Inga måsten

I helgen ska jag för första gången på över en månad tillbringa hela helgen med B. Och jag har ingenting inbokat. Inga måsten. Jag ska bara vara.
Nä, det är fel...:
Jag ska fortsätta leva mitt liv.
Varje dag, varje timme.

För även om jag känner att jag inte räcker till så mår jag ändå ok. Jag kan sära på känslorna och mig. Att jag känner en sak innebär ju inte att jag är värdelös. Tvärtom! Jag lever för att jag känner. Även det jobbiga. Och det är ok att vara ledsen.
Jobbigt med ledsen. Och jag fortsätter vara en av de andra... :)
En som aldrig ger upp.
En som lever.
Varje dag.
Varje timme.

Mitt liv.

Jag är en av de andra

En del ger upp före andra,
se till att DU blir en av de andra.

Känsla och tanke

Hur gör man när man vet att tanken är fel men man har den ändå?
Jag vet mycket väl att jag gör mycket för min mamma i dagsläget. Jag vet det.
Men jag känner ändå att jag inte gör nog.

Jag kan inte göra något åt att pappa gått bort.
Jag kan inte göra åt något åt pensionen.
Jag kan inte ta bort hennes tankar så hon sover bättre.

Men jag finns där. Jag hjälper till med det jag kan. Med det praktiska och även känslomässigt genom att prata dagligen.

Men det känns ändå inte nog. Jag vill kunna göra mer.
Det svider i mitt hjärta när jag ringt och pratat med olika pensionsbolag (och bara det är ett nervpåfrestande företag för ingen kan ge raka svar och ingen vet allt) och sedan måste ringa mamma och berätta det trista.

Jag vet att det är inget jag kan göra något åt, men jag blir ändå så ledsen.
Och jag accepterar att läget är så här. Det gör jag. Inte mitt fel så jag tar inte på mig skulden (som jag har gjort tidigare) men ändå, jag blir ledsen.

Samtidigt verkar det som om man vid det här laget ska vara som vanligt igen. Det har ju ändå gått 4 månader. Hur länge är det ok att sörja? Att sakna kommer jag alltid att göra. Men i sorg, hur länge är man där?

Så jag har tanken att jag inte räcker till. Men samtidigt vet jag att jag gör det.
Tanken är fel. Känslan är rätt.

Det positiva är att jag har tanken på dagen. Inte på natten. Framsteg.

Samtidigt tror jag att de flesta människor idag slåss med dessa tankar. Är inte unik på något sätt.

Så jag fortsätter. Accepterar livet. Känner känslan. Tänker tanken även om jag vet att den är fel. Och går tillbaka till känslan. Magkänslan. Den får jobba på att slå ut tanken.

Påsken över

Påskhelgen har kommit och gått med sitt strålande väder.
Dessa dagar gick ok. Jag slappnade inte av helt, kände mig otillräcklig för att jag inte kunde göra allt eller hinna träffa alla, men samtidigt så tog jag mig ändå lite tid att bara vara. Bla i går en promenad i solen och en fika med kladdkaka vid vattnet...

Visst, jag kunde slappnat av mer, men jag kunde också varit mer uppskruvad. Så ordet OK känns bra som sammanfattning. Och faktiskt så är det ibland tillräckligt att det är OK. Acceptans av läget. Och att det finns mer än svart och vitt. Det gråa där emellan är OK... :)

Tänkt till

Nu har jag tänkt ett varv till, och kommit på att jag gör precis som förr när jag blir stressad. Jag tar bara på mig saker och så kör jag. Och gårdagen var en stressdag.

Men jag ska inte köra slut på mig själv. Jag är värd så mycket mer.

Och en ny dag ger nya chans:
Andas, koppla av och njut!


Övning ger färdighet, och jag har resten av livet på mig att öva... :)

Magont av stress

Påsken närmar sig. Och jag har magont av stress på grund av allt som jag vill hinna.

Jag ska/vill bland annat hinna:
handla inför påsk
laga mat till påsk
umgås med min dotter som hälsar på
umgås med B
umgås med resten av min familj (speciellt mamma)
hjälpa B med båt
hjälpa mamma med trädgården
hjälpa mamma med pappersarbete (sälja saker, pensioner, försäkringar mm)
träffa vänner på lördag och ta ett glas vin
njuta av sol och ledighet

Denna ekvation går inte ihop. Hur jag än vill kommer jag inte hinna allt.
Den sista posten är den som ryker först. Det andra kan jag hinna, om jag ökar takten... Om jag krattar samtidigt som jag kollar papper och pratar med dottern, går det? Hm...

Solskenshelg

En helg av solsken har passerat. Helt underbart.

Har levt genom att sakna, skratta, sitta med näsan i vädret, kratta, umgåtts, kramats...

Saknad

Idag är det en jobbig dag fylld av saknad.
Min pappa har fattats mig i tre månader och idag är det hans födelsedag.

Åt lunch med en vän för att tänka på annat. Men mår bara illa nu efteråt.

Vill höra hans röst, berätta vad jag gör, se hans leende, se honom och mamma tillsammans. Men idag finns bara saknad.

I morgon är en annan dag, men idag är det en dag av saknad...

Lätt att se

Det är lätt att se hur sjuk man en gång var
När såren läker, och regnet känns

Winnerbäck

Fundering om känslor

En "vanlig" dag kan jag kalla gårdagen. Inget speciellt hände. En dag på jobbet och sedan lite ärenden innan jag kom hem.
Innan jag somnade låg jag och tänkte vad mycket man känner på en dag. (Inte undra på att jag blir så trött ibland.)I går var jag trött, glad, ledsen, orolig, irriterad och rörd. Allt i olika doser och vid olika tidpunkter.
Hade jag lika mycket känslor förut när jag dolde dem eller är de fler och starkare nu när jag tillåter att känna dem?

En fundering jag aldrig kan få svar på då jag inte vet hur andra känner. Kan bara jämföra mina upplevelser från då och nu.

Jobbar igen

Tillbaka på jobbet. Har lite skuldkänslor för att jag var hemma utan feber när jag hör att ena kollegan haft mycket att göra. Men jag ska inte ha det, för hur många gånger har jag inte suttit här helhängig? Men det som sitter djupt i ryggmärgen är svårt att bara skaka av sig. Tur att man har tid framöver att öva på... :)

Förkylt

Förkylningen kom till mig med. Och jag är hemma.
Jag sitter inte på jobbet och kämpar fast jag inte har feber.
Jag är hemma och kurerar mig. Jag tar mig den tiden för att jag ska se till att jag mår bra.

Så sova eller soffan och film gäller.

Tänka efter

Jag märker på vad jag är känslig för kommentarer. Mina syskon är sådana som jag kan tolka helt fel på. Eller att jag väljer att ta åt mig på fel sätt.
Tog igår åt mig innan jag senare hemma tänkte igenom saken. Tycker att jag borde inte behöva tänka efter utan inse på en gång. Men det kommer nog. Så länge jag fattar nån gång är det bättre än ingen gång alls! : )