I morse tog jag en promenad och gick ut till "mitt" berg. Där jag suttit så många gånger och tittat på havet och gråtit i min ensamhet. Men jag har alltid kunnat släppa fram allt där. I morse släppte jag också fram allt. Att jag mår ok. Jag tror, och jag måste säga tror för hur ska jag kunna veta hur alla andra mår när jag levt som i min egen miserabla bubbla så länge? Men jag tror att det känns som mitt liv är som de flesta andras. Med det menar jag inte att jag är normal, för det kommer jag nog aldrig att bli och vill inte heller. Jag är jag och min osäkerhet kommer nog att hänga med lite till... Men jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Och jag har känslor som är både bra och dåliga. Kan vara både ledsen, arg, glad, besviken osv.
Och mina dagar går inte åt att klanka ner på mig själv. Jag har insett att förr så tänkte jag verkligen HELA tiden på hur värdelös jag var. Precis jämt. vad jag än gjorde. Och då jag nu ibland kan tycka att jag gjort något fel och tvivla så är det inte som förr. Inte på långa vägar i närheten av hur det var.
Kan fortfarande se bilden framför mig sedan i fredags. Resultatet från ett år sedan och resultatet från nu. Hur mycket som hänt på ett år. Hänt inne i mig. Ingen annan stans. Inne i mig. Har jag slutat slå på mig själv. Och börjat leva...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar