Snart midsommar

Märker väldigt tydligt när jag hamnar i gamla mönster. Har varit stressad med mycket på jobbet och har tagit på mig mycket privat. Velat hinna mer än jag kan. Och då tar jag åt mig av kommentarer och annat. Har varit ledsen och inte velat äta.
Men tog idag tag i det och ringde och pratade med min mamma. Pratade även med en kollega. Och nu känns det så mycket bättre. Nu slipper jag bära skiten i mig under midsommar och kan istället njuta av lediga dagar.
Stolt över mig själv när jag tar tag i det. Och mår så mycket bättre när det är gjort.

Trevlig midsommar! Hoppas ni alla får sköna dagar.

Sex och komplimanger

Det syns och märks att jag mår bra. Folk ser det. Folk ser mig. Och några säger det till mig. Under ÄS-åren har jag aldrig kunnat tro på någon komplimang. Och då menar jag verkligen ALDRIG.
Det enda som gav mig någon sorts bekräftelse på att jag kanske kunde vara lite, med betoning på lite, ok var om personen jag var tillsammans med tände på mig och ville ha sex med mig. Misstänker att det var för att jag själv hatade min kropp så mycket. För om han ville ha sex så måste han ju tända på mig så då kan ju jag inte vara helt värdelös, men å andra sidan ser han mig ju naken så då kanske han inte vill längre? Spelade ingen roll hur många gånger jag hade haft sex i förhållandet, trodde ändå alltid att han skulle få en chock av att se mig naken...Så sexet blev en konstig blandning av glädje för att han ville ha mig och rädsla för att han såg mig naken och panik för att han skulle ta i min mage. Avslappnad var inte stunden för mig... Men som i resten av livet kunde jag spela en roll bra.

Hade kvar tänket i början av mitt förhållande med B. Men jag känner nu att jag inte tänker så längre. Han tycker ju om mig och min underbara själ. Så nu har jag sex för att jag vill! Det gör skillnad... :)

Och eftersom B ser mig precis som jag är har jag börjat tro på vad folk säger på riktigt. Om jag får en komplimang, kan vara en så enkel som "vilken fin tröja", så tror jag nu inte nu att jag får komplimangen bara för att det är "synd om mig eftersom jag är helt värdelös". Personen har gett mig komplimangen för att den har sett min tröja. Inget mer. Allt sägs inte med någon bakomliggande tanke.

Ibland undrar jag hur hjärnan fungerar. Jag började reflektera över komplimanger i helgen så jag fick en och sedan kom jag in på sexet och hur jag ändrat tankesätt där... Hm... Jag är fortfarande charmigt knäpp tror jag! :)

Magi

Den underbara komplimang som B gav har satt sig fast. Och jag tror på den. Att jag är en underbar själ. Den meningen och sättet han sa det på visar mig att han ser mig. Hela mig. För den jag är. Och jag är en underbar själ.

En själ som vågar! Denna vecka har bl.a. jag vågat att...
... inte stå i sista ledet på träningen.
... berätta om att jag varit sjuk för flera.
... vågat njuta när jag varit på ett håll och släkten på ett annat.

Med andra ord, jag vågar leva. Och gamla monster och mönster kan blekna och gå bort. De är kvar än men de börjar suddas ut i kanten.
För underbara själar vågar. Vågar leva och le!
Magiskt. Rent magiskt!

En underbar själ

Mycket pågår runt om.
Jag känner stillheten.

Vänner reagerar, beter sig inte som förr.
Jag känner mig.

Jag ser och känner. Har känslor.
Känslor som gör mig glad, arg, ledsen, fnissig, sprallig, irriterad...
Känslor som gör mig levande.

Jag älskar.
Mig
B.
Min dotter.
Familj och vänner.
Jag älskar bra och dåliga sidor hos mig och andra.
Jag älskar livet. Med dåliga dagar och bra dagar.

Jag minns.
Känslan att stirra i toaletten och känna ångesten som röjde i min kropp.
Hatet mot mig själv.
Sorgen och den icke existerande glädjen.

Jag vet.
Var jag är och var jag varit.

Jag vågar.

Jag kan ha fel.
Jag kan ha rätt.

När livet river i mig och ångesten bankar kan jag andas. Jag kan gråta. Jag kan skratta. Och fortsätta leva.

Jag kan våga instämma den underbara komplimangen B gav:
Du är en underbar själ.