Känsla och tanke

Hur gör man när man vet att tanken är fel men man har den ändå?
Jag vet mycket väl att jag gör mycket för min mamma i dagsläget. Jag vet det.
Men jag känner ändå att jag inte gör nog.

Jag kan inte göra något åt att pappa gått bort.
Jag kan inte göra åt något åt pensionen.
Jag kan inte ta bort hennes tankar så hon sover bättre.

Men jag finns där. Jag hjälper till med det jag kan. Med det praktiska och även känslomässigt genom att prata dagligen.

Men det känns ändå inte nog. Jag vill kunna göra mer.
Det svider i mitt hjärta när jag ringt och pratat med olika pensionsbolag (och bara det är ett nervpåfrestande företag för ingen kan ge raka svar och ingen vet allt) och sedan måste ringa mamma och berätta det trista.

Jag vet att det är inget jag kan göra något åt, men jag blir ändå så ledsen.
Och jag accepterar att läget är så här. Det gör jag. Inte mitt fel så jag tar inte på mig skulden (som jag har gjort tidigare) men ändå, jag blir ledsen.

Samtidigt verkar det som om man vid det här laget ska vara som vanligt igen. Det har ju ändå gått 4 månader. Hur länge är det ok att sörja? Att sakna kommer jag alltid att göra. Men i sorg, hur länge är man där?

Så jag har tanken att jag inte räcker till. Men samtidigt vet jag att jag gör det.
Tanken är fel. Känslan är rätt.

Det positiva är att jag har tanken på dagen. Inte på natten. Framsteg.

Samtidigt tror jag att de flesta människor idag slåss med dessa tankar. Är inte unik på något sätt.

Så jag fortsätter. Accepterar livet. Känner känslan. Tänker tanken även om jag vet att den är fel. Och går tillbaka till känslan. Magkänslan. Den får jobba på att slå ut tanken.