Status ok

Min status just nu är ok. Jag står upp fortfarande. Jag har skött mig som jag ska och jag har mått bra de senaste dagarna. Märker dock att jag är lite svajig i mitt självförtroende då jag inte vågat säga ifrån på jobbet. Har tagit på mig en massa jobb och stressar skiten ur mig.

Har bloggat i snart ett år och jag känner just nu inte samma behov att skriva. Funderar på en bloggpaus. Vill inte känna tvång att skriva utan det ska vara för att jag vill.

Skäms men har rest mig

Att vara stark är inte att aldrig misslyckas. Att vara stark är att resa sig upp igen efter misslyckandet.

Jag står upp idag. Jag gjorde ett misstag och har rest mig igen. Får lära mig av misstaget. Och gå framåt.

Skäms än, men accepterar att jag gjort ett misstag. Jag är mänsklig och felar.

Livet är ständigt på väg i förändring
man behöver inte alltid vara stark
man får finnas ändå

Helvete, helvete, helvete

Skäms som en hund. Har haft ett återfall. Fan. Helvete.
Hetsåt inte men efter middagen och efter dottern gått gick jag in på toa. Fan. Helvete. Skäms. Känner mig som en idiot.

Men jag vet vad som startade det. Fick mail av min syster. Som skrev "du måste verkligen vara förkyld eftersom du är hemma från jobbet". Jag är ju inte helt däckad. Alltså hade jag kunnat jobba. Hade kunnat ta Ipren och gå. Kände mig bara lat. Och då kom värdelöshetskänslan. Och därmed toabesöket. Fan. Helvete.
Känslan av att jag inte varit den duktiga denna vecka. Fick tanken om att vad tänker de på jobbet? Att jag blivit lat och inte är duktig längre?

Jävla ÄS! Du fick övertaget för en kort stund. DU har fått mig att tvivla på mig själv.

Fan.

Ursäkta alla fula ord men det är så jobbigt att erkänna detta. Vet inte om jag vågar erkänna för någon annan. Men jag kan ju inte hålla det i mörkret för då växer det.

Helvete.

Skäms.

Styrka kom tillbaka! Jag kan ju. Jag vet att jag kan. Kom igen! Sparka ÄS i skrevet igen och res mig upp. Jag kanske vinglar lite, men gå framåt igen.

Men skäms gör jag.

Att vara stark är inte att aldrig misslyckas. Att vara stark är att resa sig upp igen efter misslyckandet.

Hemma och sjuk

I tisdags blev jag bara hängigare och hängigare. Förkylningen slog till.
I vanliga fall hat jag tryckt mig full med Ipren och jobbat vidare. Tills jag i princip nästan somnat då har jag gått hem. Denna gång gick jag hem tidigare. Gick hem och sov. Tog hand om mig själv. Så jag mår bra. För jag är viktigast i mitt liv. Och därmed även min hälsa.

Maskar

Idag har jag känt mig busig. Lite smålarvig sådär med men jag har härdat ut. Var ju på väg att stressa upp mig förra veckan på jobbet när många var borta. Så idag har jag maskat. Jag har surfat på datan, lyssnat på radion och låtsats jobba. Jag har arbetat med men inte hela tiden, inte helt hysteriskt. Bara för att bryta mönstret.
Så jag ska fortsätta att maska och jobba lite lugnt innan jag går hem... :)

Fortsätter känna det stora

I morse tog jag en promenad och gick ut till "mitt" berg. Där jag suttit så många gånger och tittat på havet och gråtit i min ensamhet. Men jag har alltid kunnat släppa fram allt där. I morse släppte jag också fram allt. Att jag mår ok. Jag tror, och jag måste säga tror för hur ska jag kunna veta hur alla andra mår när jag levt som i min egen miserabla bubbla så länge? Men jag tror att det känns som mitt liv är som de flesta andras. Med det menar jag inte att jag är normal, för det kommer jag nog aldrig att bli och vill inte heller. Jag är jag och min osäkerhet kommer nog att hänga med lite till... Men jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Och jag har känslor som är både bra och dåliga. Kan vara både ledsen, arg, glad, besviken osv.
Och mina dagar går inte åt att klanka ner på mig själv. Jag har insett att förr så tänkte jag verkligen HELA tiden på hur värdelös jag var. Precis jämt. vad jag än gjorde. Och då jag nu ibland kan tycka att jag gjort något fel och tvivla så är det inte som förr. Inte på långa vägar i närheten av hur det var.
Kan fortfarande se bilden framför mig sedan i fredags. Resultatet från ett år sedan och resultatet från nu. Hur mycket som hänt på ett år. Hänt inne i mig. Ingen annan stans. Inne i mig. Har jag slutat slå på mig själv. Och börjat leva...

Klar

All nervositet är borta. Släppte när jag steg in på enheten. Istället kom gamla känslor fram. Hur jag mådde när jag var där för ett år sen. Hur jag mår nu. Och hur klar jag är med det stället. Jag är evigt tacksam att de hjälpt mig men de kan inte hjälpa mig nu. Jag ska fortsätta på den väg jag går och behöver jag prata med någon så ska jag inte prata med dem. För jag är inte ätstörd längre. Jag kan ha prestationsångest ibland och mitt självförtroende kan svaja. Men jag är inte ätstörd. Och jag är inte deprimerad.

Och testet då? Jodå, STOR skillnad från förra året. Fick se mitt resultat från förra året då jag verkligen hatade mig själv, tryckte ner mig själv och inte accepterade mig själv alls. Jag är inte på samma ställe nu. Hade helt andra siffror. Jag accepterar mig själv, jag bryr mig om mig själv och jag tycker jag är ok. (Allt detta är ju olika från dag till dag som för alla människor.) Och jag är inte deprimerad längre. Det var inte förrän jag såg vissa siffror och vissa tabeller förrän jag insåg idag HUR dåligt jag mådde för ett år sen. Jag visste inte att jag var så deprimerad. Och att jag hatade mig själv SÅ mycket. Det är sorgligt. Men jag är inte där nu. Jag har tagit mig ur mitt helvete. Helvetet som jag själv valde att leva i så många år som jag nu emigrerat ifrån. Och jag ska aldrig tillbaka. ALDRIG.

Ikväll sitter jag bara och inser hur stort det är. Hur långt jag kommit.
Och jag är glad. För min skull.
Återigen:
Jag är inte ätstörd.
Jag är inte deprimerad.
Jag hatar inte mig själv.
Tvärtom.

Detta är så stort.
Inser det igen. Det är så stort.
Livet är stort.

Nervös

Idag ska jag in till ätstörningsenheten och göra step-wise. Uppföljningen efter ett år. Och är nervös som attan minst sagt. Efter tankarna i går vet jag inte vad jag får för resultat. Men vad visar resultatet? Det är ju bara för deras statistik. Inte för min skull. Huvudsaken är ju att jag vet hur jag mår.
Men är ändå nervös. Känns som det har kommit fram gammal prestationsångest. Att jag måste få ett bra resultat. Att jag vill visa mig som den "duktiga eleven".
Hur mycket jag än försöker andas och ta det lugnt kommer jag nog vara nervös hela dagen innan det är klart. Tycker inte om känslan. Kan acceptera att jag är nervös men gillar det inte. Inte på nåt sätt.

Dum tanke

Dagarna går fort nu. Det är flera borta på jobbet så jag har haft fullt upp och mer därtill. Det har gått bra, har fixat stressen tycker jag. Jag har INTE kommit jättetidigt till jobbet, utan när jag ska. Eller, ok LITE tidigare har jag kommit men hade det varit förut hade jag varit minst en timme tidigare varje morgon. Nu pratar vi tio minuter. Så det känns ok tycker jag.
Jag har tagit luncher, även om jag har kortat ner de lite. Återigen ca tio minuter. Vet, det är fel men som sagt jag har ätit lunch!
Men så kom då idag. Allt har känts bra. Och vi hade muffins till fikat. En kollega hade åkt förbi ett bageri och köpt andrasortering. En jättepåse full. Så jag åt en till fikat. Det var ok. Sedan sa kollegan: bara att ta hem. Flera tar några. Inte jag. Sedan när jag är ensam i fikarummet kommer jag på mig själv med att lägga ner många muffins i påsen med tanken "kan äta när ingen ser och..." Jösses vad rädd jag blev! Var kom den tanken ifrån? Varför kom den nu? Är jag mer stressad under än vad jag märker? Men släppte påsen. Tar med EN hem till dottern. Inget mer.
Är fortfarande skrämd över att jag tänkte som jag gjorde. Visst, jag kom på mig själv och jag vände tanken. Men jag ändå skrämd.

Drog fram spöket

I helgen var jag känslig. Jag tog åt mig. Jag tolkade en situation efter mina rädslor och inte vad som skedde. (Mötte B:s X)
Min första reaktion var att inte säga något av det jag kände. Bara le och låtsas som inget har hänt. Men då vet jag vad som händer. Min rädsla blir till verklighet i mitt huvud...
Så jag skämdes och sa till B vad jag kände. Jag sa att jag blev rädd medan tårarna kom. Kände mig dum, larvig och patetisk. Men efter att ha sagt det och pratat om det vart det bättre. Monster & tankespöken trivs i mörker. Tar man fram dem så bleknar de och försvinner.

Jobb

Funderar på detta med mitt jobb. Vet inte om jag vill jobba kvar eller ej. Trivs egentligen men det är annat som spelar in med. Är fortfarande lite orolig att jobbet ska göra mig sämre då jag märker att jag drar mig undan lite. Och får tankar som att "jag är bara här för att jobba inte må bra" eller "de saknar ändå inte mig så jag kan lika gärna skita i fikat". Och det är inga bra tecken. Ska begära samtal med chefen nån dag men vet fortfarande inte hur jag ska formulera allt. Jag måste vara konkret, kan inte bara lulla runt eller svamla.

Steg framåt!

Vad bättre det är att ta tag i saker istället för att mala runt skiten. Ringde dottern. Hon är inte sur. Bara trött. Ett stort steg framåt. Visserligen frågade jag inre rakt ut eller frågade varför hon var tvungen att låta så sur. Men jag ringde och fick bort min klump. Så nästa gång är jag säkert ännu säkrare och frågar mer direkt.

Ska inte ta åt mig

En klump i magen. Min dotter kan ibland låta tvär och avluta samtal snabbt. Då är jag ännu snabbare på att ta åt mig och tro att jag gjort nåt fel. Men bara för att jag inte kunde hjälpa henne just då har jag inte gjort fel.
Jag ska inte ta åt mig. Ska inte.

Ett sista test

Har fått kallelse till ätstörningsenheten. Jag ska göra test igen då det gått ett år sedan jag gjorde det. Vet inte riktigt vad jag känner för det. Jag vill se att jag mår bättre, men tänk om? Tänk om jag inte gjort så stora förändringar som jag tror? Men tänk om jag får bättre siffror än jag tror? Nästa vecka får jag se.

"Jag är som jag är"

Har funderat på detta med hur frisk jag är. Jag är frisk från bulimin. Men jag är ju inte frisk från problemen som utlöste det hela: min osäkerhet. Visst är jag bättre än förr även på det men jag kan inte säga att jag är helt ok. Tror den kampen kommer pågå flera år till. Men om jag tar ett steg i taget kommer jag dit med.

Jag märker nu när andra pratar om att de blivit så tjocka eller att de ätit för mycket så reagerar jag inte igång lika mycket på det. Men prat om att känna sig otillräcklig och inte kunna prestera som man tror att man ska startar mer funderingar inom mig.

Varför ska man tvivla på sig själv? Varför tro att man inte räcker till som man är?

Jag sa alltid förut eller snarare ljög alltid förut för att hålla upp en fasad och inte få någon att komma nära: "jag är som jag är, älska mig eller hata mig".
Men lite stämmer det. Jag är som jag är. Men sedan behöver det inte vara svart eller vitt. Man behöver varken älska mig eller hata mig. Man kan bara acceptera den jag är och sedan gå vidare. Och den första som ska acceptera mig är jag. Jag gör det i stort men jag kan göra det mer.