Hade hoppats att skulle vara så mycket lättare när jag fått sova lite. Vad jag bedrog mig. Tror nog jag insåg att det inte skulle bli så men jag valde att hoppas ändå...
Det är jobbigt. Jag räcker inte till. Eller jag känner det som att jag inte räcker till.
Jag vill hinna träffa mamma så mycket som möjligt för att stötta henne och samtidigt mår jag bra av att träffa henne. Att se att hon finns kvar.
Jag vill hinna träffa B så mycket som möjligt för jag älskar honom.
Jag vill hinna träna ett par gånger i veckan för det mår jag bra av och det hjälper sömnen.
Jag vill hinna ringa vänner och prata för det känns bra.
Jag vill hinna vara hemma med katten så hon får sällskap.
Jag vill... Men jag har en konstant klump i magen och dåligt samvete.
Hinner inte träffa mamma eller B så ofta som jag vill, tycker jag är borta från katten för mycket, tycker jag tränar för lite och hinner (eller snarare orkar) inte ringa vänner.
Jag vill så mycket att helst av allt vill jag bara gömma mig. Inte träffa nån. Inte göra nåt. För jag räcker inte till... För det jag vill.
Ingen annan begär att jag ska hinna eller göra allt. Men jag vill!
När ska jag sluta vilja vara duktig?
Och i går kompenserade jag igen.
Efter att jag varit tvungen att avboka en sak med B nästa vecka för att istället gå på möte om begravningen. Efter att jag varit hos mamma i går kväll och sen åkt hem och sett henne stå och vinka hejdå ensam i fönstret i huset.
Jag vill göra allt bra för alla. Jag vill räcka till åt alla.
Jag kan inte det...
När kan jag räcka till åt mig själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Dina ord skulle kunna vara mina egna. Har du sett hur lika våra senaste inlägg är? Nästan lite skrämmande. Jag förstår inte heller hur jag ska räcka till. Och när ska jag inse att den enda jag verkligen egentligen ska tillfredställa är den sista jag verkligen tillfredställer. När ska jag börja lyssna på mig och vad JAG vill? Jag har till och med snurrat runt så länge och så fort att jag glömt. Vad vill jag? Vad känner jag för, om jag lyssnar riktigt, riktigt långt inne? Jag vet inte. Hur ska vi komma tillbaka? Hur ska vi lära oss att vi duger utan all prestation? Jag vet inte, men tack för dina ord! Kramar om
Skicka en kommentar