Läste igenom mitt förra inlägg.
Det var långt, men jag blir så glad när jag läser det.
Så glad över mitt liv nu.
Och det är fortfarande så stort att jag är frisk!
Att jag numera aldrig vaknar med den ångest och det självhat som förut var standard varje morgon. Jag kunde ta mig ur det svarta hålet och numera ha skitdagar, "normala" dagar och såna här sköna dagar. Ha ett liv. Det är det jag har. Säger det igen, för min skull: Ett liv.
Och jag reser mig upp igen när jag fallit.
För min skull.
För jag är värd det.
Friskhet är Frihet.
torsdag 31 mars 2011
Inte den jag en gång var
Sökte efter ett dokument på datan, hittade ett där jag skrivit dagbok. Ruggig läsning. Om jag någon gång glömmer vilken skillnad det är på mig nu och då är det bara att läsa de raderna...
När jag läser bland annat dessa rader minns jag precis i vilket jävla mörker jag var...
Livet är inte så levande alla dagar. Ett vacum som suger tag så man inte kommer ur tankekvarnen som mal runt de tråkiga tankarna. Det är alltid de deprimerande tankarna som fastnar i kvarnen… De positiva bara glider igenom lätt och sen är de borta. De är glada, positiva och väldigt glatta. De smiter förbi snabbare än en vind…
När ingen har tid för att lyssna och ingen kan inte se hur jag mår och när man är rädd för att störa och vara för påträngande det är då det nattsvarta mörkret sänker sig även om solen försöker blända… När ingen verkar tycka att man är ok som människa. Jag vet att jag kan attrahera det motsatta könet med min kropp (som är äcklig så fattar inte riktigt varför) men mina tankar verkar ingen intresserad av.
Jag vet att jag är en bra kompis när det gäller att lyssna på deras problem men mina har ingen tid med. Ingen vill bara prata. Ingen vill bara höra hur jag mår. Ingen som vill mig nåt mer än att ta fördel för deras egen skull. Men jag förstår dem. Mina tankar är inga bra tankar för när jag ger små vinkar om hur jag mår och hur jag tänker och får jag respons ”men så kan du ju inte tänka”. Alltså tänker jag fel. Och tänker jag fel så är det är mig det är fel på. Med andra ord är det mitt fel att jag mår så här och jag förtjänar inte att må bättre eftersom jag är knäpp.
Jag söker kontakt, men med min rädsla att bli sårad i bakgrunden så söker jag på konstiga sätt… Ingen förstår och de flyr då jag beter mig underligt och inte verkar vilja ha någon nära. Finns det ingen människa som kan se igenom min mur? Inga vänner ser, ingen släkt ser, inga kollegor ser… Är den så hög att ingen kan märka den lilla människan bakom?
Min kropp blir tung av grubblerier och hjärnan går på högvarv med de deprimerande tankarna… Och min själ, om jag nu har någon, ligger i dvala…
Vaccumet suger ur all min kraft och jag blir alldeles tom inuti. Men jag gör samma sak idag som jag gjorde igår; sätter på mig ansiktet och spelar normal…
Biter ihop och lider vidare. Men är så ensam…
En ny dag och en ny vecka, kanske ger det nya möjligheter? På promenaden till jobbet i morse var jag på väg att gråta så många gånger. Måste försöka hinna gråta ut innan dottern kommer hem ikväll. Behöver rensa huvudet, är för känslig nu.
Undrar när min tur kommer? Eller frågan är väl snarare, om den kommer?
En ny månad idag, februari har kommit. Men trots att det är en vintermånad att se fram emot och att jag inte hann gråta ut igår så var det en lättare morgon idag. Jag svettades loss på motionscykeln nere på gymmet i 45 minuter. Träningen gör mig i alla fall gott, förra veckan hann jag med åtta pass och jag hoppas på minst sex den här veckan. Svettiga kläder finns det gott om vid min tvättning. Blev lite gladare igår när jag hittade att jag dubbelbetalt en räkning, det var därför jag var pankare än någonsin. Trodde jag först blivit helt tokig när jag inte fick saldot att stämma, men efter att ha pratat med människorna som arbetade på A-kassan (dit jag hade betalat dubbelt) och fått höra om deras stelbenta demokrati så insåg jag att det var de som var knäppa. Alltid något, en framgång för mig!
Hur ensam är jag? Jag verkar ju inte passa in någonstans… Jag fungerar nog bara själv och mol ensam… För alla andra har fullt upp med sina liv och har inte tid med mig…
Har beslutat mig för (igen) att jag inte ska bry mig om vad de andra tycker. Jag är den jag är. That’s it. Och jag kommer vara så glad för alla andra och jag kommer må så dåligt själv. Jag kan ju iaf alltid låtsas… Gömma mina mörkaste hemligheter…
Solen hjälper nu när den skiner och jag känner att livet återvänder en del. Men till vilken nytta undrar jag när det känns som jobbigast. Jag passar ju inte in någonstans eller med någon… Vad vill de ha? Inte mig.
Det går snabbt nerför och långsamt uppåt. Just nu är jag lite uppe igen och mår ganska bra men har mycket i att hålla reda på. Snurrar i huvudet…
Ibland går det fortare neråt än någonsin. Fick höra i helgen att jag var normal, men kan ju knappast vara det. En normal människa passar in, lyckas med sina förhållanden både vänskaps och andra och kan uppfostra sina barn. Jag kan inget av de tre punkterna så jag är körd. Kan sitta i någon lägenhet och självdö i höst. Behöver inte hitta någon jag vill ha, kan ta första som kommer, jag kommer ju ändå inte passa in… Behöver därför inte trivas heller?
What am I doing? Can somebody tell me? Need some assistance…
Varför ville jag vara kvar i detta elände så länge? Ingen ide att slå på mig själv för det men jag undrar ibland... Och jag vet definitivt att hur mycket jag än har skrivit att jag bad om hjälp så gjorde jag aldrig det. Jag tyckte att de borde se hur jag mådde. Men hur skulle de kunna göra det när jag aldrig visade hur jag mådde?
När jag läser det här blir jag så glad för att jag inte är den jag var och så stolt för att jag gjorde det. Jag sökte hjälp och tog emot när jag fick den. Jag blev frisk. Frisk från ätstörningen. Frisk att ha ett liv.
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
längre den jag en gång var
När jag läser bland annat dessa rader minns jag precis i vilket jävla mörker jag var...
Livet är inte så levande alla dagar. Ett vacum som suger tag så man inte kommer ur tankekvarnen som mal runt de tråkiga tankarna. Det är alltid de deprimerande tankarna som fastnar i kvarnen… De positiva bara glider igenom lätt och sen är de borta. De är glada, positiva och väldigt glatta. De smiter förbi snabbare än en vind…
När ingen har tid för att lyssna och ingen kan inte se hur jag mår och när man är rädd för att störa och vara för påträngande det är då det nattsvarta mörkret sänker sig även om solen försöker blända… När ingen verkar tycka att man är ok som människa. Jag vet att jag kan attrahera det motsatta könet med min kropp (som är äcklig så fattar inte riktigt varför) men mina tankar verkar ingen intresserad av.
Jag vet att jag är en bra kompis när det gäller att lyssna på deras problem men mina har ingen tid med. Ingen vill bara prata. Ingen vill bara höra hur jag mår. Ingen som vill mig nåt mer än att ta fördel för deras egen skull. Men jag förstår dem. Mina tankar är inga bra tankar för när jag ger små vinkar om hur jag mår och hur jag tänker och får jag respons ”men så kan du ju inte tänka”. Alltså tänker jag fel. Och tänker jag fel så är det är mig det är fel på. Med andra ord är det mitt fel att jag mår så här och jag förtjänar inte att må bättre eftersom jag är knäpp.
Jag söker kontakt, men med min rädsla att bli sårad i bakgrunden så söker jag på konstiga sätt… Ingen förstår och de flyr då jag beter mig underligt och inte verkar vilja ha någon nära. Finns det ingen människa som kan se igenom min mur? Inga vänner ser, ingen släkt ser, inga kollegor ser… Är den så hög att ingen kan märka den lilla människan bakom?
Min kropp blir tung av grubblerier och hjärnan går på högvarv med de deprimerande tankarna… Och min själ, om jag nu har någon, ligger i dvala…
Vaccumet suger ur all min kraft och jag blir alldeles tom inuti. Men jag gör samma sak idag som jag gjorde igår; sätter på mig ansiktet och spelar normal…
Biter ihop och lider vidare. Men är så ensam…
En ny dag och en ny vecka, kanske ger det nya möjligheter? På promenaden till jobbet i morse var jag på väg att gråta så många gånger. Måste försöka hinna gråta ut innan dottern kommer hem ikväll. Behöver rensa huvudet, är för känslig nu.
Undrar när min tur kommer? Eller frågan är väl snarare, om den kommer?
En ny månad idag, februari har kommit. Men trots att det är en vintermånad att se fram emot och att jag inte hann gråta ut igår så var det en lättare morgon idag. Jag svettades loss på motionscykeln nere på gymmet i 45 minuter. Träningen gör mig i alla fall gott, förra veckan hann jag med åtta pass och jag hoppas på minst sex den här veckan. Svettiga kläder finns det gott om vid min tvättning. Blev lite gladare igår när jag hittade att jag dubbelbetalt en räkning, det var därför jag var pankare än någonsin. Trodde jag först blivit helt tokig när jag inte fick saldot att stämma, men efter att ha pratat med människorna som arbetade på A-kassan (dit jag hade betalat dubbelt) och fått höra om deras stelbenta demokrati så insåg jag att det var de som var knäppa. Alltid något, en framgång för mig!
Hur ensam är jag? Jag verkar ju inte passa in någonstans… Jag fungerar nog bara själv och mol ensam… För alla andra har fullt upp med sina liv och har inte tid med mig…
Har beslutat mig för (igen) att jag inte ska bry mig om vad de andra tycker. Jag är den jag är. That’s it. Och jag kommer vara så glad för alla andra och jag kommer må så dåligt själv. Jag kan ju iaf alltid låtsas… Gömma mina mörkaste hemligheter…
Solen hjälper nu när den skiner och jag känner att livet återvänder en del. Men till vilken nytta undrar jag när det känns som jobbigast. Jag passar ju inte in någonstans eller med någon… Vad vill de ha? Inte mig.
Det går snabbt nerför och långsamt uppåt. Just nu är jag lite uppe igen och mår ganska bra men har mycket i att hålla reda på. Snurrar i huvudet…
Ibland går det fortare neråt än någonsin. Fick höra i helgen att jag var normal, men kan ju knappast vara det. En normal människa passar in, lyckas med sina förhållanden både vänskaps och andra och kan uppfostra sina barn. Jag kan inget av de tre punkterna så jag är körd. Kan sitta i någon lägenhet och självdö i höst. Behöver inte hitta någon jag vill ha, kan ta första som kommer, jag kommer ju ändå inte passa in… Behöver därför inte trivas heller?
What am I doing? Can somebody tell me? Need some assistance…
Varför ville jag vara kvar i detta elände så länge? Ingen ide att slå på mig själv för det men jag undrar ibland... Och jag vet definitivt att hur mycket jag än har skrivit att jag bad om hjälp så gjorde jag aldrig det. Jag tyckte att de borde se hur jag mådde. Men hur skulle de kunna göra det när jag aldrig visade hur jag mådde?
När jag läser det här blir jag så glad för att jag inte är den jag var och så stolt för att jag gjorde det. Jag sökte hjälp och tog emot när jag fick den. Jag blev frisk. Frisk från ätstörningen. Frisk att ha ett liv.
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
längre den jag en gång var
tisdag 29 mars 2011
Mindre oro
Katten har tratt och smörjs med salva. Någon allergisk reaktion gissas på av veterinären. Hon somnade nära mig igår. Så just nu mindre oro igen. :)
måndag 28 mars 2011
Orolig
Orolig. Min katt mår inte riktigt som hon ska, ska till veterinären i eftermiddag. Katten är i den åldern allt kan hända så har magont av oro. Vill inte att det ska vara något illa...
torsdag 24 mars 2011
Varför beroende
Hörde på ett radioprogram om shoppingberoende. En forskare sa att alla beroenden (droger, alkohol, mat, shopping) beror till 50% på ärftlighetssårbarhet och 50% på omgivningsfaktorer. Intressant tanke!
tisdag 22 mars 2011
Hinner inte just nu
Nu när jag är sliten ska jag vara bättre på att säga "nej, jag hinner just nu" om det blir för mycket på jobbet. Men det är inte lätt när kollegor då suckar djupt...
Men jag ska stå på mig!
Men jag ska stå på mig!
måndag 21 mars 2011
Blandat
Vårdagjämning. Går åt ljusare dagar, och det hjälper en människa som jag som älskar sol och värme.
Jag mår ok men är sliten efter de senaste månaderna. Dödsfall, utflyttning av barn, sömnsvårigheter, kort återfall i ÄS, stressigt på jobbet gör att jag inte direkt känner mig piggelin. Har prioriterat mig själv och bokat in en dag ledig, ska på spa alldeles solo och bara vara.
Annars tänker jag mycket på livet i stort. Lite vad allting går ut på. Det är naturligt att sådant kommer när döden kommer nära. Men jag tror att det jag funderade ut på behandlingen fortfarande stämmer:att vara i nuet, njuta av dagen och känna alla känslor. Gör jag det valet varje dag väljer jag rätt. För det är mitt val och ingen annans.
Jag kommer inte att orka eller kunna göra det bästa valet varje dag i resten av mitt liv men det är ok, för jag kan resa mig igen. Och återgå till att göra bra val.
Jag har en del av mina problem kvar, som att jag har svårt att visa mig ledsen. Men det är också ok, för jag vet att jag har dem. Och då kan jag jobba med dem.
Idag ska jag träna igen, valde att låta bli förra veckan då jag märkte att jag påverkades av en kollega för mycket. Blev att jag ville träna för att vara lika duktig som henne, och det är fel orsak. Känns bättre nu så idag går jag ner till träningslokalen för att jag mår bra av det.
Jag mår ok men är sliten efter de senaste månaderna. Dödsfall, utflyttning av barn, sömnsvårigheter, kort återfall i ÄS, stressigt på jobbet gör att jag inte direkt känner mig piggelin. Har prioriterat mig själv och bokat in en dag ledig, ska på spa alldeles solo och bara vara.
Annars tänker jag mycket på livet i stort. Lite vad allting går ut på. Det är naturligt att sådant kommer när döden kommer nära. Men jag tror att det jag funderade ut på behandlingen fortfarande stämmer:att vara i nuet, njuta av dagen och känna alla känslor. Gör jag det valet varje dag väljer jag rätt. För det är mitt val och ingen annans.
Jag kommer inte att orka eller kunna göra det bästa valet varje dag i resten av mitt liv men det är ok, för jag kan resa mig igen. Och återgå till att göra bra val.
Jag har en del av mina problem kvar, som att jag har svårt att visa mig ledsen. Men det är också ok, för jag vet att jag har dem. Och då kan jag jobba med dem.
Idag ska jag träna igen, valde att låta bli förra veckan då jag märkte att jag påverkades av en kollega för mycket. Blev att jag ville träna för att vara lika duktig som henne, och det är fel orsak. Känns bättre nu så idag går jag ner till träningslokalen för att jag mår bra av det.
onsdag 16 mars 2011
Visa känslor
Eftersom jag är inte är den jag en gång var så gör jag inte det jag tänker när jag tänker fel... (Tjusig mening, men tydlig i min hjärna) : )
Eftersom jag sörjer tänker jag att alla försvinner för eller senare. (Sant eftersom det enda säkra är att vi alla ska dö någon gång.)
Min första tanke som vill smyga sig in är "inte bra att visa B hur mycket jag älskar honom". Försvarstänket som är helt idiotiskt! Så istället för att inte visa skickar jag ett sms att jag älskar honom. Bara för att visa vad jag känner.
Jag vinner inget på att försöka skydda mig inför det som kanske händer i morgon, om ett år eller om fyrtio år. Det enda som händer är att jag förlorar livets alla bra dagar pga rädsla om jag tänker så...
Eftersom jag sörjer tänker jag att alla försvinner för eller senare. (Sant eftersom det enda säkra är att vi alla ska dö någon gång.)
Min första tanke som vill smyga sig in är "inte bra att visa B hur mycket jag älskar honom". Försvarstänket som är helt idiotiskt! Så istället för att inte visa skickar jag ett sms att jag älskar honom. Bara för att visa vad jag känner.
Jag vinner inget på att försöka skydda mig inför det som kanske händer i morgon, om ett år eller om fyrtio år. Det enda som händer är att jag förlorar livets alla bra dagar pga rädsla om jag tänker så...
Inte den jag en gång var
Röster genom tiden
genom decennier och drömmar
från platser utefter stigen
Spruckna röster, spruckna sömmar
Natten har sitt eget guld
men jag har vakat nog
jag sitter vid vatten
under en himmel som log
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
den jag en gång var
Jag log åt några rader
"Den bästa dagen är en dag av törst"
Jag tar dom som dom kommer
gör det viktigaste först
Det måste sätta sig i bröstet
i varje hjärtas slag
Ta det lugnt, gör det enkelt
Bara för idag
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
den jag en gång var
Vad höll jag kvar
Vad hade jag för det
Musiken hade tystnat, dansen var slut
Men jag trodde det var jag som förde
Det är lika långt till stjärnorna
som stjärnorna har till mig
Men det är nära till mitt hjärta
när jag tänker på dig
Vi är kanske dom som överlevde
nog är det märkligt, min vän
All denna längtan som tar en bort
när man bara
när man bara vill hem
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
längre den jag en gång var
Toni Holgersson
Texten är så sann. Jag är inte alla dagar den jag vill vara, men jag är tack och lov inte heller längre den jag en gång var!
genom decennier och drömmar
från platser utefter stigen
Spruckna röster, spruckna sömmar
Natten har sitt eget guld
men jag har vakat nog
jag sitter vid vatten
under en himmel som log
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
den jag en gång var
Jag log åt några rader
"Den bästa dagen är en dag av törst"
Jag tar dom som dom kommer
gör det viktigaste först
Det måste sätta sig i bröstet
i varje hjärtas slag
Ta det lugnt, gör det enkelt
Bara för idag
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
den jag en gång var
Vad höll jag kvar
Vad hade jag för det
Musiken hade tystnat, dansen var slut
Men jag trodde det var jag som förde
Det är lika långt till stjärnorna
som stjärnorna har till mig
Men det är nära till mitt hjärta
när jag tänker på dig
Vi är kanske dom som överlevde
nog är det märkligt, min vän
All denna längtan som tar en bort
när man bara
när man bara vill hem
Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
längre den jag en gång var
Toni Holgersson
Texten är så sann. Jag är inte alla dagar den jag vill vara, men jag är tack och lov inte heller längre den jag en gång var!
tisdag 15 mars 2011
Saknad
Vissa dagar och vissa stunder slår sorgen och saknaden till med full kraft. Det jobbiga är att jag aldrig är beredd på när det kommer.
Vara ledsen, låta tårarna rinna och känna allt det svarta, eländiga och sorgsna.
Jag saknar honom...
Vara ledsen, låta tårarna rinna och känna allt det svarta, eländiga och sorgsna.
Jag saknar honom...
måndag 14 mars 2011
Siffror
Märkte i morse att jag fortfarande blir glad när det är minus på vågen. Det är inte fel att bli glad över det, men jag känner igen känslan att det är mer än "normalt" glad...
Så nu åker vågen undan ett tag igen. För siffrorna på vågen definierar inte vem jag är. Siffrorna visar min vikt, inget mer.
Så nu åker vågen undan ett tag igen. För siffrorna på vågen definierar inte vem jag är. Siffrorna visar min vikt, inget mer.
fredag 11 mars 2011
Anti-jante lagen
Detta behövs upprepas!
Anti-jantelagen
§1 Du ska tro att du är enastående
§2 Du är värd långt mer än du tror
§3 Du kan lära dig allt
§4 Du är bättre än de flesta andra
§5 Du vet mycket mer än många andra
§6 Du har mycket att vara stolt över
§7 Du duger till allt
§8 Du ska inte be om ursäkt för dig själv
§9 Du har någon som bryr sig om dig
§10 Du har kunskaper att lära ut
§11 Du levererar
§12 Du gör någonting av dina idéer
§13 Du har kul
§14 Du ska leva efter ANTI-jantelagen
Anti-jantelagen
§1 Du ska tro att du är enastående
§2 Du är värd långt mer än du tror
§3 Du kan lära dig allt
§4 Du är bättre än de flesta andra
§5 Du vet mycket mer än många andra
§6 Du har mycket att vara stolt över
§7 Du duger till allt
§8 Du ska inte be om ursäkt för dig själv
§9 Du har någon som bryr sig om dig
§10 Du har kunskaper att lära ut
§11 Du levererar
§12 Du gör någonting av dina idéer
§13 Du har kul
§14 Du ska leva efter ANTI-jantelagen
onsdag 9 mars 2011
"Bara..."
Har kommit på en sak jag gör omedvetet.
Om jag skickar sms till någon skriver jag oftast: "Jag ville bara..." Samma sak om jag ringer till någon. "Jag ville bara..."
Varför sätter jag in ordet bara? Det är som att det jag vill säga inte är viktigt. Och så är det inte. Detta hänger kvar sedan alla år med att hata sig själv och att då anse att jag är värd något. Och eftersom det inte stämmer så är det inte bra att beteendet med att skriva bara är kvar.
Så från och med nu försöker jag att ta bort ordet "bara". För det jag har att säga är mer värt än så!
Om jag skickar sms till någon skriver jag oftast: "Jag ville bara..." Samma sak om jag ringer till någon. "Jag ville bara..."
Varför sätter jag in ordet bara? Det är som att det jag vill säga inte är viktigt. Och så är det inte. Detta hänger kvar sedan alla år med att hata sig själv och att då anse att jag är värd något. Och eftersom det inte stämmer så är det inte bra att beteendet med att skriva bara är kvar.
Så från och med nu försöker jag att ta bort ordet "bara". För det jag har att säga är mer värt än så!
tisdag 8 mars 2011
måndag 7 mars 2011
Arbetskompensera
Idag ska en kollega: "jag vill inte att när du ska vara ledig eller borta några timmar gör en massa av mitt jobb bara för att du ska kompensera".Hon har iakttagit att när jag ska vara ledig (om än bar några timmar) så tar jag åt mig en massa jobb innan för att avlasta de som ska jobba när jag är borta. Jag kompenserar alltså på många sätt...
Det var jobbigt att höra men jag blev samtidigt glad för att hon sa till mig. För jag har inte tänkt på att jag gör det och hon sa det inte för att klaga utan för att jag ska må bra och inte jobba för alla andra. Det värmer.
Det "duktiga-kvinnan"-syndromet sitter djupt. Men det går att ändra om jag lyssnar vad andra säger. Och denna gång väljer jag att lyssna och göra som hon säger.
Det var jobbigt att höra men jag blev samtidigt glad för att hon sa till mig. För jag har inte tänkt på att jag gör det och hon sa det inte för att klaga utan för att jag ska må bra och inte jobba för alla andra. Det värmer.
Det "duktiga-kvinnan"-syndromet sitter djupt. Men det går att ändra om jag lyssnar vad andra säger. Och denna gång väljer jag att lyssna och göra som hon säger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
