119 dagar och undran om acceptans

Har många tankar om hur jag är just nu. Har jag tänkt för mycket på mig själv och för lite på min omgivning? Eller reagerar de bara på att jag inte alltid sätter de först längre? Eller har jag blivit för egoistisk? Jag vet inte om jag har hittat balansen. Jag trodde det men har fått en kommentar som gör mig tveksam. Jag har ju precis börjat att tro att jag är värd min plats men nu tvekar jag. Nu kommer tankarna om att om jag bara servar alla andra är de lyckliga och då är det bättre. Bättre att flera andra mår bra än mig. Men jag kan inte. Jag har ju varit där i alla år och mått mer än skit. Jag vet att det är svårt för dem att jag förändras. Men kan de acceptera vem jag är? Jag börjar ju acceptera mig. Det är lättare för de nya som möter mig nu för de vet ju inte hur jag var förut. Vet inte riktigt vad jag ska göra.

Men sträcker på mig för 119 dagar. Det har gett mig styrka. Men är jag för stark?

Konflikter

Konflikter är inte lätt. Jag har haft en i helgen. Med mitt barn. Väldigt jobbigt. Men jag går åt rätt håll. Jag tog konflikten istället för att backa undan. Jag stod på mig. Jag säger kanske inte alla saker på rätt sätt men jag försöker. Och jag kunde gråta för att det var jobbigt och sedan slappna av mer igen. Jag tryckte inte ner mig själv och tog inte på mig skulden för att konflikten uppstått. Allt är inte mitt fel. Jag är inte oskyldig men allt är inte mitt fel.
Men det var tufft. Hela mitt inre var i uppror. Men jag överlevde. Trots allt. Jag hänger i.

Idag

Fredag igen. Väskan packad för ska direkt till B efter behandlingen. Och i morgon ska vi på en tillställning där han känner folk och jag inte känner någon. Nervöst. Jag brukar ju alltid tacka nej till sånt för jag har känt mig för osäker. Men nu ska jag gå i morgon och försöka slappna av och ha det kul. För jag tänker inte göra som vanligt att jag går och funderar i flera dagar innan hur jag ska klara det. För att sedan banga. Idag ska jag njuta av dagen idag! Det som sker i morgon tar vi då.

Tystare

Funderade under promenaden i morse på hur orkade jag förut med alla tankar som hela tiden snurrade i huvudet? Det var olika tankar men alla med samma undermening: "Du är värdelös, allt är ditt fel".
Nu är det tystare i skallen. Det är så skönt! Att få det inre lugnet.

Svettigt och kul!

Har tränat ett jympapass på Friskis. Jag som inte har någon kordination alls enligt mig själv. Men det har jag! Det var jättekul! Så skönt att få röra på sig igen. Svetten rann och flåset har verkligen försämrats på 4 månader men jösses så kul! Jag log hela passet! Tog i rejält.
Och jag skämdes inte för att jag inte kunde alla rörelser. Jag bara njöt. Och gömde mig inte i hörnet eller längst bak. Stod mitt bland alla andra.
Det var dessutom lite dansrörelser. Skaka höfter och rumpan. Sånt har jag också hatat. Men jag gjorde som ledaren och log då med.
Och det var ett gäng killar där. Några såg bra ut. (Inte lika snygga som B men ändå) De tittade på. Jag brydde mig första minuten sen var det så kul så jag glömde bort dem. Jag glömde bort att försöka se snygg ut och hålla in magen samtidigt som man ser ut som ett proffs. Är det underligt att jag inte tyckt om jympa förr när man inte kunde koncentrera sig på träningen utan hade fullt sjå med annat? Jag kommer fortfarande köra andra träningar som jag gjort förr men kommer garanterat att gå och skaka rumpan igen med ett leende på läpparna...

Träning

Ikväll ska jag träna för första gången sedan jag började behandlingen! Ska bli så skoj. Saknar träningen och har fått bort ångesten över utebliven träning. Jag har gått promenader under hela tiden men det har varit veckor när jag inte rört på mig alls. Så nu ser jag framemot att träna regelbundet igen. Utan tvånget. Bra få den sköna känslan av träningen.

112 dagar

16 veckor = 112 dagar fria. Jag blir så jädra stolt när jag inser vad jag klarat!
Och vad jag fortsätter att göra. Att utsätta mig för utmaningar hela tiden. Inte bara matmässigt utan känslomässigt. Det är enda sättet för mig. Det jobbiga sättet men det som funkar för mig. Jag har tagit ett steg ut i solen!

Jag lyssnar mycket på en bra låt med Uno Svenningsson: "Andas genom mig".

Några rader ur den:
Finns det något skönare
än de steg som leder bort
från allt mörker, all tristess, ideal byggda av luft

Livet kan vara mäktigt och stort
och det kan vara svart som sot
men dörrar kan öppnas från oväntat håll
som du aldrig trodde fanns

Långsamt stiger din sol
in genom fönstret
någon vill se att du finns
att du stannat kvar

Spruckna läppar söker tröst
vem ska värma ett fruset bröst
höj din röst mot tystnaden
du är värd varenda sekund

Livet är ständigt på väg i förändring
man behöver inte alltid vara stark
man får finnas ändå

Vad du än gör och vad du än tänker på
var du än finns, berätta hur du mår
det finns alltid någon tro det eller ej
som bara vill lyssna, bara vill finnas för dig

andas genom mig
andas här med mig
låt solen hitta dig

Ta ett steg ut i solen
ta ett steg ut i solen

Låt solen hitta dig

Mättnadskänsla

Igår åt jag ostbågar. Har inte haft en särskilt bra relation till dem... (Men det är mycket mat jag inte har haft en bra relation till.)
Åt middag med min syster igår och på kvällen drack jag vin och åt ostbågar medan vi pratade och hade trevligt. Och efter ett tag kände jag att det var nog. För att jag var mätt. Orkade inte fler. En ny känsla att faktiskt vara mätt. Och att då välja att sluta äta.
Inte tvinga i sig, inte hetsa, inte känna ångest för kalorierna. Kunna njuta och sedan känna när man är mätt.

Vara öppen

Sitter med tårar på kinderna. För att jag är glad. Och lite arg på mig själv.
Var ju på jobbet igår. Kändes ok. Fick ett mail precis från ena kollegan att hon tyckte det var kul att se mig och att jag såg ut att må bra. Jag svarade att jag mår mycket bättre och att jag inte längre tycker jag är värdelös.
Fick då svaret: Kan aldrig förstå hur du kan tycka att du varit värdelös. Känner dig inte så bra privat men på jobbet är du ovärdelig. Längtar tills du kommer tillbaka för ditt trevliga sällskap!

Det händer saker när jag öppnar mig. Har fått bekräftelse på det flera gånger denna vecka. Med vänner, familj, mannen jag träffat och nu arbetskamrat. Varför har jag inte gjort det förut? Varför har jag slösat bort alla år? Men det är ingen ide att vara arg för det man gjort. Jag ska försöka se framåt. Och se vad som finns. Och fortsätta vara öppen...

Den jag var

Har tänkt mycket på hur jag var förut. Jag vill verkligen inte tillbaka till den person jag var då. Inte bara hur olycklig jag var utan hur jag inte såg, inte hörde, inte var med. Jag var i min bubbla av självhat och tog bara in det nödvändigaste. Det jag tyckte var nödvändigt. Och det som var nödvändigt var det som bekräftade hur värdelös jag var. Vill verkligen inte dit. Ska inte dit. Jag kommer inte att vara på topp alla dar men den bubblan ska aldrig mer få finnas runt mig.

Jobb

Ska förbi jobbet idag och säga hej. Jobbet är en orosfaktor. Att när jag kommer tillbaka, kommer jag falla tillbaka. Jag är ju förändrad men hur kommer kollegorna att bete sig? Kan de acceptera att jag ändrats? För dom har ju inget ändrats. Men återigen är det ju bara jag som kan säga ifrån. Men kommer de att lyssna?

Naket

Att vara naken nära någon är en stor utmaning. Jag klarar det men det är inte så avslappnat. Men det är väl inte alla friska som är det heller? Man är ju väldigt utsatt när man är naken.
Men övning ger färdighet...

Att våga känna

Har en stor utmaning som jag jobbar med nu. Jag har träffat en man.
Och nu måste jag våga. Våga tro att han tycker om mig. Och våga visa att jag tycker om honom. För det gör jag. Jag tycker om honom.
Är inte lätt. Jag måste bryta med alla gamla mönster och tankar. För de tankar och mönster jag har är att skydda mig själv mot alla känslor. Att bryta innan det ens börjar. Eftersom det är läskigt att våga chansa. Väldigt läskigt. Och läskigt att känna. Men jag vill känna. Så jag måste våga att känna. För att våga leva.

Att våga tacka ja

Fick en inbjudan till en tillställning om ett par veckor. Min första tanke var att tacka nej. Tänkte att jag inte var redo, jag vågar inte.
Men när är jag redo? Vad är det som avgör? Jag vill ju inte vara i min egna lilla värld, jag vill ut till alla andra. Och om jag aldrig går kommer jag aldrig att våga. Så jag har nu tackat ja. Nu ska jag bara våga gå när dagen kommer. Men jag ska våga. Våga gå och våga leva!

105 dagar

15 veckor fria.
15 veckor som har inneburit en massa arbete.
15 veckor som har inneburit en enorm förändring.
15 veckor som har öppnat mig för ett liv.

När jag började behandlingen så tvivlade jag på att jag skulle kunna må bättre eftersom jag mått så dåligt så länge. Men jag kunde. Och jag kommer fortsätta kunna. Jag har arbete kvar för tankarna man har haft i 18 år försvinner inte lika fort. Men jag är starkare nu och kan slåss mot dem ännu bättre. De kommer aldrig att vinna mer.

Det är mitt liv

Har klarat en helg bortrest.
Har klarat att äta enligt matplanen fast annorlunda tider än jag brukar.
Har klarat att visa känslor.
Har klarat att ta emot komplimang utan att tro att personen bara säger det för att vara snäll.

Livet är nervöst. Livet är kul. Livet är jobbigt. Livet är lätt. Tillsammans ger det att mitt liv är fullt av känslor och tankar. Jag stänger inte av längre. Jag är med. Jag upplever allt. Det är inte alltid lätt utan ofta jobbigt. Men det är underbart.

Det är ett nytt liv.
Och det är mitt liv som blir vad jag gör det till!

Packat

Väskan packad och redo för äventyr! Dags att ge sig ut i livet!

2 skivor sockerkaka och viktnoja

Var på fika igår hos en kompis som jag inte träffat på länge. Drack te och de hade bakat en gudomlig sockerkaka. Åt en skiva och var lugn och hade inga tankar. Men flera andra tog två skivor. Och den var ju god. Så jag tog en till med. Vad kommer? Dåligt samvete... Varför tog jag två? Nu har jag ätit för mycket...Det börjar krypa i kroppen.
Sedan åkte jag hem med andra kompisen som jag åkte med och hon har alltid haft viktnoja. Ingen fullt utvecklad ÄS men viktnoja med bantning i alla de former.
Och hon säger: "Jag har tänkt mycket sedan du började på behandling och livet är för kort för att noja sig över några kilon. Finns så mycket annat att bry sig om. Och du är så glad nu och inspirerar mig!"

Blev alldeles stum. Blev så glad om hon tänker om för hennes prat har påverkat mig mycket genom åren men jag har inte vågat säga något. Inte ens nu när jag börjat i behandlingen. Och sockerkakans två skivor glömdes ju helt.

Som sagt, det finns så mycket annat att bry sig om! Och då kan man njuta av livet och när man är bortbjuden kan man slå till med två skivor...

Fortsätter

Ska bort över helgen. Ska klara av att fortsätta vara avkopplad och glad. Att bara kunna njuta av livet. Med allt som det innebär...

Bryta gamla tankar

Gamla tankar kommer tillbaka. När jag träffar en kille vill jag äta mindre för att bli mindre. Men jag frångår inte matplanen. Ska fortsätta äta alla mål.

Bara känna den bra magkänslan jag har. Och fortsätta må bra.

Vad är vad?

Funderar på vikt. Jag vet att jag inte vill väga vad jag väger nu men samtidigt är jag inte nojig över det utan tänker just nu att det blir bra när jag börjar träna igen. Är det ÄS som stör eftersom jag vill bli av med några kilon? Eller är det sunt att tycka att jag mådde bättre med ca 5 kg mindre? Jag har ju ändå BMI strax över 25. Och jag känner ju ingen panik att gå ner dem, och har inga tankar på att svälta mig eller kompensera. Har ju kvar mitt lugn i kroppen.
Ibland är det svårt att veta hur mycket som är ÄS och vad som är ok...

98 dagar

Ännu en vecka klarad. En vecka som har varit jättebra. Jag har verkligen kunnat konstatera att det har vänt. Jag har varit nere i värsta mörkret men är inte kvar där. Har lämnat det och klättrar stadigt uppåt!

I am what I am

I am what I am - I am my own special creation
So, come take a look, give me the hook or the ovation.
It´s my world that I want to have a little pride in
My world, and it´s not a place I have to hide in

Life´s not worth a damn, `til you can say: I am what I am

I am what I am, I don´t want praise, I don´t want pity.
I bang my own drum, some think it´s noise, I think it´s pretty.
And so what if I love each feather an each spangle,
Why not try and see things from a diff’rent angel?
Your life is a sham, ‘til you can shout out:
„I am what I am"

I am what I am and what I am needs no excuses
I deal my own deck - sometimes the ace, sometimes the deuces.

It’s one life and there’s no return and no deposit:
One life, so it’s time to open up your closet.
Life’s not worth a damn ‘til you can shout out:
„I am what I am"

I am what I am, am what I am needs no excuses.

I deal my own deck - sometimes the ace, sometimes the deuces.
It’s one life, and there’s no return and no deposit:
One life, so it’s time to open up your closet:
Life’s not worth a damn ‘til you can shout out:

„I am what I am"

I am, I am, I am good
I am, I am, I am strong
I am, I am, I am worthy
I am, I am , I belong

I am, I am, I am useful
I am, I am, I am, I am true
I am, I am somebody
I am as good as you.
Yes I am what I am!


Gloria Gaynor.
Suverän text!

Avkopplad

Hade en underbar dag igår. Större delen av dagen i manligt sällskap och utan att jag nojade ut i hur magen såg ut när jag satt och hur mycket jag åt etc. Jag kunde koppla av och bara njuta av dagen. Det har jag inte kunnat göra på många år. Otroligt skönt!

Och idag ska jag hitta till något vatten och bada. Och jag ska göra det i bikini. Och slappna av för alla tittar inte på mig. Och gör de det får de se de hur glad jag är!

Hålla in magen

Jag håller ju alltid in magen. Det tillhör ju vardagen för de flesta av det kvinnliga könet men för oss ätstörda har det en ännu starkare innebörd. Jag ska alltid hålla in magen så jag knappt kan andas.
Har fått frågan på behandlingen "vad skulle hända om du inte höll in magen?" Ojojoj, alla skulle ju se hur tjock jag är! Eller?
Jag kommer på mig själv mer att jag inte håller in magen lika förtvivlat mycket. Kommer på mig själv att jag glömmer att hålla in den så mycket det bara går. Visserligen håller jag in den lite och det kommer jag nog alltid att göra men jag kan andas igen. Och jag kan se och märka andra människor och andra saker om jag inte hela tiden koncentrerar mig på att hålla in magen.
Vad mycket mer man ser och känner när inte skallen är full av ätstörningstankar dygnet runt!

Och: Ingen har påpekat att jag ser tjock ut när jag glömmer hålla in magen. För det är ingen som går och kollar på min mage varje dag förutom jag själv. Det de ser är en gladare Tokerina.

Träningsvärk

Har lite träningsvärk idag efter joggingrundan igår. Har inte haft träningsvärk sedan jag började på behandlingen. Är en skön känsla att ha, att kroppen har jobbat. Men utan den ångesten jag har haft förut runt träning.
Jag måste inte träna varje dag. Jag ska träna för att må bra.

Glad

Vill bara säga att jag är glad! Har väldigt bra dagar nu:
Vågen bestämde inte över mig.
Jag konfronterade det jag hakade upp mig på.
Inser att hela världen inte tycker att jag är värdelös.

Och kan inte låta bli att ta samma bild igen. Det är så jag känner mig nu!
Som en glad smiley!

Höra det man vill

Jag har tänkt igenom det där om "smal och fin". Och pratat med kompisen som sa det. Hon menade att hon verkligen inte kunnat se på mig att jag var sjuk. Det var därför hon sa så. Och hon bad om ursäkt för att hon uttryckt sig klumpig.
Men är det hennes fel?
Börjar inse mer och mer att jag verkligen inte hör det människor säger. Jag hör det jag vill höra att de säger. Jag vrider runt det jag hör i skallen och det är alltid till min nackdel jag förvrider... Varför?
Varför kan jag inte bara lyssna på verkligheten? Och om jag missförstår eller tror något så måste jag fråga om vad som menas.
Kan inte hålla på så här och inte lyssna... Tänk vad jag måste missa en massa saker! Bra saker som jag gör till dåliga. Helt idiotiskt!
Ingen kan påstå att man blir smart av en ÄS... Man gör så dumma saker mot sig själv.

Vägning

Jag vägde mig i morse. Första gången på länge. Och det var ju inget kul. Hade gått upp. Visserligen pyttelite, men det brukar räcka för att jag ska flippa ut.

Men inte idag!
Blev lite sur i morse precis när jag klev av vågen men kom på nu när jag kom hem att jag har inte tänkt på det mer under dagen. Inte alls. Och det har inte påverkat mitt humör när jag ätit. Så skönt!
Vågens siffror avgör inte vem jag är. Eller hur bra jag är. Kan den insikten fastna i skallen nu?

Dagens känsla

Kände idag att jag verkligen mår bättre. I grunden.
Jag är lugnare och gladare!









Och jag känner att jag inte har ändrat i min personlighet.
Jag är fortfarande Tokerina.
Men en mer äkta och glad Tokerina.

Mitt ansvar

Skönt att vara tillbaka i rutinerna igen men samtidigt var det skönt att känna att jag klarade mig själv under ledigheten. Fast då var jag ju ledig och gjorde var jag ville. Kommer bli en helt annan sak när jag ska tillbaka till jobbet. Det är väl där min största oro inför framtiden ligger. Att jag ska falla tillbaka i gamla mönster och ta på mig för mycket och trycka ner mig själv igen. Och det är bara en person som kan se till att det inte blir så. Jag själv. Visst kanske jag kan få hjälp av kollegorna men jag måste tala om jag behöver det och i så fall vilken hjälp jag behöver. Så ansvaret är mitt. Det gäller ju hela mitt liv. Det är bara jag som kan se till att det blir bra.

91 dagar

91 dagar.
3 månader som är fria.

Det är många dagar som jag har klarat! Jag kan. Jag må inte vara smal och fin men jag kan.

Smal och fin? Inte längre...

Pratade med en gammal kompis idag som jag inte pratat med på ett tag. Berättade att jag var sjukskriven och gick på behandling för min bulimi. Får då till svar: "Men du som var så smal och fin när vi sågs senast?"
Ok. Alltså är det smal = fin. Gå upp = ful. Alltså måste jag gå ner. För jag har gått upp sedan jag träffade henne.

Blir så trött på att det alltid ska kommenteras om vikt, inte bara till mig utan i hela samhället. Och det är alltid att "vad fin du är när du gått ner" och liknande.
Och smal och fin ska man va.
Idag är jag inte smal. Och alltså inte fin.

Men jag är jag. Och jag kämpar hårt för att vara jag och att acceptera detta och försöker tycka om mig själv. Och jag har accepterat vissa saker.

Men jag är inte smal. Och alltså inte fin...

Ångest & oro = illamående

Har haft bra dag. Var på bio och åt på restaurang. Mådde bra ända fram tills jag fick ett sms från bästa vännen att hon var på sjukhus. Genast blev jag illamående och ville kräkas. Kände mig för mätt och stor som en flodhäst på två sekunder. Fast det hade gått flera timmar sedan jag åt.
Vad hade ändrats?
Att jag vart orolig. Att jag inte hade kontroll.
DÅ slår fröken bulimi till och vill styra upp... Hjälpa till att döva allt.
Det är nu det är som jobbigast att stå emot. Det är nu jag måste hantera min ångest och min oro på andra sätt. Att tillåta mig att känna.
Det är nu det är jobbigt...
Jävligt jobbigt.

Uppdatering: bästa vännen är hemma igen.

Restaurangbesök

Idag ska jag inte vara själv. Ska iväg och träffa en kompis och ikväll ska vi gå ut och äta. Vilken skillnad det är för mig att äta ute nu mot förut!
Jag slänger ju inte pengarna i sjön längre genom att först äta och sedan göra sig av med det direkt... Och stressen över hur toaletterna såg ut på restaurangen, om de var så jag kunde kompensera utan att någon hörde är borta. Toalettbås var mardrömmen förut...
Men även hur avslappnad jag är mot de övriga på restaurangen och även den som är med mig. Förr koncentrerade jag mig på alla andra, det gör jag inte längre. Visst finns tankar kvar ibland men inte alls som då när jag enbart såg hur mycket alla andra åt. Hur mycket lämnade de kvar på tallriken.
Var ute i torsdags med och kom på när vi hade ätit klart att jag inte hade observerat något annat bord under måltiden. Inte ens mitt sällskap, utan åt min portion, pratade och njöt av en trevlig kväll.
Så det går att ändra sig. Ska bara se till att det blir så varje gång. Är inte där än, men är på väg!