Jag väljer friheten

Det har gått lite mer än två år sedan jag slutade behandlingen och det har gått mest bra men även dåligt. Jag har hittat mig själv mer och jag vet vilka mina svaga punkter är.
Jag är nu redo att stänga dörren och ta hela steget ut i friheten. Så efter ett par års bloggande och läsande av ÄS-bloggar lämnar jag nu detta.

Det är flera som jag vill följa så jag kommer nog att läsa emellanåt men jag följer er inte dagligen längre.

Vad väntar då mig? Det vet jag inte. Jag vet inte vad som ska hända i mitt liv, men jag vet att jag har ett liv. Det är det som är det stora och det är det som är min frihet.

Jag väljer friheten, kärleken, vänskapen, känslorna, skratten, gråten, maten...

Jag väljer. Ingen annan.

Jag önskar er alla välkomna hit.
Hit till det fria.
Det är fint här.
Inte alltid lätt, men alltid rätt.

Jag stänger en stor dörr, eller snarare en luck-jävel mot helvetet.
Jag har min riktiga dörr på vid gaveln och släpper in allt som sker.

Med ett leende går jag...

                                                        

Jag väljer del 7835 eller nåt

Det går fort just nu, stora förändringar på kort tid. Alla i min omgivning hänger inte med. (Ska flytta till en gemensam bostad med B om två veckor.)

Jag väljer att se till att jag mår bra och det här är rätt för mig, sedan får det ta längre tid för andra att hänga med. Det är svårt för omgivningen när jag alltid prioriterat de först förut och nu prioriterar mig först, klart det är ovant. Men både jag och de får vänja sig. Samvetet vill säga annat ibland men jag säger emot för jag är lycklig för jag gör vad jag vill, givetvis utan att köra över någon annan.

Jag kan inte göra något åt andras tankar, jag kan bara göra något åt mina. Och ser alla att jag mår bra av att inte dra på mig en offerkofta så vänjer de sig.

För idag är jag stark. Idag mår jag bra. Därför lever jag idag. Morgondagen vet jag inget om.

Jag är fri

Mitt liv pågår i den "vanliga" världen varje dag.
I morgon skriver jag och B kontrakt på ett hus.
Jag ringer i eftermiddag och vågar säga nej till en dålig deal när jag blivit påkörd bakifrån och det inte är mitt fel.

Jag känner:
...nervositet av att vänta svar från mäklare
...glädje av att vårt bud blir accepterat
...ilska när andra gör fel
...lycka av att jag är där jag är.

Jag är med helt enkelt.
Jag har ännu mer lämnat ÄS bubblan och läser mindre ÄS bloggar.

Jag är inte där längre. Jag är i den "vanliga" världen med alla andra.

Jag är fri.

Det är stort.

Jag är fri.

Nuet

Jag lever mitt liv i nuet varje dag.

Flyttad och klar

Flytten gick bra, det är fortfarande ett stort antal flyttlådor att pyssla med men det tar jag vartefter.


I går satt jag och log i bilen på vägen hem.

Jag mår bra. Behövs inte mer än så.

Val

Fortsätter att rensa både i lägenhet och i mitt sinne.
I helgen flyttar jag. Jag börjar på nytt.
Jag har bl.a. valt att åka bort över nyår. Jag kommer att vara borta på årsdagen av min pappas bortgång. Jag väljer att se till att jag mår bra då. Firar julen med familjen sedan åker jag och B bort en vecka. Jag ska andas och ta vara på mig själv. Ställer upp mycket annars men nu väljer jag att prioritera mig. Inte lätt, men jag gör rätt enligt mig.

Kloka ord

Jag sa till min dotter när hon var liten:
Jag älskar alltid dig, men inte allt du gör.

De orden kör jag nu till mig själv: mina närmaste älskar alltid mig, men inte allt jag gör.

Jag, en människa

Jag är inte så lugn som jag låter. Jag är nervös för hur allt ska gå. Men jag är lugn för framtiden.
Låter kluvet? Inte alls. Jag är "normalt" nervös, men jag vet att jag kan så jag är lugn.
Och går något åt helvete, så kan jag komma upp igen. Och går allt som på dans kan jag njuta av det.
För om jag inte vågar så händer ingenting, då är jag kvar på samma plats.

Jag vågar chansa. Jag är nervös, men jag går ändå.

"Ibland måste man göra saker trots att man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort..."
Astrid Lindgren

Fortsätter framåt

Jag fortsätter att se framåt.

I helgen slängde jag bilder som jag målat på behandlingen. Jag funderade länge på om jag skulle ha kvar dem. Men jag är inte där längre så jag släpper taget om allt med ÄS för den är inte med i mitt liv mer. Jag slängde dem men sparade en bild, den sista jag målade. Där jag ser hur bra jag mår.
Det är sådant som jag ska ha med mig. Det positiva.

Jag är redo att se framåt. Jag har alltid med mig mitt förflutna och jag vet hur jag mått men jag släpper taget.

Jag släpper bulimin och fortsätter framåt.

Balans

Har insett de senaste dagarna att jag har hittat balansen i livet bättre än jag trott.

På flera sätt har jag fått påminnelser om detta.

Jag kan mer än vad jag tror, men min tro har ändrats!
Jag kan. Och jag gör.

Förr mörker, Nu ljus

Jag rensar inför flytt och igår hittade jag dagböcker. Läste och grät. Grät för hur jag mådde så länge. I alla dagböcker står det om mina demoner, mitt mörker, mitt elände och allt detta för att jag var värdelös. Jag var inte värd någonting, alla hade det bättre utan mig. Hur i helsefyr har jag överlevt dessa år? Hur orkade jag hata mig själv i över 20 år? Att varje dag se ner på mig själv och känna hur värdelös jag var... Hur stod jag ut?
Jag har accepterat att det var jag då och jag var tvungen att nå min botten för att vara redo att söka hjälp. Hade jag sökt hjälp innan hade jag troligtvis inte blivit frisk för jag var inte redo. För 3 år sedan var jag på botten och var redo. Tog då steget att be om hjälp.
Jag kan inte slå på mig själv för att jag inte gjorde detta tidigare. Men jag kan sörja att jag missat så mycket. Så många år som bara varit mörka. Visst har jag haft underbara stunder, framför allt med min dotter. Hon har skänkt mig så mycket. Men mörkret i mitt huvud har varit med hela tiden.

Vad jag önskar att jag kan hjälpa alla andra att slippa detta. Att inte sitta fast i mörkret. Sanningen är den att jag kan inte göra någonting. Jo, jag kan berätta och visa att det går. För det gör det. Det går att bli frisk. Men jag kan inte göra någonting åt när. Jag tror att varje människa måste komma till sin brytpunkt när den är redo.
Men jag hoppas att det kommer så mycket tidigare än för mig. Att kanske en vän, en kärlek, en förälder kan se och våga säga något. Så man kan få sig en tankeställare om att något är fel. Eller att man själv vågar säga något till någon man har förtroende för. Jag höll tyst i 20 år. Jag insåg inte att något var fel. Jag insåg inte att jag var sjuk. Jag var ju bara värdelös och hade lite strul med maten men det var ju inget konstigt för jag var ju för tjock och behövde banta. Jag var en mästare på hålla uppe en fasad och låtsas. Först på behandlingen insåg jag att jag var sjuk och det var efter flera veckor.

Ingen människa är värdelös. Oavsett vad sjukdom vill lura oss att tro så är ingen människa är värdelös.

Jag mår bra nu. Jag är inte kvar i mörkret, utan både ser och upplever ljuset. Om jag någon gång tvivlar kan jag minnas orden i dagboken jag läste igår. Jag är inte kvar där. För jag är värdefull. Jag är en människa med både bra och dåliga sidor. Jag kommer nog alltid att tvivla på mig själv ibland precis som alla andra. Men jag är värdefull. Mitt liv är värdefullt och fyllt med mina kära. Fyllt med min dotter, med B, min familj och mina vänner. 

Jag slängde dagböckerna. Den delen av mitt liv är över och borta.

Den delen är över.
Nu är resten kvar att leva.
I ljuset...

Mer bra val

En helg full med arbete med båten. En helg full med närhet. En helg full med skratt.
En helg då jag fortsatt med bra val:

Att lyssna på det som sägs och inte det jag tror sägs.

Att känna att jag valt rätt som arbetar med båten och därmed denna gång inte hann hjälpa till hos mamma och inte ha dåligt samvete för det.

Att vara närvarande där jag är precis just då.

Att skratta åt mig själv när jag kastar om orden och det blir fel.

Att leva.

Jag fortsätter välja

I går kväll pratade jag med B och fick en kommentar som jag tog åt mig av. Blev ledsen och tyckte att jag lät sur och så sa vi hej då ses i morrn och lade på. Jag stod då ledsen och funderade varför han sa så och undrade att varför kan han inte förstå...
Började grubbla och fundera. Tankarna som kom var ju inte direkt positiva.
Kände att vad håller jag på med? Ringde istället upp B och sa ledsen om jag lät sur (hade han inte hört) men jag blev ledsen av din kommentar (som han inte hade menat det jag tolkade det som).
Kunde därmed släppa den kommentaren istället för att ha den gnagande i skallen.

Blir så stolt över mig själv när jag gör sånt här. När jag gör bra val.

Återstår bara att jag kan göra lika bra val på jobbet. För där blir jag för det mesta tyst och backar istället... Och det är inget bra val.

Jag väljer

Jag väljer med vad jag tänker.

Negativ energi

Just nu mår jag väldigt bra i privatlivet men däremot på jobbet är det sisådär. Tycker inte det är någon skön känsla, är för mycket negativ energi just nu. Tyvärr är det inte så mycket jag kan påverka eftersom det är den allmänna stämningen just nu. Företaget är i en expandiv fas och det är väl lite växtvärk som pågår. Men det är mycket gnäll från alla avdelningar och alla tänker på sig själv.
Så just nu försöker jag hålla mig lite för mig själv. Vill inte vara i närheten av det negativa för mycket för jag vet hur det påverkar mig.

Säng

Att köpa ny säng kräver tid och tålamod. Det är mycket provande och testande. Men när allt är klart kommer vi sova gott. Men innan vi är där blir det ikväll återigen besök i två sängbutiker. Och lyssna ännu mer på försäljarprat...
Men känns bra att köpa nytt då det blir vår säng. Inte min eller hans, utan vår gemensamma.

Ord

Små ord kan betyda så mycket.
Ett mail från B med texten:
"Puss mitt hjärta" och en länk till en bra låt.


De orden sätter sig som skydd mot ÄS för jag väljer att tro på dem.
De orden tar sig raka vägen in i mitt hjärta för jag tar åt mig varje ord.

What else matters?

"You may not be her first, her last, or her only. She loved before she may love again. But if she loves you now, what else matters? She’s not perfect - you aren’t either, and the two of you may never be perfect together but if she can make you laugh, cause you to think twice, and admit to being human and making mistakes, hold onto her and give her the most you can. She may not be thinking about you every second of the day, but she will give you a part of her that she knows you can break - her heart. So don’t hurt her, don’t change her, don’t analyze and don’t expect more than she can give. Smile when she makes you happy, let her know when she makes you mad, and miss her when she’s not there."

                                                                             /Bob Marley

Simning

I morse gjorde jag något efterlängtat, jag simmade innan jobbet. Gjorde det förut, det är en sån skön start på dagen. Det var dock en stor skillnad nu mot förr. Jag behövde inte simma om alla i morse för att bevisa något, jag behövde inte vara snabbast. Jag simmade i den takt jag ville, snabbare än några och saktare än andra. Att en sån liten sak kan vara så stor...

Bra tankar

Efter urladdningen i torsdags har det varit så mycket lättare i helgen. Och när jag är mer i balans så går det lättare med maten med.

Och när jag är mer i balans kunde jag få följande bra tankar i helgen:
B flyttar inte ihop med den tjejen som han tror att han känner. Han flyttar ihop med den tjejen som han verkligen känner.
Han har sett mig bli helt nojig över smörgåsbord. Han har sett mig gråta när det blir för mycket. Han har sett mig bli mindre hysterisk över småsaker. Han har sett flera av de saker som jag alltid förut har gömt. De saker som jag skäms över när jag gör dem.
 Han vill flytta ihop med mig eftersom han älskar mig. Mig med alla mina sidor och egenheter.

Åkte förbi bästa vännen igår och grattade henne på födelsedagen. Jag hann inte åka förbi på dagen då vi tömde båten men jag åkte förbi på kvällen utan förvarning och hon blev jätteglad.
Hon vet att jag kommer för att jag vill, inte för att jag måste.
Mina vänner vill  umgås med mig för att de tycker om mig. Mig med alla mina sidor och egenheter.

ÄS har ingen plats i det nya hemmet och resten av mitt liv.
Och sättet att få det att vara så är att jag fortsätter att gå emot när den vill banka på och komma in. Visa B och andra när jag mår skit. Berätta när jag blir nojig över något. Fråga när jag inte förstår vad den andra menar och inte gissa för då blir det fel.

ÄS ska fortsätta vara borta ur mitt liv. Mitt liv ska var mitt.

Känslor känns

Igår kväll tog jag mig tid. Tid att lägga mig ner på golvet och bara känna. Släppa fram allt. Det resulterade givetvis i gråt. Ingen dålig gråt utan en befriande.

Jag kände alla känslor men gav dem ingen annan innebörd än vad de är. De är känslor, de är inte underlag för någon sanning om hur jag är eller hur jag ska vara eller andra är.

Jag behöver påminna mig om detta emellanåt och jag kommer troligen behöva göra det hela livet. Men jag gör hellre det än att jag gömmer alla känslor igen. För om jag inte känner de jobbiga känslorna kan jag ju inte heller känna och njuta av alla de bra!

Känslor känns. 

Men de är känslor. 

Inga sanningar.

Försöker

Försöker andas och bara vara i nuet. Men tankarna vill virvla iväg framåt i tiden om allt jag ska hinna, om allt jag borde hjälpa till med, om allt jag borde...

Känner igen det sen förr. Been there, done that. Jag vet att det är annat tänk jag behöver. Ska bara övertala min hjärna med om det... 
Och tills min hjärna är med på banan försöker jag andas och se det positiva i allt det röriga. Min framtid är ju där. Min underbara framtid...

Hur gör alla andra?

Hur gör alla andra som har saker dygnet runt och som fortfarande är avslappnade?
Fattar det inte...

Jag är stressad och är inte avslappnad. Inte alls.

Mycket och saknad

Märker på mina drömmer att jag har mycket i huvudet. Har de mest underliga drömmar varje natt, alla med olika stress situationer. Satt i går och gick igenom kalendern fram till flytten och konstaterade att det är mycket nu. Började igår kväll att gå igenom en del av garderoben och rensade. Det tar tid.


Samtidigt saknar jag min pappa nåt enormt just nu. Jag vill kunna berätta för honom om flytten, visa nya bilen. Men mest av allt vill jag bara se honom och höra hans röst...

Mycket nu...

Tiden rinner iväg, jag försöker leva i nuet och ta varje dag som den kommer men det är inte lätt när man har mycket att göra.

Bil

Svängde in igår på en bilfirma. Skulle bara titta, men kom ut med ett kontrakt på en bil. En liten bränslesnål bil från 2010.

Ibland går saker och ting fort!

Värd att fira

Mitt i all röra med försäljning, planer för flytt och fullt upp på jobbet försöker jag äta som jag ska.
Ikväll ska jag fira lite med god mat och ett glas vin. Och jag ska göra det själv. För jag är värd god mat även om jag äter ensam! Och i morgon ska jag och B äta ute.

Starka känslor / Börja på nytt

Igår efter att jag skrivit på kontraktet åkte jag hem. Klev in i lägenheten och en fullständig känslostorm sköljde över mig.
Jag har mått så dåligt där.
Jag har kämpat så där.
Jag har mått så bra där.
Jag har gått igenom mycket under de åren jag bott där.

Jag ska börja på nytt nu.
I en ny bostad på en ny ort. Med en kärlek som jag vågar känna.

Jag är samma Tokerina där som här men jag lämnar det gamla bakom mig. Jag behöver inte se badrummet och andra ställen och minnas ångesten. Behöver inte se tapeterna jag stirrat på i evighet när jag inte sovit.
De problem som jag fortfarande har tar jag med mig att arbeta med.

Jag ska börja på nytt!

Känslor

Nu när min flytt är ännu mer verklighet har jag fått kommentarer från familjen om detta med att jag flyttar en bit bort. Men det positiva är att efter den första reaktionen med dåligt samvete har jag ändrat mig.
Jag lyssnar på deras känslor och förstår. Men deras känslor innebär inte att jag gör fel. De är glada för min skull, sedan att de tycker det är en bit bort är deras känsla. Ändrar inte vem jag är. Eller vad de tycker om mig.

Andning

Andningen är uppe i bröstet och inte nere i magen. Ska skriva kontrakt ikväll. Allt går så fort nu så jag hinner inte riktigt med.
Så jag koncentrerar mig på andningen.

Uppskruvad

Nu händer det saker fort. Var en spekulant och tittade på lägenheten igår och nu har jag fått ett bud. Ska jag ta det? Ska jag vänta?
Just nu är det uppskruvat tempo i skallen! Hur ska jag kunna koncentrera mig på bion ikväll?

Fortsättning följer...

Normal oro

Förra veckan försvann i ett hast. Mycket med försäljning och flytt, mycket med jobbet med konferenser, nya hemsidor mm.
Fick en fråga av en kompis från behandlingen hur jag mådde i allt detta med stressen som blir runt. Jag är stressad visst, men jag mår ändå bra. Och det är nervöst inför hur försäljning ska gå men det är normal oro. Om det nu finns något som heter så.
Men det är inte "hetsätning"-oro...

Det rullar på

Nu är pappren skrivna med mäklaren, lägenheten är fotograferad och datum för visningar är inbokade.

Det är stressigt och rörigt men det känns bra för det känns rätt.
Har fått tanken i huvudet flera gånger, "hur ska det gå?". Men varje gång får jag svaret av mig själv: ingen vet svaret på det men det är rätt för mig idag så då går det bra.

Så jag andas och känner magkänslan. Och ser framåt!

Att gå emot och må bra

Var hos kompisen i fredags och hade jättetrevligt. Precis vad jag behövde, att umgås med över god mat och gott vin. Att prata om allt allt och om ingenting och återigen få bekräftelsen på att livet är så mycket mer än att fastna i idiotiska tankar.
Så jag gjorde en rejäl groda i fredags, jaha och så vadå? Det var ett misstag och alla gör sådana och det ändrar inte på vem jag är som människa. Snarare visar det att jag är mänsklig. Ja det kostade företaget lite, så vadå? Hur mycket har jag inte dragit in? Perspektiv är inte lätt att få på en gång, men det kommer...

Acceptans är svårt.
Att gå emot är svårt.
Men så värda att kämpa för!

För jag mår så bra när jag accepterar mig som jag är.
Och vem är jag då?
Med mina bra och dåliga sidor tillsammans blir jag en alldeles underbar unik Tokerina!

Gå emot

Mina gamla reaktioner kommer fram i stress.
Har gjort ett större fel på jobbet och efter ett tag kommer jag på mig att tänka: fasiken vad klantig jag är. Riktigt dum. Värdelös som inte kan se vad jag gör.

Varför hamnar jag där så snabbt? Jag är glad över att jag märker att jag gör det och kan svänga om tankarna men jag tycker inte om att tanken kommer.

Men jag hann avboka att gå till en kompis ikväll, som jag ska boka på igen.
Jag ska INTE gömma mig. För jag är inte värdelös.

Ska gå emot felaktiga reaktioner.

Kisse ok

Igår kväll var jag på koll hos veterinären med kissen. Vill kolla då hon är börjar bli lite äldre, 17½. Men alla värden var bra så det känns skönt. Hon hör sämre märker jag eller så hör hon bara det hon vill höra helt enkelt. :)
Bävar för den dagen då hon inte längre är med och det kommer bli jobbigt att ringa dottern och tala om det. Kissen är mig väldigt kär men dottern och hon är uppväxta tillsammans och så tajta som det bara går. Kissen bor ju numera hos min mamma som sällskap efter pappa. Och de två äldre damerna har också blivit tajta.

Så den dagen som kissen inte kommer finnas mer, är det många som kommer vara ledsna.

Samvete

Har diskussion inuti mig själv med samvetet.

Men jag vet fortfarande att jag gör rätt.

Den viktigaste i mitt liv är jag.

Inte alltid lätt

Nu börjar jag berätta för familjen att jag ska flytta.
Dottern förstår men tycker det känns långt bort.
Mamma förstår men tycker det känns långt bort.

Gissa vems samvete som är igång?

Jag vet att jag gör rätt men det är inte alltid lätt.
Om inte jag mår bra kan jag inte vara till stöd för någon annan.

Höst

Alla pratar om att hösten är här nu. Att det är mörkt och trist och därmed är det kört.
Jag har alltid hatat hösten, den har gjort mig mer deprimerad än vanligt.
Just nu ser jag fram emot hösten. Det kommer vara mycket stök med försäljning av lägenhet som känns inte som precis rätt tillfälle när ekonomin verkar orolig men det löser sig.

Mörkt och trist kan det vara men det kan man ändra. Och det är inte någonsin kört. Det finns andra vägar. I mitt huvud är inte någonting kört. I mitt huvud går allt numera.

Så numera accepterar jag hösten. Det är så mycket roligare att älska, och om det inte går att älska, acceptera. Det är inte dumt det heller. Inte alls.

Flytt

Mitt mål är att våga fullt ut när det gäller allt. Våga känna, våga älska, våga leva...

Jag har tagit ett första steg att våga satsa på kärleken genom att ta beslut om att flytta ihop med B. Jag vågar tro att han älskar mig. Fel, jag VET att han älskar mig.

Det är inte så långt geografiskt jag ska flytta, ca 10 mil, men i min värld är det stort. Jag lämnar närheten till släkten och jobbet. Jag tar steget att starta på nytt, för min skull. För att jag vill.

Ser fram emot framtiden med spänning och glädje!

Tillbaka

Tillbaka efter semester. Har haft det bra och laddat batterierna.
Har tagit ett beslut som jag är glad över.

Idag är första dagen på resten av mitt liv och varje steg jag tar är ett nytt som jag väljer riktningen på.

Viktigast

Jag är viktigast i mitt liv.
Jag ska prioritera mig och mitt välmående.

När ska det fastna?

Fråga

Som man frågar får man svar...

Behöver ställa bättre frågor.

Tänk, tänk, tänk

Gästspelar ett par dagar på jobbet innan semestern fortsätter.
Har haft sköna dagar men är just nu inne i en tänkarfas om livet i stort. Allt ser ljust ut men vissa saker behöver jag fortfarande ändra på så att jag inte hamnar på samma ställe igen. De två största sakerna:
Jag ska inte sätta prioritera alla andra framför mig
Jag ska göra det jag vill, inte det andra tycker

Inte lätt att bryta gamla mönster även om jag gör det nästan dagligen. Oftast är det lättare att glida in i de gamla vanliga fotspåren istället för att ta ett steg åt ett annat håll.

Ledig

Väskan packad för några dagar på landet. Vila är ordet som gäller för mig denna vecka. Vila och batteriladdning...

Snart lite ledig

Jag går nu på några dagars ledighet, välbehövligt.

Ska bara vara och ladda batterierna och bli frisk från förkylningen.
Nästa vecka ska jag vara med bästa vännen på landet ett par dagar och bara andas.

Men först en helg, och jag packar med mig hostmedicinen...

Skönhet

Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den.

Konfucius

Bättre

Bättre idag, fast sömnen störs av hosta.

Ikväll väntar middag med vänner, ska bli trevligt!

Hackar

Hostar och hackar. Ska ner till apoteket när det öppnar, har fått nog nu. Har de en magisk dunderkur så blir jag glad. 3:e förkylningen på 2 månader nu. Min motståndskraft måste vara helt väck..

Bikini och shorts

Mina förkylningsbaciller som är tillbaka hos mig igen tyckte att det var dags att göra mig hängig igen så igår var jag inte pigg. Lite bättre idag dock och innan jag blev hängig så var helgen ändå väldigt bra. Gjorde en sak som jag aldrig gjort sedan mitten av tonåren. Jag gick till stranden (på en liten väg visserligen men vi mötte några andra människor) i shorts och bikiniöverdel. Kan inte säga att jag var helt avslappnad, men jag gjorde det. Och inte dog jag och ingen glodde på mig...

Varvar sakta ner

Fredag, och äntligen har det lugnat ner sig lite på jobbet. Även jag börjar varva ner, om än sakta. I helgen väntar båten med B, ska bli skönt att få en ensam helg med honom. Så väskan är packad och står bredvid skrivbordet, om ett par timmar blir det batteriladdning.
Ska även försöka fortsätta den diskussion som jag påbörjade förra helgen med B. Behöver nog förtydliga ett par saker, för hur underbar han än är kan han inte förstå vad jag menar om jag inte säger det. Och nu när jag vågat säga A ska jag våga säga B... Vill inte att någon (speciellt inte B) missförstår mig på grund av att jag inte säger allt eller lindar in det i en massa annat.

Utan dess like

Ikväll är ingenting bokat och jag ska hem alldeles ensam och köra nån tvätt och sedan bara sjunka ner i soffan. I helgen ska det bli skönt att stressa av efter denna vecka som har varit utan dess like. Och jodå, jag bara kör. Men Rom byggdes inte på en dag.

Andas in...
Andas ut...

Nu kör vi bara

Mycket på jobbet då semestertiderna börjat och vi är färre så alla har mer att göra. Försöker att ta det lugnt, men går direkt in i "nu kör vi bara"-läget och jobbar utan fikaraster och tar gärna andras jobb med så det går fort. Vet ju att jag är snabb...
Jag måste släppa taget och inte ta på mig andras för jag stjälper bara mig själv.
Men idag ska jag gå hem tidigare!

Minnesbild

Att öppna sig och världen går inte under

Så var midsommarhelgen över och jag sitter åter inne i ett litet kontorsrum. Jag trivs verkligen bra så mycket mer ute på havet. Harmonin är lättare att hitta där...

Midsommarhelgen var kanonbra. Jag har haft det väldigt trevligt med både sällskap och mat och dryck.
Och efter lite alkohol så vågade jag säga lite mer saker till B som jag inte vågat sagt förr. Och återigen kan jag konstatera att världen inte går under när jag gör det. Och inte vill han lämna mig heller... När ska jag inse det? Att han inte slutar älska mig för att jag säger vad jag drömmer om. Men jag är faktiskt skitstolt över mig att jag öppnar mig och mina innersta tankar, sen får det ta lite tid men jag får upp väl vanan framöver.

Midsommar

Jag andas än, är på väg ut ur det mörka sorgmolnet men är inte helt igenom.
Några timmar till på jobbet sedan åker jag ut i skärgården tillsammans med B och bästa vännen.

Önskar alla en trevlig midsommar!

Tar mig igenom

Nu är det inuti mig en enorm saknad.
Just nu saknar jag pappa något otroligt, stark saknad och sorg låser alla andra känslor. Känner igen det och det jag måste göra är att ta mig igenom det. Det lugnar sig om en stund... Har stängt dörren på jobbet så jag sitter ensam och tillåter mig att känna detta.
Det lugnar sig sen och livet går vidare.

Andas och känner.
Andas och minns.
Andas och är.

Offra & Ge

Hittade några bra rader:
Skillnaden mellan att ge av sig själv och att offra sig, känner man inom sig. Att ge skapar glädje inom oss. Att offra sig skapar bitterhet och dolt motstånd mot andra inom oss.

Det är det som är min stora grej att arbeta med. Att inte offra mig utan tänka på mig själv så jag mår bra och kan ge i lagom dos till andra.
Jag är på väg men kan inte påstå att jag är klar än. Men hela livet är en resa av förändring så det pågår.

Att jag mår bra

Det blev både bullar och kakor bakade igår. Kul att kunna baka och ha kvar att bjuda på med. Jag har ju bakat både bullar, kakor och tårtor bara för att hetsäta genom åren...

Idag har jag en sån där avslappnad känsla. En avslappnad känsla som säger att det är ok.

Att det är ok med en nödlögn om det behövs.

Att det är ok att inte vara med mamma på midsommar för även om hon är utan pappa så är hon inte själv utan har annat sällskap.

Att det är ok att se till att jag mår bra och inte alla andra.

För det är där det ligger, allt det viktiga, allt det som jag måste komma ihåg och prioritera: att jag mår bra.

För mår inte jag bra, gör jag ingen nytta varken för mig eller andra.

Att kunna strunta i träning

Var bokad på spinningpass efter jobbet. Är inte ett dugg sugen, utan är sugen på att baka. Så vad gör jag? Jag avbokar mig på passet och går hem och bakar.
Vet att jag inte kommer hinna träna mer denna vecka. Så vadå? Det enda som händer är att jag inte hinner, jag gör annat. DET är att leva utan ÄS! Att kunna strunta i träningen och inte ha dåligt samvete utan istället bara njuta av det man gör istället.

Nödlögn

Midsommarvecka. Midsommar med alla dess krav att allt ska vara perfekt för många. Själv vill jag bara njuta av ledighet och goda vänner sällskap.
Fick en fråga i helgen av en kompis om hon kunde hänga med oss på midsommar. Fick dra en nödlögn och sa att det inte gick. Kändes inte bra men jag vet hur hon påverkar mig. Hon vill ha allt perfekt, och man måste ha sån mat, och man måste vara så klädd annars gnäller hon hela tiden. Jag vet sedan tidigare vad hon gör med min självkänsla utan att hon vet om det. Därför valde jag en nödlögn. Vill inte att hon hennes negativa energi förstör min ledighet. Har inte styrkan än att säga sanningen till henne. Men jag väljer ändå att se till mitt bästa.

Fredag

Regnar i Stockholm idag. Solsken inne i mig.

Ikväll väntar en lugn kväll hemma ensam. Ska sjunka ner i soffan med katt och ett glas bubbel och bara vara.

Andas in
Andas ut
Njut!

Kroppsbild

Idag har jag på mig en ny tröja som är lite svagt genomskinlig. Man ser inte helt igenom men om solen skiner på den kan man ana konturer ungefär. Innan behandlingen skulle jag aldrig någonsin ha något sådant på mig oavsett vad jag vägde. Aldrig.
Idag kan jag inte säga att jag känner mig helt avslappnad men ändå ok. För det första så syns det inte så mycket som jag tror och för det andra vem bryr sig? Ingen förutom jag.

Såg på bilder från helgen igår, och på lördagen hade jag på mig ett par shorts som jag då tyckte satt lite tight och att jag såg lite väl rund ut i dem. Men på bilderna såg jag inte detta, de satt bra och inte såg jag rundare ut alls. Alltså syntes det bara i mitt huvud. Återigen, vem bryr sig? Ingen förutom jag. Så därför åkte tröjan på i morse efter att den har legat i min garderob ett par veckor.
Kräver tid att svänga om många års tankar och en skev kroppsbild. Fast det går åt rätt håll!Och det upptar inte mina tankar 24/7 som förr utan numer då och då. Och det blir hela tiden lite längre mellan dessa då och då...

Irriterad

Positivt tänkande ger mig positiv effekt, men ibland är det svårt att vara positiv ändå. Irriterar mig på en kollega som lovar stort och håller tunt.
Tänker inte ta på mig någon offerkofta och tycka att det är synd om mig men irriterad är jag.

Glittrar

Glittret i mitt älskade hav symboliserar glittret jag även känner inombords.
För varje dag känner jag lite mer hur stort livet är igen.
Och att jag faktiskt är en underbar själ...

Glädje i det lilla

Har man inte upplevt mörkret i helvetet kan man nog inte heller uppskatta glädjen i det lilla...
Jag har levt i mörkret och nu ser jag det lilla och känner glädjen.

Har haft en helt fantastisk helg med många skratt, djupa diskussioner, god mat, gott vin och ett väder som värmde. Jag är så glad för såna dagar och jag är så glad för varje dag som jag vaknar och inte är i mörkret.
Solen skiner på mig. Och ljus skrämmer alla demoner!

Vill inte alltid dra

Det jag nu jobbar på är att återigen få lite distans till familjen och inte ta på mig för mycket. En av mina dåliga egenskaper att jag ställer upp för alla andra och glömmer mig själv. Ska åter hitta en balans där. Är på gång men inte riktigt där.
Min syster sa: vi är så glada att du drar i allt och sätter fart på oss... Jag svarade att jag inte alltid ville göra det.

Annars har jag kvar samma sköna känsla och i eftermiddag åker vi ut i skärgården.

Längtar till semester

Längtar till semestern. Jag får en vecka själv och sedan har jag och B tre veckor ihop. Det blir både östkust och västkust. Ska bli så skönt!
Känner att efter denna vår behöver jag ledigt. Våren känns som ett stort "blurr".
Tre tydliga minnen: pappa avliden, pappas begravning och när vi strödde pappas aska. Det är det som vinter och vår 2011 är för mig. Så är det ibland.

Nu är jag dock redo för andra minnen. Med pappa med mig alltid i hjärtat.

Affirmation

Idag gör jag mitt bästa och jag är nöjd med det jag gör.

Precis så är det. Har lagt in så jag får en påminnelse om detta varje morgon när jag startar jobbdatorn. Så jag kan fortsätta i känslan jag har nu.

Tro

Jag hittade en bra definition av självkänsla:

Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar.

Idag glider jag fram med en känsla att jag är kompetent att göra detta. Med andra ord idag tror jag på mig själv. Och jag tror att jag vågar. Fel, jag vet att jag vågar.
Jag kommer misslyckas emellanåt, det jag inte kan det kan jag däremot lära mig. Och jag lär mig av misstagen.
Men jag tror på mig själv. Graden av hur mycket jag tror på mig själv kan variera med. Men jag har tron i botten. Tron på mig.

Och som Astrid sa: "Ibland bara måste man göra saker trots att man är jätterädd. Annars är man ingen människa, då är man bara en liten lort."

Jag kommer vara jätterädd många gånger mer i livet. Men jag gör saker ändå...
För jag är en underbar själ...!

Vågade och vann!

Denna helgen har varit full av utmaningar!

Som sagt kände jag inte någon men jag har ihop med dessa 17 okända människor:
Ätit alla måltider, 3 ggr per dag.
Druckit öl och vin.
Badat.
Bastat.
Sovit i delat sovrum (2 killar och 2 tjejer).
Och på dagarna samarbetat under utbildningen.

Jag har varit nervös och lite obekväm i vissa situationer men mest av allt har jag haft så kul! Jag har skrattat och pratat. Njutit av dagarna.

Och jag är så nöjd. Både med kursens innehåll och ännu mer med att jag vågar och kan! Och när jag gör det så vinner jag.
Vinner över ÄS för jag vinner tillbaka mitt liv.

Kurs

I helgen ska jag göra något som jag aldrig skulle vågat förut.
Jag ska på kurs, helt själv utan att känna någon och jag ska dela sovsal med andra.

Jag vågar utsätta mig för att träffa nya människor, att kanske visa mig i bara nattlinne (eller snarare t-shirt som är det jag sover i), att äta alla måltider ihop med andra.

Att det kan kännas så stort att våga göra saker som är självklara för andra... Men det är stort för mig. Att jag vågar. Att jag inte isolerar mig utan att jag lever livet.

Personlighetstest

Gjorde ett personlighetstest. Resultat:

Tystlåtna, vänliga och samvetsgranna. Pålitliga. Sätter oftast andras behov framför sina egna. Stabila och praktiskt lagda. Värdesätter trygghet och traditioner. Välutvecklat sinne för form och funktion. Uppmärksamma på detaljer i det sociala samspelet. Extremt lyhörda för andras känslor. Vill vara till nytta för andra.

Om jag känner igen mig? Jajamen!

Acceptans (för vilken gång i ordningen?)

Ska gå hem och mysa i B:s famn. Och ha med mig känslan att jag är är helt ok. Till och med väldigt bra på mitt jobb...

Klar

Möte avklarat och jag har fått beröm. Jag är bra på mitt jobb, jag behöver inte tvivla. Och det blev arbetslunch men på uteservering i solen så jag fick lite sol ändå.

Känner mig fin

Viktigt möte idag. Större delen av dagen och ska vara trevlig och representativ.
Så jag ler stort och hostar lite diskret.

Känner mig finare än på länge då sommarklänningen är på. Hoppas att mötet inte inkluderar lunchen, skulle vilja sitta i solen en stund och bara njuta!

Tänker...

Var här tidigt i morse. Men tänker kompensera detta genom att gå hem tidigare.

Tänker på mig själv!

Hm...

Det är fortfarande lättare för mig att se till att andra får som de vill...

Står upp igen

I dag är jag på jobbet igen. Kan inte påstå att jag är frisk men jag är mindre sjuk.
Tänker dock inte slita häcken av mig, men jag är här...

Mot sängen

Har jobbat ett par timmar trots förkylningen men känner nu att jag gör mig själv en björntjänst. Packar ihop, går hem och bäddar ner mig.

Snuvig

Förkyld igen med framför allt snuva.
Stöder återigen näsdukstillverkarna.

Luft

Har haft en underbar helg. Men kan konstatera att vissa nojor sitter djupt. Att jag kan skämmas nåt så fullständigt totalt så att tom tårar kommer för att det råkade höras att jag (fint kallat) "släppte luft" inne på toaletten... Jag vill verkligen inte att det ska höras något inne från toaletten oavsett vad jag gör där inne. Tror det har att göra med gamla beteenden.
Men nu är jag människa som alla andra, och gör samma saker som alla andra = Acceptans.
Och jag kör tydligen "learning by doing". : )

Helg

I helgen ska jag resa bort med B, bästa väninnan och en annan vän.
Roa mig, äta god mat, dricka gott.

Fortsätta hitta min balans och under tiden må bra.

Att ta emot komplimang

Idag har jag fått två komplimanger av kollegor.
Den ena att jag såg fin ut i uppsatt hår.
Den andra att jag var så duktig på mitt jobb och att jag vet så mycket.

Idag har jag kunnat ta emot dem. Och även tro på dem.

Jag vet att de säger det för att de menar det och inte för att djävlas med mig och få mig att tvivla på mig själv. (Hur kunde jag en gång tro det? Men det var ju så självklart och logiskt då...)

Great capacity

We must recognize the great capacity we all have within.

/Dalai Lama




Jag har det inom mig. Och trots lite oro känner jag att jag har lugnet och kapaciteten med inom mig.

Jag vet vad jag går för.
Och framför allt:
Jag vet vad jag är värd!

Krypande oro

Känner att jag kopplar av mer just nu när det mesta tyngsta är klart efter pappa. Likväl när jag är själv känner jag igen oron i kroppen. Oron som gör att jag öppnar skåp och tittar vad som finns. Oron som gör att jag äter lite för mycket.

Fel ord egentligen, det är ju inte oro. Det är ju ångesten som lurar.

Så jag fortsätter att andas. Jag tar det lugnt och försöker känna efter varför.

Andas

Andas in...
Andas ut...
Njut!

Dags...

Nu är det dags att fortsätta tänka på mig.
Hitta balansen igen.

Vet att jag kan. Och jag är på väg.

Liv och lugn

En viloplats
Ett hav
Vatten som ger liv
Livet går vidare
Min pappa har kommit till ro
Jag har fått lugn

Tårar

Stilla tårar men de slutar aldrig ikväll.

Luften har gått ur mig och jag gråter.

Hav

Helgen har varit ute. Ute på sjön, ute i skärgården, ute i solen.

I morgon väntar allt det igen. Men med en mörkare tvist.
Ska sprida min pappas aska i havet.

Jag vill se solen glittra i vattnet när vi gör det och enligt SMHI kommer det bli så.

Efter i morgon är inte min stora starka pappa kvar i en liten urna.
I morgon får pappa sina vidder som han älskar.
Då är han med oss överallt i havet.
Havet som jag älskar.
Havet som pappa älskade.
Vi är lika...

Fear builds walls

Igår var jag på konsert, Roger Waters The Wall Tour.
Konstaterade att jag reagerar annorlunda på den nu än när jag såg filmen för en evighet sedan.

I går såg jag bilderna på att stänga sig inne bakom en mur, jag hörde musiken dunka genom kroppen och jag kände all ångest jag haft förr. Jag fick såna flashbacks hur jag suttit hemma och bara krupit ihop och gömt mig bakom min mur.
När sedan muren revs fick jag flashback till behandlingen. När jag insåg att jag var sjuk. Jag hade inte problem med maten utan jag var sjuk. Och därmed kunde jag få hjälp.

Vi är många som har gömt eller gömmer sig bakom en mur pga olika problematik...

Starka känslor igår. Och återigen flera insikter.

Fear builds walls!

2 år

För två år sedan började min behandling. Min resa mot att bli frisk från bulimi började tidigare. När jag sökte hjälp.

Två år har gått. Två år av mitt liv som är så annorlunda mot förut men ändå så lika. Fortfarande är den stora skillnaden inuti mig.

Men det är fortfarande stort. Livet kan vara mäktigt och stort.

Två år. Och livet går vidare...

Viktprat

På jobbet pratas det varje dag om träning och vikt.
Har du sprungit igår? Sprang du i morse? Har du skippat lunchen?
Karlar i 35-50 års åldern. Och ingen är överviktig.
En annan kollega går på nutrilett.
Alla jobbar inför beach 2011. Och jag hör. Jag försöker att låta bli att lyssna men jag hör vad de säger efter som vi jobbar i samma lokaler och konstaterar att vikt är viktigt för alla. För lyssnar man och läser är det viktigt att vara smal. Då är man lyckad...
Då är det ibland svårt att fortsätta tänka att vikten är inte det som definierar mig som människa.

Inga måsten

I helgen ska jag för första gången på över en månad tillbringa hela helgen med B. Och jag har ingenting inbokat. Inga måsten. Jag ska bara vara.
Nä, det är fel...:
Jag ska fortsätta leva mitt liv.
Varje dag, varje timme.

För även om jag känner att jag inte räcker till så mår jag ändå ok. Jag kan sära på känslorna och mig. Att jag känner en sak innebär ju inte att jag är värdelös. Tvärtom! Jag lever för att jag känner. Även det jobbiga. Och det är ok att vara ledsen.
Jobbigt med ledsen. Och jag fortsätter vara en av de andra... :)
En som aldrig ger upp.
En som lever.
Varje dag.
Varje timme.

Mitt liv.

Jag är en av de andra

En del ger upp före andra,
se till att DU blir en av de andra.

Känsla och tanke

Hur gör man när man vet att tanken är fel men man har den ändå?
Jag vet mycket väl att jag gör mycket för min mamma i dagsläget. Jag vet det.
Men jag känner ändå att jag inte gör nog.

Jag kan inte göra något åt att pappa gått bort.
Jag kan inte göra åt något åt pensionen.
Jag kan inte ta bort hennes tankar så hon sover bättre.

Men jag finns där. Jag hjälper till med det jag kan. Med det praktiska och även känslomässigt genom att prata dagligen.

Men det känns ändå inte nog. Jag vill kunna göra mer.
Det svider i mitt hjärta när jag ringt och pratat med olika pensionsbolag (och bara det är ett nervpåfrestande företag för ingen kan ge raka svar och ingen vet allt) och sedan måste ringa mamma och berätta det trista.

Jag vet att det är inget jag kan göra något åt, men jag blir ändå så ledsen.
Och jag accepterar att läget är så här. Det gör jag. Inte mitt fel så jag tar inte på mig skulden (som jag har gjort tidigare) men ändå, jag blir ledsen.

Samtidigt verkar det som om man vid det här laget ska vara som vanligt igen. Det har ju ändå gått 4 månader. Hur länge är det ok att sörja? Att sakna kommer jag alltid att göra. Men i sorg, hur länge är man där?

Så jag har tanken att jag inte räcker till. Men samtidigt vet jag att jag gör det.
Tanken är fel. Känslan är rätt.

Det positiva är att jag har tanken på dagen. Inte på natten. Framsteg.

Samtidigt tror jag att de flesta människor idag slåss med dessa tankar. Är inte unik på något sätt.

Så jag fortsätter. Accepterar livet. Känner känslan. Tänker tanken även om jag vet att den är fel. Och går tillbaka till känslan. Magkänslan. Den får jobba på att slå ut tanken.

Påsken över

Påskhelgen har kommit och gått med sitt strålande väder.
Dessa dagar gick ok. Jag slappnade inte av helt, kände mig otillräcklig för att jag inte kunde göra allt eller hinna träffa alla, men samtidigt så tog jag mig ändå lite tid att bara vara. Bla i går en promenad i solen och en fika med kladdkaka vid vattnet...

Visst, jag kunde slappnat av mer, men jag kunde också varit mer uppskruvad. Så ordet OK känns bra som sammanfattning. Och faktiskt så är det ibland tillräckligt att det är OK. Acceptans av läget. Och att det finns mer än svart och vitt. Det gråa där emellan är OK... :)

Tänkt till

Nu har jag tänkt ett varv till, och kommit på att jag gör precis som förr när jag blir stressad. Jag tar bara på mig saker och så kör jag. Och gårdagen var en stressdag.

Men jag ska inte köra slut på mig själv. Jag är värd så mycket mer.

Och en ny dag ger nya chans:
Andas, koppla av och njut!


Övning ger färdighet, och jag har resten av livet på mig att öva... :)

Magont av stress

Påsken närmar sig. Och jag har magont av stress på grund av allt som jag vill hinna.

Jag ska/vill bland annat hinna:
handla inför påsk
laga mat till påsk
umgås med min dotter som hälsar på
umgås med B
umgås med resten av min familj (speciellt mamma)
hjälpa B med båt
hjälpa mamma med trädgården
hjälpa mamma med pappersarbete (sälja saker, pensioner, försäkringar mm)
träffa vänner på lördag och ta ett glas vin
njuta av sol och ledighet

Denna ekvation går inte ihop. Hur jag än vill kommer jag inte hinna allt.
Den sista posten är den som ryker först. Det andra kan jag hinna, om jag ökar takten... Om jag krattar samtidigt som jag kollar papper och pratar med dottern, går det? Hm...

Solskenshelg

En helg av solsken har passerat. Helt underbart.

Har levt genom att sakna, skratta, sitta med näsan i vädret, kratta, umgåtts, kramats...

Saknad

Idag är det en jobbig dag fylld av saknad.
Min pappa har fattats mig i tre månader och idag är det hans födelsedag.

Åt lunch med en vän för att tänka på annat. Men mår bara illa nu efteråt.

Vill höra hans röst, berätta vad jag gör, se hans leende, se honom och mamma tillsammans. Men idag finns bara saknad.

I morgon är en annan dag, men idag är det en dag av saknad...

Lätt att se

Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
När såren läker, och regnet känns

Winnerbäck

Fundering om känslor

En "vanlig" dag kan jag kalla gårdagen. Inget speciellt hände. En dag på jobbet och sedan lite ärenden innan jag kom hem.
Innan jag somnade låg jag och tänkte vad mycket man känner på en dag. (Inte undra på att jag blir så trött ibland.)I går var jag trött, glad, ledsen, orolig, irriterad och rörd. Allt i olika doser och vid olika tidpunkter.
Hade jag lika mycket känslor förut när jag dolde dem eller är de fler och starkare nu när jag tillåter att känna dem?

En fundering jag aldrig kan få svar på då jag inte vet hur andra känner. Kan bara jämföra mina upplevelser från då och nu.

Jobbar igen

Tillbaka på jobbet. Har lite skuldkänslor för att jag var hemma utan feber när jag hör att ena kollegan haft mycket att göra. Men jag ska inte ha det, för hur många gånger har jag inte suttit här helhängig? Men det som sitter djupt i ryggmärgen är svårt att bara skaka av sig. Tur att man har tid framöver att öva på... :)

Förkylt

Förkylningen kom till mig med. Och jag är hemma.
Jag sitter inte på jobbet och kämpar fast jag inte har feber.
Jag är hemma och kurerar mig. Jag tar mig den tiden för att jag ska se till att jag mår bra.

Så sova eller soffan och film gäller.

Tänka efter

Jag märker på vad jag är känslig för kommentarer. Mina syskon är sådana som jag kan tolka helt fel på. Eller att jag väljer att ta åt mig på fel sätt.
Tog igår åt mig innan jag senare hemma tänkte igenom saken. Tycker att jag borde inte behöva tänka efter utan inse på en gång. Men det kommer nog. Så länge jag fattar nån gång är det bättre än ingen gång alls! : )

Glad av mig själv

Läste igenom mitt förra inlägg.
Det var långt, men jag blir så glad när jag läser det.
Så glad över mitt liv nu.
Och det är fortfarande så stort att jag är frisk!

Att jag numera aldrig vaknar med den ångest och det självhat som förut var standard varje morgon. Jag kunde ta mig ur det svarta hålet och numera ha skitdagar, "normala" dagar och såna här sköna dagar. Ha ett liv. Det är det jag har. Säger det igen, för min skull: Ett liv.

Och jag reser mig upp igen när jag fallit.
För min skull.
För jag är värd det.

Friskhet är Frihet.

Inte den jag en gång var

Sökte efter ett dokument på datan, hittade ett där jag skrivit dagbok. Ruggig läsning. Om jag någon gång glömmer vilken skillnad det är på mig nu och då är det bara att läsa de raderna...

När jag läser bland annat dessa rader minns jag precis i vilket jävla mörker jag var...
Livet är inte så levande alla dagar. Ett vacum som suger tag så man inte kommer ur tankekvarnen som mal runt de tråkiga tankarna. Det är alltid de deprimerande tankarna som fastnar i kvarnen… De positiva bara glider igenom lätt och sen är de borta. De är glada, positiva och väldigt glatta. De smiter förbi snabbare än en vind…

När ingen har tid för att lyssna och ingen kan inte se hur jag mår och när man är rädd för att störa och vara för påträngande det är då det nattsvarta mörkret sänker sig även om solen försöker blända… När ingen verkar tycka att man är ok som människa. Jag vet att jag kan attrahera det motsatta könet med min kropp (som är äcklig så fattar inte riktigt varför) men mina tankar verkar ingen intresserad av.
Jag vet att jag är en bra kompis när det gäller att lyssna på deras problem men mina har ingen tid med. Ingen vill bara prata. Ingen vill bara höra hur jag mår. Ingen som vill mig nåt mer än att ta fördel för deras egen skull. Men jag förstår dem. Mina tankar är inga bra tankar för när jag ger små vinkar om hur jag mår och hur jag tänker och får jag respons ”men så kan du ju inte tänka”. Alltså tänker jag fel. Och tänker jag fel så är det är mig det är fel på. Med andra ord är det mitt fel att jag mår så här och jag förtjänar inte att må bättre eftersom jag är knäpp.

Jag söker kontakt, men med min rädsla att bli sårad i bakgrunden så söker jag på konstiga sätt… Ingen förstår och de flyr då jag beter mig underligt och inte verkar vilja ha någon nära. Finns det ingen människa som kan se igenom min mur? Inga vänner ser, ingen släkt ser, inga kollegor ser… Är den så hög att ingen kan märka den lilla människan bakom?

Min kropp blir tung av grubblerier och hjärnan går på högvarv med de deprimerande tankarna… Och min själ, om jag nu har någon, ligger i dvala…
Vaccumet suger ur all min kraft och jag blir alldeles tom inuti. Men jag gör samma sak idag som jag gjorde igår; sätter på mig ansiktet och spelar normal…

Biter ihop och lider vidare. Men är så ensam…

En ny dag och en ny vecka, kanske ger det nya möjligheter? På promenaden till jobbet i morse var jag på väg att gråta så många gånger. Måste försöka hinna gråta ut innan dottern kommer hem ikväll. Behöver rensa huvudet, är för känslig nu.
Undrar när min tur kommer? Eller frågan är väl snarare, om den kommer?

En ny månad idag, februari har kommit. Men trots att det är en vintermånad att se fram emot och att jag inte hann gråta ut igår så var det en lättare morgon idag. Jag svettades loss på motionscykeln nere på gymmet i 45 minuter. Träningen gör mig i alla fall gott, förra veckan hann jag med åtta pass och jag hoppas på minst sex den här veckan. Svettiga kläder finns det gott om vid min tvättning. Blev lite gladare igår när jag hittade att jag dubbelbetalt en räkning, det var därför jag var pankare än någonsin. Trodde jag först blivit helt tokig när jag inte fick saldot att stämma, men efter att ha pratat med människorna som arbetade på A-kassan (dit jag hade betalat dubbelt) och fått höra om deras stelbenta demokrati så insåg jag att det var de som var knäppa. Alltid något, en framgång för mig!

Hur ensam är jag? Jag verkar ju inte passa in någonstans… Jag fungerar nog bara själv och mol ensam… För alla andra har fullt upp med sina liv och har inte tid med mig…

Har beslutat mig för (igen) att jag inte ska bry mig om vad de andra tycker. Jag är den jag är. That’s it. Och jag kommer vara så glad för alla andra och jag kommer må så dåligt själv. Jag kan ju iaf alltid låtsas… Gömma mina mörkaste hemligheter…

Solen hjälper nu när den skiner och jag känner att livet återvänder en del. Men till vilken nytta undrar jag när det känns som jobbigast. Jag passar ju inte in någonstans eller med någon… Vad vill de ha? Inte mig.

Det går snabbt nerför och långsamt uppåt. Just nu är jag lite uppe igen och mår ganska bra men har mycket i att hålla reda på. Snurrar i huvudet…

Ibland går det fortare neråt än någonsin. Fick höra i helgen att jag var normal, men kan ju knappast vara det. En normal människa passar in, lyckas med sina förhållanden både vänskaps och andra och kan uppfostra sina barn. Jag kan inget av de tre punkterna så jag är körd. Kan sitta i någon lägenhet och självdö i höst. Behöver inte hitta någon jag vill ha, kan ta första som kommer, jag kommer ju ändå inte passa in… Behöver därför inte trivas heller?

What am I doing? Can somebody tell me? Need some assistance…



Varför ville jag vara kvar i detta elände så länge? Ingen ide att slå på mig själv för det men jag undrar ibland... Och jag vet definitivt att hur mycket jag än har skrivit att jag bad om hjälp så gjorde jag aldrig det. Jag tyckte att de borde se hur jag mådde. Men hur skulle de kunna göra det när jag aldrig visade hur jag mådde?

När jag läser det här blir jag så glad för att jag inte är den jag var och så stolt för att jag gjorde det. Jag sökte hjälp och tog emot när jag fick den. Jag blev frisk. Frisk från ätstörningen. Frisk att ha ett liv.

Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
längre den jag en gång var

Mindre oro

Katten har tratt och smörjs med salva. Någon allergisk reaktion gissas på av veterinären. Hon somnade nära mig igår. Så just nu mindre oro igen. :)

Orolig

Orolig. Min katt mår inte riktigt som hon ska, ska till veterinären i eftermiddag. Katten är i den åldern allt kan hända så har magont av oro. Vill inte att det ska vara något illa...

Varför beroende

Hörde på ett radioprogram om shoppingberoende. En forskare sa att alla beroenden (droger, alkohol, mat, shopping) beror till 50% på ärftlighetssårbarhet och 50% på omgivningsfaktorer. Intressant tanke!

Thats life

Hinner inte just nu

Nu när jag är sliten ska jag vara bättre på att säga "nej, jag hinner just nu" om det blir för mycket på jobbet. Men det är inte lätt när kollegor då suckar djupt...
Men jag ska stå på mig!

Blandat

Vårdagjämning. Går åt ljusare dagar, och det hjälper en människa som jag som älskar sol och värme.
Jag mår ok men är sliten efter de senaste månaderna. Dödsfall, utflyttning av barn, sömnsvårigheter, kort återfall i ÄS, stressigt på jobbet gör att jag inte direkt känner mig piggelin. Har prioriterat mig själv och bokat in en dag ledig, ska på spa alldeles solo och bara vara.

Annars tänker jag mycket på livet i stort. Lite vad allting går ut på. Det är naturligt att sådant kommer när döden kommer nära. Men jag tror att det jag funderade ut på behandlingen fortfarande stämmer:att vara i nuet, njuta av dagen och känna alla känslor. Gör jag det valet varje dag väljer jag rätt. För det är mitt val och ingen annans.
Jag kommer inte att orka eller kunna göra det bästa valet varje dag i resten av mitt liv men det är ok, för jag kan resa mig igen. Och återgå till att göra bra val.

Jag har en del av mina problem kvar, som att jag har svårt att visa mig ledsen. Men det är också ok, för jag vet att jag har dem. Och då kan jag jobba med dem.

Idag ska jag träna igen, valde att låta bli förra veckan då jag märkte att jag påverkades av en kollega för mycket. Blev att jag ville träna för att vara lika duktig som henne, och det är fel orsak. Känns bättre nu så idag går jag ner till träningslokalen för att jag mår bra av det.

Visa känslor

Eftersom jag är inte är den jag en gång var så gör jag inte det jag tänker när jag tänker fel... (Tjusig mening, men tydlig i min hjärna) : )

Eftersom jag sörjer tänker jag att alla försvinner för eller senare. (Sant eftersom det enda säkra är att vi alla ska dö någon gång.)
Min första tanke som vill smyga sig in är "inte bra att visa B hur mycket jag älskar honom". Försvarstänket som är helt idiotiskt! Så istället för att inte visa skickar jag ett sms att jag älskar honom. Bara för att visa vad jag känner.
Jag vinner inget på att försöka skydda mig inför det som kanske händer i morgon, om ett år eller om fyrtio år. Det enda som händer är att jag förlorar livets alla bra dagar pga rädsla om jag tänker så...

Inte den jag en gång var

Röster genom tiden
genom decennier och drömmar
från platser utefter stigen
Spruckna röster, spruckna sömmar
Natten har sitt eget guld
men jag har vakat nog
jag sitter vid vatten
under en himmel som log

Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
den jag en gång var

Jag log åt några rader
"Den bästa dagen är en dag av törst"
Jag tar dom som dom kommer
gör det viktigaste först
Det måste sätta sig i bröstet
i varje hjärtas slag
Ta det lugnt, gör det enkelt
Bara för idag

Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
den jag en gång var

Vad höll jag kvar
Vad hade jag för det
Musiken hade tystnat, dansen var slut
Men jag trodde det var jag som förde

Det är lika långt till stjärnorna
som stjärnorna har till mig
Men det är nära till mitt hjärta
när jag tänker på dig

Vi är kanske dom som överlevde
nog är det märkligt, min vän
All denna längtan som tar en bort
när man bara
när man bara vill hem

Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
längre den jag en gång var

Toni Holgersson



Texten är så sann. Jag är inte alla dagar den jag vill vara, men jag är tack och lov inte heller längre den jag en gång var!

Saknad

Vissa dagar och vissa stunder slår sorgen och saknaden till med full kraft. Det jobbiga är att jag aldrig är beredd på när det kommer.
Vara ledsen, låta tårarna rinna och känna allt det svarta, eländiga och sorgsna.

Jag saknar honom...

Siffror

Märkte i morse att jag fortfarande blir glad när det är minus på vågen. Det är inte fel att bli glad över det, men jag känner igen känslan att det är mer än "normalt" glad...
Så nu åker vågen undan ett tag igen. För siffrorna på vågen definierar inte vem jag är. Siffrorna visar min vikt, inget mer.

Anti-jante lagen

Detta behövs upprepas!

Anti-jantelagen

§1 Du ska tro att du är enastående

§2 Du är värd långt mer än du tror

§3 Du kan lära dig allt

§4 Du är bättre än de flesta andra

§5 Du vet mycket mer än många andra

§6 Du har mycket att vara stolt över

§7 Du duger till allt

§8 Du ska inte be om ursäkt för dig själv

§9 Du har någon som bryr sig om dig

§10 Du har kunskaper att lära ut

§11 Du levererar

§12 Du gör någonting av dina idéer

§13 Du har kul

§14 Du ska leva efter ANTI-jantelagen

"Bara..."

Har kommit på en sak jag gör omedvetet.
Om jag skickar sms till någon skriver jag oftast: "Jag ville bara..." Samma sak om jag ringer till någon. "Jag ville bara..."
Varför sätter jag in ordet bara? Det är som att det jag vill säga inte är viktigt. Och så är det inte. Detta hänger kvar sedan alla år med att hata sig själv och att då anse att jag är värd något. Och eftersom det inte stämmer så är det inte bra att beteendet med att skriva bara är kvar.

Så från och med nu försöker jag att ta bort ordet "bara". För det jag har att säga är mer värt än så!

Så sant för oss alla

Arbetskompensera

Idag ska en kollega: "jag vill inte att när du ska vara ledig eller borta några timmar gör en massa av mitt jobb bara för att du ska kompensera".Hon har iakttagit att när jag ska vara ledig (om än bar några timmar) så tar jag åt mig en massa jobb innan för att avlasta de som ska jobba när jag är borta. Jag kompenserar alltså på många sätt...

Det var jobbigt att höra men jag blev samtidigt glad för att hon sa till mig. För jag har inte tänkt på att jag gör det och hon sa det inte för att klaga utan för att jag ska må bra och inte jobba för alla andra. Det värmer.

Det "duktiga-kvinnan"-syndromet sitter djupt. Men det går att ändra om jag lyssnar vad andra säger. Och denna gång väljer jag att lyssna och göra som hon säger.

Pirrar vidare

I fredags gick jag hem från jobbet med ett leende på läpparna och en pirrande skön känsla i magen.

Det är så svårt att förklara för människor som inte varit i samma sits. Försökte förklara för B och en kompis men hur jag än försöker förklara och hur de än försöker förstå går det inte helt. Hur man kan vara så glad bara att känna livet. Har man känt livet varje dag vet man inte hur det är. För mig är det fortfarande stort att göra detta. Att känna alla känslor och jag blir så glad över det.

Men jag älskar det pirret i magen. Att det pirrar för mig och mitt liv.
Och jag vet vad det betyder för mig. Massor!

Bättre än jag tror

Just idag känner jag att jag räcker till. Trots att jag inte hinner allt jag vill.

Jag är helt ok ändå. Och jag räcker till för mig. Idag gör jag det.
Och jag njuter av känslan.

Har haft ett par rader i huvudet sista dagarna:
Som vanligt är du bättre än du tror.

Jag väljer åter igen att lyssna och ta till mig orden.

: )

Märker att mina tankar är bättre. Och att det är lugnare i huvudet igen.

Ett tag körde hjärnan på högvarv precis som under alla år med ÄS. När allt bara snurrar hela tiden och stressnivån inuti är på över max...
Förstår inte hur jag orkade leva med det dag in och dag ut förut i så många år.
Men när man är inne i det så vet man ju inget annat. Nu vet jag att det gör det.

Är även lugnare i kroppen.

Jag vet hur bra jag kan må och ha ett normalt liv.
Är på väg dit igen.

Lugn helg

Har haft en lugn helg med B och bara varit, andats och känt.

Det går framåt igen.

Liv

Efter begravningen häromdagen känns det lättare.

Jag minns att min pappa var stolt över mig.
Jag har min underbara familj.
Jag hör fortfarande B:s ord att jag är lätt att älska.
Jag känner att jag är bättre än jag tror.

Jag känner livet igen. Mitt liv!

Känslig

"Du är känsligare än mig."

Jag har så svårt att få det att vara ok att vara känslig. I mitt huvud är känslig detsamma som svag, larvig, jobbig.

Tror inte de menar det så men känslan är inte positiv när jag hör den meningen.

Lyssnar

Ord från B:
Du är så lätt att älska.

Jag lyssnar och tar åt mig.

Ska inte

Jag ska inte ställa mig på vågen när jag mår så här.
När ska jag komma ihåg det?

Egen helg

Har haft en helg som inneburit mycket egen tid.
I fredags kröp jag upp i B:s famn.I lördags tränade jag och var på tjejmiddag. Och igår gjorde jag ingenting, jag bara var.

Har inte stressat iväg för att göra nåt för någon annan. Var inte lätt. Men välbehövligt.

När kan jag räcka till åt mig själv?

Hade hoppats att skulle vara så mycket lättare när jag fått sova lite. Vad jag bedrog mig. Tror nog jag insåg att det inte skulle bli så men jag valde att hoppas ändå...

Det är jobbigt. Jag räcker inte till. Eller jag känner det som att jag inte räcker till.

Jag vill hinna träffa mamma så mycket som möjligt för att stötta henne och samtidigt mår jag bra av att träffa henne. Att se att hon finns kvar.

Jag vill hinna träffa B så mycket som möjligt för jag älskar honom.

Jag vill hinna träna ett par gånger i veckan för det mår jag bra av och det hjälper sömnen.

Jag vill hinna ringa vänner och prata för det känns bra.

Jag vill hinna vara hemma med katten så hon får sällskap.

Jag vill... Men jag har en konstant klump i magen och dåligt samvete.
Hinner inte träffa mamma eller B så ofta som jag vill, tycker jag är borta från katten för mycket, tycker jag tränar för lite och hinner (eller snarare orkar) inte ringa vänner.

Jag vill så mycket att helst av allt vill jag bara gömma mig. Inte träffa nån. Inte göra nåt. För jag räcker inte till... För det jag vill.

Ingen annan begär att jag ska hinna eller göra allt. Men jag vill!

När ska jag sluta vilja vara duktig?

Och i går kompenserade jag igen.
Efter att jag varit tvungen att avboka en sak med B nästa vecka för att istället gå på möte om begravningen. Efter att jag varit hos mamma i går kväll och sen åkt hem och sett henne stå och vinka hejdå ensam i fönstret i huset.

Jag vill göra allt bra för alla. Jag vill räcka till åt alla.

Jag kan inte det...

När kan jag räcka till åt mig själv?

Piggare!

Efter tre nätter med bra sömn och några minuter i solariet igår känner jag mig piggare. En mycket skönare känsla när jag gick till jobbet i morse. Var inte den släpande stilen utan den gående...

Däremot i går var jag på väg igen med en hetsätning. Fick stop på det men tanken fanns där. Den ska inte finnas där så nu med en mer utvilad Tokerina ska monstret ut igen. Ska inte få smyga sig in bara för att jag sörjer.

Sömn påverkar mattänk

Har fått recept på sömntabletter så nu hoppas jag på flera timmars sömn per natt.

Med maten funkar det hyfsat. Har ingen aptit den mesta tiden men jag äter ändå för att hålla rutinerna och hålla tankarna ute. Har fått dumma tankar flera dagar, bara att erkänna. En dag var jag på väg mot en hetsätning men stoppade så det bara blev överätning. Skäms över beteendet men samtidigt stolt över att jag stoppade.
Märkte att jag gärna väljer vad mitt huvud tycker är "smalmat" så häromdagen när det bjöds på bulle på jobbet så tog jag en bara för att visa mig själv att det är ok. Tror att det kommer bli lättare när jag fått mer sömn.

Orkeslös

Orken tryter. Vet inte om det är för att jag vet att jag i morgon ska träffa läkaren som förhoppningsvis kan hjälpa mig så jag får sova eller om jag helt enkelt inte orkar mer utan sömn.
Skulle skynda mig till bussen igår och benen var fullständigt på väg att vika sig. En obehaglig känsla. Har börjat vänja mig med hjärtklappning emellanåt och lite skakande händer nån gång men att på det lägga till känslan av totalt matthet igår skrämde mig.

Prata

Tränade igår med en gammal kompis och det blev att vi även pratade en del om sömnproblem och om dumma tankar. Tänk vad bra det är att prata. Att inte gömma saker. Kan inte säga att det går lätt alla gånger men det går. Och det känns mycket lättare efteråt!

Sova, sova, sova

Efter en helg känns det just nu lite lättare. Har umgåtts med familjen och B. Har pratat en del om hur jag känner och det har gjort det lättare. Att höra att inte bara jag reagerar och tänker.
En av mina syskon undrar om den reagerar för lite och är känslokall eftersom den inte har samma problem som jag att sova...
Jag tycker jag reagerar för mycket och är för känslig...
Det finns många sätt att se på saker! Men har konstaterat återigen att jag är inte överkänslig. Jag reagerar som jag gör. Mina syskon reagerar som de gör. Inget sätt är fel, alla är rätt.

Och det som är mer än rätt är att jag drar fram min ångest och oro i dagsljuset så att inte ÄS kan slå sig in mer än den de tvivel som den redan gjort.

Trots detta sover jag inte som jag ska. Är fruktansvärt sliten nu men har en tid hos läkaren i slutet av veckan för att få sömntabletter.
Har hela tiden försökt att hålla igång livet så gott det går med mat, träning och jobb och så men inte hjälper det. Valerina hjälper inte heller, men det visste jag sedan förut. Gav det ett försök till iaf.
Behöver sova nu. Ostörd sömn. I flera nätter.

Vingel

Detta är en jobbig vecka och den är inte slut än.

Det är en stor prövning och det är på vingliga ben som jag vacklar men jag vacklar framåt trots små snedsteg.
Jag känner smärtan och sorgen.
Jag låter B se hur jag mår.
Jag talar om och visar kollegor att "idag har jag en skitdag".

Bara att våga känna alla känslor som är så starka och jobbiga är en stor sak. Väldigt stor.

Något bra

Jag erkänner att jag är ledsen och mår dåligt.
Det är något bra i allt. Att jag har slutat låtsas.
Om det då är någon som inte orkar får de vara.

Jag har all rätt att vara ledsen.

Fattas mig

Har varit nere i djup sorg. Tyvärr har sorgen dragit med sig annan ångest. Fick ett återfall, hetsåt och kompenserade. Jag kan ju banne mig inte bli klok på varför jag gör så för inte mådde jag ju bättre efteråt. Men under några få minuter då jag åt kunde jag glömma. Fel, jag glömde ju inte. Ersatte bara den ena ångesten med en annan...

För övrigt känner jag mig väldigt labil. Lugn ena dagen och gråt nästa.
Sömnen är inte med den heller. Har bett om tid hos läkaren för att försöka få sömnpiller. Inget blir bättre av att jag inte sover.
Och det är så mycket att göra. Är så trött av allt men likväl somnar jag inte.

Men allt går vidare. Livet stannar inte för någon. Men i mitt liv har en del stannat. En stor del fattas mig...

.

Det finns roligare ställen än en begravningsbyrå...

Sorg och saknad

Jag tar mig igenom varje dag, vissa är lättare andra är svårare.

Men det är inte lätt. Nu vill jag verkligen hamna i gamla mönster. Vill hjälpa alla andra att må bra och vill inte att andra ska se hur ledsen jag är.
Härom natten skämdes jag när jag grät så B inte kunde sova. Tycker inte att han behöver missa sin sömn för min skull. Varför ska jag behöva hamna där i tanken?
När det ledsna river vill jag bara gömma mig. Inte visa mig. Och då samtidigt vill jag vara stark för alla andra.

Det går ett par dagar sedan slår känslorna till och jag gråter. Men jag vill helst gråta själv... Men när jag gråter själv mår jag inte bra.
En ond cirkel som jag försöker bryta. Sömnbristen gör det inte bättre.

Men sorgen är så stor och saknaden är enorm...