Ok

Känslan sitter kvar. Inte lika stark som häromdagen men den är kvar. Just dessa dagar accepterar jag min kropp som den är. Min mage är inte platt. Kommer aldrig bli. Jag är en kvinna med kurvor. Har alltid varit. Höfterna finns där med. De är också mina.
Jag kommer säkert att tycka annorlunda en annan idag. Men nu är de ok. Och med mer dagar av "ok-kännande" kommer detta bli bra framöver med.

Ny bra känsla

Idag har jag en ny känsla i kroppen. Jag känner mig inte smal. Inte tjock heller. Men jag är helt ok med hur jag ser ut idag. Är nöjd. Eller nöjd är kanske fel ord. Kan inte förklara det riktigt. Men det är en väldigt skön känsla.
Det är inte för att jag gått ner i vikt som jag är nöjd.
Jag har inga nya kläder som jag tycker döljer.
Inget speciellt har hänt, inga komplimanger eller så som har höjt mitt självförtroende. Så det sitter inte i vikten, inte i utseendet eller inget jag har gjort. Har bara en skön känsla för mig. HELA mig.

Jag tycker helt enkelt att jag är helt ok idag.
Mer än ok faktiskt.
Så jag är inte nöjd. Jag är mer än det.
Och det jag bara för att jag är jag.

Duktiga kvinnan med osynkat huvud

Något som jag verkligen måste jobba vidare med, troligtvis under lång tid, är det att jag inte ska ta på mig allt för alla andra. Jag ska inte vara den duktiga kvinnan som finns för allt och alla. Som hellre slår knut på sig själv och mår skit än säger nej. Det går väl åt rätt håll med detta men det är inte lätt. Inte alls.
För det sitter så hårt att jag ska vara den där duktiga kvinnan. Och om jag nån gång säger nej känner jag mig taskig, elak och egoistisk. Och när jag känner de känslorna så kommer lätt följden: De är viktigare än mig det är klart att de ska prioriteras... Jag vet. Det är fel. Helt fel tankesätt. Och det är därför detta inte är lätt.
Men det är i mitt huvud det sitter efter som de gånger jag säger nej går det bra. Och ingen annan blir ledsen förutom i mitt huvud.
När blir mitt huvud och verkligheten synkade?

Svaj i humöret fast ändå planare

Tänker över det här att det går upp och ner humörsmässigt. Som bulimiker ser man ju saker väldigt svart och vitt. Mitt humör har i många år verkligen pendlat upp och ner. Och ibland nu när jag skriver inlägg får jag känslan av att jag fortfarande pendlar upp och ner som en berg och dalbana. Men berg och dalbanan har inte lika branta backar längre. Jag reagerar visst, men inte lika häftigt som förr. Jo, glädjen är lika glad nu som då men mer ärlig nu. Och när jag deppar är jag inte lika nere.
Och det var länge sedan jag fick något "utbrott". Kunde ofta förut bli väldigt sur och ledsen och reagera väldigt starkt. Det beror säkert på att kroppen får det den behöver men jag tror även det sitter i skallen. Och eftersom skallen är bättre den med så. Och jag hoppas att det kommer plana ut ännu mer i humöret vartefter åren går...

Vara med sig själv

Thåström har beskrivet det så bra:
Och jag vet att jag är skyldig till att under många herrans år
försökt slippa va med mig själv

Det är just så det varit... Förr. Men nu är jag med mig själv. För jag är min bästa vän. Jag vill nu (de flesta dagarna) vara med mig själv. Och vet ni, det är ok att njuta av livet... Med allt det innebär. Känna, njuta, sörja, skratta, gråta, älska, hata. och även de dagar som inte är något utan bara är. Allt är mitt liv. Ett bra liv. Life is good!

Mer än trevlig!

Fick komplimanger igår. Om hur jag var som person. Först från en kund. Sedan från en kollega och sedan från en släkting till B.
Jag lyssnade och sa tack. Slog inte ifrån mig utan tog till mig och värmdes inuti. Jag är inte dum! Är en himla trevlig, lättsam och mysig person uppenbarligen!
Ska minnas detta andra dagar när det inte känns så... : )

Snarkning igen...

Detta med snarkning... Jag var trött igår efter att ha sovit dåligt ett par nätter (festande grannar bla). Somnade bredvid B liggande på rygg lyssnandes på mp3-bok medan B läste. Vaknade av mig själv att jag snarkade! Men, denna gången kände jag inte den skam jag känt förut. Frågade bara B om jag snarkat. Han svarade ja. Jag vände på mig och somnade om. Ingen panik som förr gjort att jag legat vaken.
Så ok, jag snarkar. Inte alltid. Men ibland om jag ligger på rygg.
Detta förändrar inte den jag är och det förändrar framför allt inte min vikt!
Acceptans.

Framåt igen

Har samma jeans som i lördags på mig. Bara för att fortsätta inse själv att jag inte är så stor som jag tror. Och de sitter inte lika tajt som första gången jag provade dem. Alltså sitter det i skallen. Jag vet det men ramlar ändå dit emellanåt. Men det som är skillnaden nu är att tankarna kommer och jag trillar ibland dit, men jag lyckas bryta tankarna och fortsätta resan framåt.
Det är då jag vinner kampen!

Bekräftelse

I går skulle jag och B till en av hans släktingar som jag inte träffat förr. Jag provade ett par jeans som jag tyckte satt för tajt. De kan jag ju inte ha tänker jag, då får B skämmas för mig. Bytte byxor. Varav B frågade har du bytt byxor? Ja, jag tyckte inte de andra satt bra. B:s svar: Jag tyckte de var snygga på dig.
Jag byter byxor igen och tycker då inte att de sitter lika tajt som innan. Att man ska behöva få bekräftelse för att se sanningen...

Terapi

Min terapi mot att känna mig oattraktiv: låta B ha handen på min nakna mage och inse att han tycker om mig som jag är. Både till utseende och sätt.

Fan

Gårdagskvällen var jobbig. Ville äta. Började äta. Men avbröt så det blev ingen hets utan bara överätning. Hade oron i kroppen. Var så jävla arg på mig själv. Fan varför är jag så jävla dum var det som snurrade i huvudet. Lyckades lugna ner mig. Jag är inte jävla dum. Det var tankar som spökade. Tankar och känslor. Det är inget bevis för att jag är jävla dum. Jag är inte ens dum överhuvudtaget. Inte alls. Tror jag i alla fall... Nej, jag vet. Eller borde veta. I går visste jag inte. Idag är jag inte än helt övertygad. Tror att jag snart vet det igen. Har ätit som jag ska idag och har inte oron i kroppen. Och jobbar med att inte vara besviken på mig själv.

Jag kan och jag fortsätter.
Och jag är inte dum!

Käftar emot

Ska resa i mars till värmen. Ska vara i 14 dagar på stranden. I sommarkläder. Längtar! Men... Det har påverkat mina tankar om vikten. Bara 7 veckor kvar. Oj, måste tajta till kroppen! Körde två träningspass i måndags. Vill köra två i dag. Men för att visa att jag bestämmer så ska jag bara köra ett pass. Och ingen extra promenad på väg till träningen eller på vägen hem. Bara för att käfta emot de ÄS-tankar som vill smyga in. I min hjärna ska jag bestämma.

Acceptera & lyssna

Började läsa en bok igår: Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Den handlar om acceptans. Det är nog inte den bästa boken jag läst men den påminde mig om att jag är på rätt väg. Att jag försöker acceptera saker som de är. Det betyder inte att jag alltid tycker om det, men jag kan acceptera det. Jag kan acceptera att jag ibland mår dåligt, det är en del av livet. Jag ska därför inte gräva ner mig i det.

Märker att jag börjar lyssna mer på vad folk säger istället för att tolka det jag hör till något helt annat. Som häromdagen när vi (jag och B) åt middag var jag hungrig och åt ganska fort. B frågade: var du hungrig idag? Förr hade jag varje gång tolkat detta som en pik om att jag äter för mycket, att jag är tjock, att jag med andra ord är helt värdelös och lika gärna kan gå och gömma mig på en gång eftersom han absolut inte kan tycka om mig som är så värdelös...
Men då lyssnar jag ju inte på vad han säger. Han säger inte det jag hör i mitt huvud. Han frågar om jag var hungrig för jag gav intryck av att vara hungrig. Häromdagen lyssnade jag och reagerade inte som jag brukade och det var skönt. Men jag vet om att jag har en dålig dag så är jag känslig och tar åt mig. Men jag hoppas och tror att jag varje dag blir starkare så jag inte är lika känslig.

Svar på kommentar

Fick några frågor som jag tänkte svara på.
På behandlingen sa de att man ska äta sig ur ätstörningen och jag tror på det. När jag började äta regelbundet försvann hetssuget och istället kom alla känslor fram som jag gömt så länge så jag istället kunde jobba med dem. Så jag kunde börja jobba med att jag inte är värdelös och att att jag är inte bättre om jag väger mindre. Vem jag är avgörs inte av vad som står på vågen.
Jag åt under behandlingen 6 ggr per dag. 3 mål och 3 mellanmål. Idag äter jag 5 ggr per dag, har minskat till 2 mellanmål vilket känns som det är där jag ska vara. Vissa dagar funkar inte detta naturligtvis beroende på vad man gör, om man är tex ute på stan eller skogen...

Jag utmanade mig också med att äta sådant som var "förbjudet" och som var hetsmat redan i början av behandlingen.
Jag har idag inte någon "förbjuden" mat alls. Äter allt, även godis och bakelser etc. Men inte alltid. Men är jag sugen eller blir bjuden så äter jag. Jag åt mer sötsaker under behandlingen just för att avdramatisera detta. Att det var ok att äta.

Jag kan ha mat hemma, kan storhandla och fylla frysen utan problem. Så det funkar bra. Men om jag känner mig orolig ibland och ska handla mat så handlar jag inte sådant som jag vet har triggat mig förut. Då tar jag det säkra före det osäkra. Men jag äter alltid, hoppar aldrig över ett mål.

Jag har också hittat tillbaka till träningen och glädjen i den. Hade helt träningsförbud under större delen av behandlingen, fick bara ta max 3 promenader i veckan. Var väldigt jobbigt i början! Har nu ett par månader under hösten tränat lite olika pass för att prova mig fram. Känner nu att det jag tränar kör jag för att jag vill och för att jag ska må bra. Inte köra de pass som bränner mest kalorier...

Det som gjorde att jag fixade detta var att jag insåg att jag var sjuk och att jag behövde hjälp. Att jag insåg att det var nog, jag kunde inte må som jag gjorde längre. Och att jag sedan fick hjälpen genom behandlingen.
Jag ville bli frisk men jag vet att jag var rädd för att det var försent, att jag varit sjuk för länge. Men jag vet nu att det aldrig är försent! Det går alltid att bli frisk. Kan kräva lite mer jobb, men det är det värt.
Och mina tankar som funnits i över 18 år försvinner ju inte omgående men då jag idag bearbetar mina känslor och tankar istället för att gömma undan dem kan jag ta mig igenom när jag tvivlar och ÄS knackar på.

Stor utmaning klarad!

Idag var jag på spinning och jag satte mig inte längst bak. Valde en cykel i rad två. Där folk bakom kan se hur stor rumpa jag har... : )
Jag var inte helt avslappnad i början men det gick bra efter en liten stund, kunde tom släppa tanken. Trodde jag aldrig att jag skulle klara...

Vardag igen

Så är vardagen i gång igen. Har mått bra av att vara ledig. Har funderat en hel del. Har märkt vad jag reagerar på och vad ÄS-tankarna triggas igång av. Men jag kan också när tankarna kommit igång, tänka igenom saken en gång till och se det annorlunda. Inte alla gånger men de flesta. Känns bra.

Träningsglädje

Var och tränade igår. Det passet som förut har varit mitt favoritpass men som samtidigt har gett mig så mycket ångest. Skivstång/Kondition med en speciell ledare som pushar på hårt. Förut mådde jag skit om jag inte var starkast, om jag inte orkade mest. Provade en gång i höstas men fick då reaktion med lite ångest.
Provade igår igen och hade kul! Ren och skär träningsglädje!
Inte var jag starkast. Inte orkade jag mest. Men jag gjorde vad jag orkade och mådde bra. Förut har jag också dragit fort därifrån för avslappning och sånt är ju bara för mesar har varit min tanke. Nu kopplar jag av och stretchar i lugn och ro. Och det är skönt och inte ett dugg mesigt! Idag kan jag skratta åt hur jag tänkte förut...

2009 glöms aldrig

Eftersom det är nytt år så funderande jag på hur det förra var. Kommer aldrig att glömma 2009. Det var ett år som betydde massor för mig. För att jag tog tag i saken... Helt själv.
I januari var jag hos husläkaren och blev remitterad till ätstörningsenheten.
I maj började jag på behandling.
I september slutade jag på behandlingen och blev diagnosfri.

Jag har gråtit mycket i mitt liv men detta år har toppat allt. Ett tag i början på behandlingen när man släppte fram allt, kändes det som jag aldrig skulle sluta. Och jag även gråtit så andra sett! Och det är ok. "Man behöver inte alltid vara stark, man får finns ändå". Och man är stark om man vågar visa vad man känner. Jag har känt så mycket. Och visat och sagt till andra vad jag känner.

Jag har mått så dåligt detta år och jag har mått så bra. Men jag är så stolt över mig själv.
Att jag gjort detta.
Att jag orkat.
Att jag fortfarande orkar.

Helger och bortglömd

Så sitter man en vanlig måndag igen och ska arbeta. Trött som attans då jag sovit dåligt. Tillbaka till verkligheten igen...

Då har jag klarat av jul, nyår och födelsedag. Trots lite känslodippar har det gått jättebra. Julen hos Bs familj gick bra, kände mig inte utanför. Nyår var jag hos fest med Bs vänner. En massa nya jag inte känner, det var bara en jag träffat en gång tidigare. Gick bra det med, hade det trevligt. Pratade och hade skoj.
Och så kom då födelsedag. Och ingen av mina föräldrar eller syskon ringde och sa grattis. Vi skulle visserligen fira mig en annan dag, men ett grattis ringer man ju och säger. Det sved. Om bara någon hade glömt hade jag inte vart så ledsen men när alla fyra glömmer. Dottern kom ihåg och ringde från andra sidan jorden. Men detta var ett tillfälle när man märker att ÄS lurar och så gärna vill vara med. Direkt kom tankarna att bra för att jag inte firade jul där så är jag bortglömd. Jag är värdelös och ingen kommer ihåg mig för jag är inte värd att minnas. Men det är ju inte så. Men de tankarna kom, bara att erkänna. Grät, men hade bra stöd i B. Som sa att det är gamla spöken som är igång.
De vart helt förtvivlade att de alla hade glömt när jag sa att det vart kul om nån sagt grattis. Så genast fick jag ju dåligt samvete för att jag sagt något. Men det var bra att jag sa. Det må låta larvigt att jag blev ledsen, men jag blev det och om jag inte säger något så växer skiten inom mig. Måste berätta för då försvinner det.

Så allt som allt är jag väldigt nöjd med helgerna. Har även funkat bra att vara med B helt oavbrutet i alla dagar. Älskar honom.

Dags att gå till jobbet straxt.