Pirrar vidare

I fredags gick jag hem från jobbet med ett leende på läpparna och en pirrande skön känsla i magen.

Det är så svårt att förklara för människor som inte varit i samma sits. Försökte förklara för B och en kompis men hur jag än försöker förklara och hur de än försöker förstå går det inte helt. Hur man kan vara så glad bara att känna livet. Har man känt livet varje dag vet man inte hur det är. För mig är det fortfarande stort att göra detta. Att känna alla känslor och jag blir så glad över det.

Men jag älskar det pirret i magen. Att det pirrar för mig och mitt liv.
Och jag vet vad det betyder för mig. Massor!

Bättre än jag tror

Just idag känner jag att jag räcker till. Trots att jag inte hinner allt jag vill.

Jag är helt ok ändå. Och jag räcker till för mig. Idag gör jag det.
Och jag njuter av känslan.

Har haft ett par rader i huvudet sista dagarna:
Som vanligt är du bättre än du tror.

Jag väljer åter igen att lyssna och ta till mig orden.

: )

Märker att mina tankar är bättre. Och att det är lugnare i huvudet igen.

Ett tag körde hjärnan på högvarv precis som under alla år med ÄS. När allt bara snurrar hela tiden och stressnivån inuti är på över max...
Förstår inte hur jag orkade leva med det dag in och dag ut förut i så många år.
Men när man är inne i det så vet man ju inget annat. Nu vet jag att det gör det.

Är även lugnare i kroppen.

Jag vet hur bra jag kan må och ha ett normalt liv.
Är på väg dit igen.

Lugn helg

Har haft en lugn helg med B och bara varit, andats och känt.

Det går framåt igen.

Liv

Efter begravningen häromdagen känns det lättare.

Jag minns att min pappa var stolt över mig.
Jag har min underbara familj.
Jag hör fortfarande B:s ord att jag är lätt att älska.
Jag känner att jag är bättre än jag tror.

Jag känner livet igen. Mitt liv!

Känslig

"Du är känsligare än mig."

Jag har så svårt att få det att vara ok att vara känslig. I mitt huvud är känslig detsamma som svag, larvig, jobbig.

Tror inte de menar det så men känslan är inte positiv när jag hör den meningen.

Lyssnar

Ord från B:
Du är så lätt att älska.

Jag lyssnar och tar åt mig.

Ska inte

Jag ska inte ställa mig på vågen när jag mår så här.
När ska jag komma ihåg det?

Egen helg

Har haft en helg som inneburit mycket egen tid.
I fredags kröp jag upp i B:s famn.I lördags tränade jag och var på tjejmiddag. Och igår gjorde jag ingenting, jag bara var.

Har inte stressat iväg för att göra nåt för någon annan. Var inte lätt. Men välbehövligt.

När kan jag räcka till åt mig själv?

Hade hoppats att skulle vara så mycket lättare när jag fått sova lite. Vad jag bedrog mig. Tror nog jag insåg att det inte skulle bli så men jag valde att hoppas ändå...

Det är jobbigt. Jag räcker inte till. Eller jag känner det som att jag inte räcker till.

Jag vill hinna träffa mamma så mycket som möjligt för att stötta henne och samtidigt mår jag bra av att träffa henne. Att se att hon finns kvar.

Jag vill hinna träffa B så mycket som möjligt för jag älskar honom.

Jag vill hinna träna ett par gånger i veckan för det mår jag bra av och det hjälper sömnen.

Jag vill hinna ringa vänner och prata för det känns bra.

Jag vill hinna vara hemma med katten så hon får sällskap.

Jag vill... Men jag har en konstant klump i magen och dåligt samvete.
Hinner inte träffa mamma eller B så ofta som jag vill, tycker jag är borta från katten för mycket, tycker jag tränar för lite och hinner (eller snarare orkar) inte ringa vänner.

Jag vill så mycket att helst av allt vill jag bara gömma mig. Inte träffa nån. Inte göra nåt. För jag räcker inte till... För det jag vill.

Ingen annan begär att jag ska hinna eller göra allt. Men jag vill!

När ska jag sluta vilja vara duktig?

Och i går kompenserade jag igen.
Efter att jag varit tvungen att avboka en sak med B nästa vecka för att istället gå på möte om begravningen. Efter att jag varit hos mamma i går kväll och sen åkt hem och sett henne stå och vinka hejdå ensam i fönstret i huset.

Jag vill göra allt bra för alla. Jag vill räcka till åt alla.

Jag kan inte det...

När kan jag räcka till åt mig själv?