon ringde mig nu när hon behövde prata.

Faktiskt stolt över mig själv att jag under en veckas tid har tagit mig igenom 2 pärser utan att rasa hela vägen ner. Jag kan reagera och må dåligt. Och jag överlever det. Och om det inte blir värre än att glömma bh:n nån dag så... Blir värre den dan jag går ut utan tröja... : )

Mycket i huvudet kanske?

Skrattar åt mig själv just nu.
Jag har hela dagen känt att något är fel men inte kunnat säga vad.
Nu kom jag på det.
Har glömt sätta på mig bh:n! Hur i hela friden kunde jag glömma den i morse?

Sitter nu och skrattar åt mig själv… Jösses, glömma bh:n…
Undrar om det är lite mycket i huvudet kanske...?

Äter fast inte hungrig

Har tagit mig igenom igen... Tagit mig igenom oro. Dottern är på resa i Asien och har haft det lite tufft nu i helgen. Och att ha en ledsen dotter i telefonen, skype och mail gör inte mig lugn... Har haft en kraftig oro. Och då försvinner hungern. Hur lite jag än äter så inte blir jag hungrig just då. Så reagerar väl de flesta men det är inte bra för mig. Så jag har ätit ändå, de flesta målen. Har missat några. Så idag har jag varit nog med mellanmål (frukt) och lunch. Och jag känner mig illamående nu. Har känt den känslan hela eftermiddagen. Vill träna bort känslan av illamående. Eller är det oron jag vill träna bort? Fast jag har pratat med dottern idag och det är lugnt igen där nu. Hon är ok. Men är min oro borta eller är det den som spökar?
Så jag andas. Känner och andas. Vem har sagt att livet är lätt? Men jag går framåt. Bakåt är inget alternativ. Jag kan stanna upp men jag kan inte backa. Fel, jag kan men vill inte backa.

Urlakad

Känner mig helt urlakad efter de senaste dagarna. Hur orkade jag förr när jag mådde så dåligt hela tiden? Hur orkade jag hålla masken uppe? Fattar inte...
Gäspar som en avlöning redan. B får nog se sin flickvän somna väldigt tidigt idag. Har haft lite tjock-tankar idag. Men vet vad de beror på. På mina tankar om jag har handlat rätt mot min syster. Jag har handlat rätt. Så. Inse detta dumma hjärna som då hör de små viskningarna från ÄS om att jag är tjock. Jag behöver inte tveka!

Tagit mig igenom

Bättre idag. Var hos min syster igår och pratade. Jag lyckades hålla mig lugn, lyssna på vad hon sa och jag sa inte allt jag kände men en hel del. Jag accepterade hennes känslor även om jag inte tyckte om dem. Och det bästa av allt: jag tog inte på mig något. Jag sa inte att det var mitt fel, jag bad inte om ursäkt, och jag sa inte att jag ska ändra mig eller anpassa mig. Det var inte lätt. Men det gick. När jag gick därifrån kände jag mig lättad. Och som jag gick mer rakryggad.

Jag tycker fortfarande det är jobbigt att andra tycker det är jobbigt att jag ändrats. Men jag kan inte leva mitt liv för andra. Hur mycket jag än älskar dem. Jag kan bara leva mitt liv. För det är mitt ansvar. Visst kan jag hjälpa och stötta andra men inte genom att förinta mig själv. Vet ju hur jag mått i alla år när jag har försökt att förinta mig själv.

Jag tog mig igenom detta. Jag mådde så dåligt i tisdags kväll. Så som man kan må i livet. Men jag tog mig igenom. Och på ett bra sätt tycker jag. Livet fortsätter.

Helvete

Går igenom ett helvete nu. Har fått mail av min syster att hon saknar mig men hon känner att hon inte får plats i mitt nya liv. Eftersom vi inte ses lika mycket nu.
Jag har gråtit tårar i mängder ikväll. Jag har känt sån skuld och haft så ont i ikväll. Men jag kan inte slå på mig själv. Ja, jag har ändrats. Det är jobbigt för min familj. Det är jobbigt för alla som känner mig. Jag beter mig inte som jag gjort i alla år. Jag gör det jag vill nu. Inte det de vill. Det är jobbigt för dem. Det är jobbigt för min syster. Men att jag gör det betyder inte att jag älskar henne mindre. Men hur ska jag förklara detta utan att göra henne mer ledsen? Jag försöker acceptera att jag kanske måste såra människor eftersom jag ändrar mig. Men det är så svårt. Och gör så ont... Vill inte såra någon. Vill göra så att de mår bra. Men jag kan bara ta ansvar för en person. Den enda jag kan ta ansvar för är mig själv. Se till att jag mår bra.

Men det är så svårt när man får såna här reaktioner... Vill helst av allt bara ringa henne och säga förlåt men det kan jag inte. Jag har inte gjort något fel som ändrat mig. Ska försöka förklara för henne i morgon kväll om jag är stabilare då. Och då ska jag inte maila utan gå till henne. Kommer bli skitjobbigt men jag måste. Måste orka.

Är mitt i ett litet helvete... Jag ska ur det men just nu ska jag fortsätta gråta och tillåta mig vara ledsen och sårad.

Vågar prova nytt

Jag har i flera år avstått från att prova nya saker. Eftersom ÄS gjort att jag tyckt att jag varit värdelös har det inte varit någon ide att bevisa det för alla andra, de visste det ju redan. (Visst, i mitt huvud var det så... Inte i verkligheten.)

Och jag har länge velat prova långfärdsskridskor. Men inte gjort. Av flera orsaker: kommer inte klara av det, ser tjock ut i varma kläder, kommer slå mig, kommer skämma ut den som är med osv... Lysande ursäkter va? Inte alls!

Igår åkte jag långfärdsskridskor för första gången i mitt liv. Och visst, jag var inte graciös alls. Viftade med armar och såg säkert inte klok ut. Gjorde en vurpa med och slog i knät. Och trots detta var det kul! Och jag gjorde det, jag gav inte upp!
Livet pågår. Mitt liv. Som jag lever och provar saker i, upplever saker. Mitt liv. Mitt nya liv!