Vart strålande jul!

Är så glad!
Denna julen har varit så bra. Har lyckats med maten, umgänge och utmaningar. Har saknat dottern som är på andra sidan jorden men har inte deppat ihop över det för hon har det bra där.
Har vågat göra nya saker, varit på fest med Bs vänner utan att känna någon och pratade med folk och hade jätteskoj. Har ätit bra, utan att proppa i mig eller svultit.
Och har kunnat koppla av. Tackade B idag för att jag att jag fick följa med. Han kan aldrig förstå hur mycket detta har betytt för mig. Men jag vet. Otroligt mycket.
Jag kan klara av "jobbiga" helger.
Jag kan leva...

23:e mot något nytt

Den 23:e idag. Har hatat den 23:e. I år gör jag inte det. Men jag saknar min dotter. För första gången ska jag inte träffa henne alls under helgerna då hon är bortrest utomlands med vänner. Även om hon är vuxen är hon saknad mycket. Vi står varandra nära då det varit vi i många år. Hon och jag. Visserligen har det varit ett av mina problem att jag har försökt vara en superförälder. Eftersom hennes pappa inte varit där så ofta så har jag försökt vara lika bra som två förälder. Det går inte. Jag vet det nu. Jag kan bara vara jag.

Men idag åker jag med B. Lämnar all gammal ångest hemma hoppas jag. Åker till något nytt. Men jag har i hjärtat med min familj. Utan skuldkänslor hoppas jag. Bara har dem med mig.

Hoppas alla får en riktigt God Jul!

Elefanten som är lugnare

Har lugnat ner mig från paniken igår även om jag fortfarande känner mig som en elefant. Dessa provrum... Vem designar dem och ljuset? Men det är ju inte bara vi som har eller haft ÄS som får panik av dem.

Har låtit bli godiset idag på jobbet men tog en bit tårta när det bjöds på det till fikat. Som kollegan uttryckte det: Frossarhelgen har börjat. Men denna jul ska inte bli någon frossarhelg för mig. För första gången på väldigt länge ska jag äta tills jag blir mätt. Inte mer. Och inget dumt ska göras. Ska bara försöka njuta.

Varför gick jag in?

Jag ska inte gå in i provrum.
Jag ska inte gå in i provrum.
Jag ska inte gå in i provrum.

Fan.
Tvivlade mindre i morse. Kände mig mindre då. Inte nu.

Jävla provrum. Jävla lampor.

Mindre tvivel

Helgen har varit väldigt bra. Känner mig tryggare och lugnare igen. Tappar ibland att jag vet att jag är omtyckt av min familj, vänner och av B. Men när jag tvivlar på mig själv så tvivlar jag på att andra tycker om mig. Men tvivlet blir mindre för varje gång. Så jag går vidare och ser fram emot den dagen jag inte tvivlar alls.

Gick

Jag gick. Och kom hem vid fem i morse... Hade jättekul!
Och som jag visste så sa ingen att jag var tjock. Så glad att jag gick! Men är trött...

Ska gå!

Nu känner jag igen gamla mönster. Har ju vibbar inför julen som ger osäkerhet. Har tjocktankar och andra tankar om att jag inte duger. Men jag kämpar på för jag vet att det kommer ändras när jag överlevt julen.
Blev bjuden på fest ikväll hos B:s vänner. Och klart jag säger ja, jag vill ju träffa B:s vänner. Men känner igen klumpen jag fick i magen när jag tackade ja. Nervositeten och osäkerheten frodas! Jag som är stå stor nu, vad ska alla tycka? Jag som ska äta jullunch idag då får jag i mig ännu mer mat osv osv...

Så det enda raka för att inte ÄS ska vinna utan att jag är den som är starkare av oss är att gå ikväll. Inte hitta på någon ursäkt för att gömma mig hemma. Stirra rädslan i ansiktet och köra över den.

Så ikväll ska jag på fest vänner! Kommer vara nervös och osäker. Men jag ska på fest, precis som den jag är.

Strålande jul eller J**la jul?

Julen påverkar mig. Jag trodde förra veckan att det var lugnt. Men vartefter julsångerna på radion ökar så ökar min ångest. Alla gamla känslor kommer upp. Jag har börjat gråta igen. Och jag gråter ensam. För vad är det att vara ledsen för det som varit? Vill inte visa. Men jag är också orolig för det som ska komma. Jag kan ju inte gråta hos B:s familj. Eller kan och kan. Jag vill inte gråta där. Jag vill inte ha med allt j**la bagage från gamla jular. Men jag har det i ryggsäcken... Så jag inbillar mig att detta är något jag behöver gå igenom ensam. Men är det så? Känns återigen att ÄS står bakom axeln och försöker lura sig in nu när jag är sårbar. OCh vem försöker jag lura? Det inte bara känns så jag vet ju att det är så!
Men jag ger mig inte. Vet hur bra jag kan må så de föregående jularnas demoner ska bearbetas. För vad är det jag känner? Egentligen?
Tänker och känner vidare. Jag jobbar vidare, nä fel ord. Just nu sliter jag för det är tungt. Men jag sliter på. För min skull. För att jag ska igenom detta och må bra.
Och jag ska kunna fira jul utan att få ångest... Kanske inte denna jul. Men jag ska framöver kunna göra det.

Vågar inte

Har en liten svacka när det gäller självförtroendet just nu. Fortfarande spökar snarkningen som gör att jag får tjock-tankar. Och jag tvivlar på mig själv.
Är inte nere på botten på något sätt men det finns tvivel. Så jag jobbar på det. Men det som stör mig mest är att jag inte vågar berätta för B hur jag mår. Är orolig för att han ska tycka att jag är jobbig. Och om jag inte berättar så frodas demonerna i mörkret. Behöver berätta. Men vågar inte. Har inget som styrker min oro men den är där ändå. Och jag vet att det är ÄS som knackar på och vill komma in. Så jag kämpar på och jag har nog snart modet att våga berätta för B. Vill vara helt ärlig!

Piggare

Efter att ha sovit i ett par dagar är jag nu piggare igen. Ska nog gå till jobbet i morgon. I morgon kommer B med! Saknar hans famn.

Sjuk

Sjuk. Och jag har varit hemma från jobbet idag. Jag fyllde inte kroppen med Ipren och gick och jobbade i alla fall som jag gjort i alla år förut. Jag är hemma och sover och tar hand om mig själv.

När bulimin slog ut

Jag stod i rulltrappan vid t-centralen på väg till jobbet. Hade börjat jobba efter mamma-ledigheten som varit jobbig med separation, pengabrist och naturligtvis att bli mamma... Mötte en gammal jobbarkompis som jag umgåtts lite med innan hon bytte avdelning. Vi bytte några snabba ord och bland det sista hon sa var: Grattis till det nya barnet! Va, sa jag? Ja, du är ju gravid!
Jag var inte gravid. Den dagen åt jag lunch och gick sedan in på toaletten och stoppade fingrarna i halsen. Där och då startade kompensationsbeteendet, detta var januari 1991. Där slog bulimin ut i full blom och ÄS var min nya inneboende.
Men man börjar ju inte bara stoppa fingrarna i halsen. Detta måste föregå av att man mår dåligt. Och jag mådde dåligt. Jag var en osäker tonåring. Men de flesta tonåringar är ju det. Jag funderar en hel del på varför min osäkerhet slog ut i tankar som inte är friska. Varför jag blev sjuk och slogs med mitt inre mörker som beboddes av min osäkerhet. Den osäkerhet som snabbt rev ner det lilla lilla självförtroende jag ibland började byggde upp.
Visst, jag gick igenom en jobbig separation som nybliven mamma, då jag och min första stora kärlek brakade med en åsksmäll. Men det är jag inte ensam om. Jag är inget unikum med mina problem jag gått igenom. Vad gjorde att jag blev sjuk? Att ÄS kunde flytta in? Kommer aldrig få veta det. Jag vet vad som triggade igång att jag började kompensera men allt innan kan jag inte peka ut varför. Bara att acceptera att det vart så. Men jag skulle vilja veta...

Julbord & våg med minne

I lördags var jag på julbord. Var med bästa vännen så jag kände mig lugn inför utmaningen då sällskapet var bra. Och jag drog inte ner på maten innan. Varken dagarna innan eller samma dag.
På julbordet åt jag mindre än vad jag brukar, tog bara av det jag ville.
Och för första gången på väldigt många år kompenserade jag inte efter, eller under. Minns inte när det var senast... Istället för att tänka på att trycka i och gå på toa så valde jag med omsorg vad jag ville äta. Brydde mig inte om kaloriantal heller utan gick helt på vad jag tyckte var gott.
En stor utmaning vunnen!

I söndags vägde jag mig hemma hos B. Och jag flippade inte ut över vikten men vikten memorerades i vågen. Smärre panik! Han kan ju inte få se vad jag väger! Ställde mig på vågen igen men inte med hela tyngden för att en annan lägre siffra skulle komma i minnet på vågen. När jag var klar pustade jag ut och undrade sedan vad i h****te jag höll på med...
Viktfobin finns lite kvar, bara att konstatera. Men jag reagerar ju inte över allt så den är mycket mindre. Men den finns kvar i mindre dos. Och gör att jag ibland gör skrattretande löjliga saker... Men det går framåt.
Idag skrattar jag åt mitt beteende och tänker: nya tag nästa gång!

Dagens känsla

Dagens känsla: bubbligt.
Det bubblar inom mig.
Det bubblar av glädje.
Jag är glad för att jag sa vad jag tyckte.
Jag är glad för att jag klarar utmaningar.
Jag är glad att jag vågar känna.
Jag är glad för att jag vågar leva!

Inaktuell beskrivning

Jag har i flera år haft en kort beskrivning av mig själv: Kort, tjock och klumpig. Eller variant 2: Kort, tjock och värdelös. Hade jag en bra dag körde jag variant 1 annars variant 2...

Idag har jag halkat 2 gånger under promenaden till jobbet. Och jag har åter igen lyckats spärra mitt bankkort. Sista gången var i augusti. Jag klantade till det när jag skulle betala på nätet med kort och dosa... : )

Förr skulle jag ha tagit detta som ett bevis på hur klumpig och värdelös jag är. Tagit det som bevis och tryckt ner mig själv och upprepat min beskrivning ännu mer... Som bulimiker så tog jag allt som bevis på sin värdelöshet. Hur orkade jag trycka ner mig själv så mycket i så många år?
Idag blir jag fnissig och kan skratta åt det. Jag blir inte värdelös bara för jag "klantar" mig. Alla gör det ibland!

Life is good... : )

Nöjd

Nu i efterhand är jag nöjd med att jag sa vad jag tänkte igår. Sedan får min kollega med kommentarerna tycka vad han vill.
Förr hade jag aldrig vågat säga något. Och för att få respekt måste jag våga stå för vem jag är. Och säga vad jag tycker.

Ännu argare

Den "roliga" kollegan kom förbi igen. Jag sa då i lugn ton: Kan du låta bli att säga såna kommentarer då det sårar och då jag kan ta åt mig.
Svaret från honom: Bantar du med eller vadå?

Jag kände att jag blev alldeles röd i ansiktet för allt adrenalin rann till och sa i skarpare ton: Du vet mycket väl att jag har haft en ÄS och att jag inte kan banta.
Svaret från honom blev: Jaja...

Är jag för överkänslig?

Kokar av ilska

Är så arg!
Min kollega som sitter i samma rum är överviktig och bantar nu. Jag fixar att hon pratar lite om detta utan att det påverkar mig. Men så har jag en kollega som gillar att retas. Och som inte kan tänka på att han sårar folk när han kommer med vad han tycker är "roliga" kommentarer. När han var inne i vårt rum nu och såg att kollegan tog en banan till mellanmål säger han: Du ska inte äta bananer. Det är så många kalorier i dem och du bantar ju.
Jag blir så jävla (ursäkta språket) arg. Han vet att jag har haft ÄS och genomgått behandling. (Och jag har ju precis lärt mig att äta bananer igen för jag vet mycket väl att det är kalorier i dem!) Och kollegan blir sårad. För hon tar åt sig med.

Så nu sitter jag här och funderar på om jag är för känslig. Ska man tåla såna här kommentarer? Jag vill helst gå ut och prata med honom och säga att det sårar kollegan och att det kan sätta igång griller i huvudet på mig. Men å andra sidan kanske jag är överkänslig?

Om jag ska prata med honom måste jag lugna ner mig lite först. Vill kunna säga det jag tycker på ett bra sätt och just nu ser jag bara rött!

Jag är viktig

Har varit en underbar dag vädermässigt. Solen sken och det gör mig alltid glad. Har hittat tillbaka till ett bättre tempo igen på jobbet. Känner att jag har hittat balansen igen. Känns så skönt när man haft en eller ett par skitdagar eller oro i kroppen för något att jag nu vet att jag tar mig igenom. Jag rasar inte längre ner i avgrundsdjupet utan jag har det tufft och sedan går det uppåt igen.

Har tänkt mycket på detta att jag alltid vill prioritera alla andra. Det är något jag måste fortsätta öva på. Att inse att jag ska hjälpa och stötta andra men den viktigaste människan för mig är jag.