Har funderat mycket på julen. Jul har varit så ångestladdat för mig. Mycket press och mycket måsten. Inte lätt att uppfylla allt när man som bulimiker vill vara perfektionist och duktig ut i minsta fingerspets. Förra julen mådde jag fruktansvärt dåligt. Var inne i en mycket mörk period då.
I år ville jag inte fira med min familj. Jag älskar dem men jag vill bryta mönstret för att inte få den ångest jag haft förr. Tror det är bra för mig att få avstånd och se nåt annat. Hade funderingar på att fira men någon vän men igår frågade jag B om han ville ha sällskap. Så det blir troligtvis att jag följer med till hans familj några timmars bilfärd bort.
Så idag skulle jag ringa föräldrarna för att fråga om de kan ta katten när jag är borta. Kände mig liten. Och rädd att jag skulle såra mina föräldrar. Att de ska bli ledsna att jag inte vill vara med dem. Och mamma sa att det blir tomt utan mig. Men hon sa det inte så jag fick några skuldkänslor. Känner mig mycket lättare nu.
Men det är underligt hur traditioner tynger. Att jag vill behaga alla andra så jag som 40-åring är nervös för att berätta att jag ska fira jul borta. Men av alla mina jular har jag varit borta en. Då var jag bortrest med dottern. De kommer klara sig galant utan mig. Och jag får i år förhoppningsvis slippa all ångest och bara njuta av ledigheten. Vad som händer nästa jul kan jag inte säga nu. Det tar jag då.
måndag 30 november 2009
Stark igen
En ny dag på en ny vecka. Och jag mår bättre.
Blev en kort helg då jag jobbade lördagen med. Men på lördags eftermiddagen kom B. B som tycker om mig som jag är. Vi var ute på lördags kvällen med några kompisar. Vart en trevlig kväll. Med en del alkohol så igår var jag trött. Men jag åt riktig middag innan. Hoppade inte över någon mat trots den stress och skam jag har känt.
Stressen har lagt sig. Bara genom att jag i fredags visade lite för en kollega att jag var på väg och gråta. Kändes bättre att få visa det. Men jag tror tyvärr att hon tog åt sig. Och det är inte hon som behöver ta åt sig, utan det är andra kollegan men hon märker ingenting. Hon frågade om jag var trött i fredags. Jag är nog det svarade jag. Vad ska man säga när man sitter med tårarna i ögonen och hela halsen stockar sig?
Skammen är mindre. Har nog några små tankar i bakhuvudet om snarkningen men inte alls som i förra veckan. Och alla människor kan snarka. Inte bara kraftigt överviktiga. Jag är inte kraftigt överviktig. Kan snarka ändå. Men jag behöver påminna mig om det mer. Visste inte att denna fobi satt så djupt. Men jag tog mig igenom. Eller tar mig igenom eftersom jag fortfarande håller på.
Men nu är styrkan tillbaka! Och jag är redo att slåss igen med de dumma tankar som kommer.
Och det jag är så glad över är att trots att det var ett par tuffa dagar så har jag ätit alla mål. Inte överätit, inte hetsat, inte kompenserat. Jag tog istället och kände hur jag mådde. Jobbigt, men nödvändigt. För livet är sånt.
Blev en kort helg då jag jobbade lördagen med. Men på lördags eftermiddagen kom B. B som tycker om mig som jag är. Vi var ute på lördags kvällen med några kompisar. Vart en trevlig kväll. Med en del alkohol så igår var jag trött. Men jag åt riktig middag innan. Hoppade inte över någon mat trots den stress och skam jag har känt.
Stressen har lagt sig. Bara genom att jag i fredags visade lite för en kollega att jag var på väg och gråta. Kändes bättre att få visa det. Men jag tror tyvärr att hon tog åt sig. Och det är inte hon som behöver ta åt sig, utan det är andra kollegan men hon märker ingenting. Hon frågade om jag var trött i fredags. Jag är nog det svarade jag. Vad ska man säga när man sitter med tårarna i ögonen och hela halsen stockar sig?
Skammen är mindre. Har nog några små tankar i bakhuvudet om snarkningen men inte alls som i förra veckan. Och alla människor kan snarka. Inte bara kraftigt överviktiga. Jag är inte kraftigt överviktig. Kan snarka ändå. Men jag behöver påminna mig om det mer. Visste inte att denna fobi satt så djupt. Men jag tog mig igenom. Eller tar mig igenom eftersom jag fortfarande håller på.
Men nu är styrkan tillbaka! Och jag är redo att slåss igen med de dumma tankar som kommer.
Och det jag är så glad över är att trots att det var ett par tuffa dagar så har jag ätit alla mål. Inte överätit, inte hetsat, inte kompenserat. Jag tog istället och kände hur jag mådde. Jobbigt, men nödvändigt. För livet är sånt.
fredag 27 november 2009
Besviken men går vidare
Har varit besviken på mig själv för att jag reagerar så starkt på en gammal tanke. Det som satt igång allt var snarkningen. Jag vet att alla kan snarka men det är en sån sak som sitter djupt i mig. Och hur mycket jag än önskar får jag inte bort de på en gång. Men jag går vidare. Jag mår fortfarande inte bra idag men då får det vara så. Nya tag i morgon. Livet går vidare. Och jag överlever en dålig dag. För livet består av sådana med.
Orkar inte idag
Mår inte bra idag. Känner mig stor i kroppen och liten i själen.
Allt beroende på arbetet och kollegorna.
Känner mig utnyttjad. Att jag ska göra precis som förr och ställa upp på allt och alla. Jag ska inte göra det men idag är jag för svag för att stå emot. Idag håller jag mig på min kant och jobbar häcken ur mig.
I morgon är jag förhoppningsvis starkare igen. Jag ger inte upp. Men idag orkar jag inte stå emot. Jag vill helst sätta mig i ett hörn och gråta. Och sedan krypa in i B:s lugna famn.
Allt beroende på arbetet och kollegorna.
Känner mig utnyttjad. Att jag ska göra precis som förr och ställa upp på allt och alla. Jag ska inte göra det men idag är jag för svag för att stå emot. Idag håller jag mig på min kant och jobbar häcken ur mig.
I morgon är jag förhoppningsvis starkare igen. Jag ger inte upp. Men idag orkar jag inte stå emot. Jag vill helst sätta mig i ett hörn och gråta. Och sedan krypa in i B:s lugna famn.
torsdag 26 november 2009
Skäms
Jag skäms. Jag försöker motarbeta mina känslor men jag skäms.
B berättade i morse att jag snarkat i natt. Jag tycker inte om att snarka. Stora människor snarkar. Jag är inte så stor som jag tror. Alltså ska jag inte snarka. Snarkar jag är jag större än vad jag tror.
Försöker vara logisk. Det kan även bero på att jag var täppt. Var jag det? Jag vet inte, jag sov ju! Och jag sov på rygg. Då snarkar man ju lättare. Eller är det en undanflykt? Det enda jag vet är att jag fick höra att jag snarkade. Han sa inte att jag snarkade mycket. Han klagade inte på att jag väckte honom. Han skojade inte med mig, eller retades på skoj. Han bara sa att han hört mig snarka.
Och jag skäms. Jag sa ingenting till B. Men inuti skäms jag.
Jag skäms som en hund...
B berättade i morse att jag snarkat i natt. Jag tycker inte om att snarka. Stora människor snarkar. Jag är inte så stor som jag tror. Alltså ska jag inte snarka. Snarkar jag är jag större än vad jag tror.
Försöker vara logisk. Det kan även bero på att jag var täppt. Var jag det? Jag vet inte, jag sov ju! Och jag sov på rygg. Då snarkar man ju lättare. Eller är det en undanflykt? Det enda jag vet är att jag fick höra att jag snarkade. Han sa inte att jag snarkade mycket. Han klagade inte på att jag väckte honom. Han skojade inte med mig, eller retades på skoj. Han bara sa att han hört mig snarka.
Och jag skäms. Jag sa ingenting till B. Men inuti skäms jag.
Jag skäms som en hund...
onsdag 25 november 2009
Prestationsångest
Prestationsångest. Hemskt ord. Ingen bra sak att ha heller. Jag fick den igår. Stod på mig och käftade emot. Och kändes bra att jag vågade men kände mig samtidigt som jag gjort nåt så grovt fel. Bara för att jag hade en annan åsikt kände jag mig genast att nu tycker de inte att jag kan mitt jobb. Prestationsångesten var där. Och genast så började jag jobba hårdare, göra mer, vilja vara överallt...
Vad behöver jag bevisa?
För vem behöver jag bevisa nåt?
Vad behöver jag bevisa?
För vem behöver jag bevisa nåt?
måndag 23 november 2009
Bekämpa monstret med ljus
I lördags var jag på fest. Skulle träffa en massa nya människor som jag aldrig träffat förut. Förr vågade jag inte utsätta mig för sånt.
Allt var frid och fröjd innan jag skulle välja kläder. Hade bestämt mig för en kjol men hittade den inte. Var tvungen att tänka om och provade ett par byxor fast jag visste att de var trånga. Och jodå, tankarna kom. Blev orolig, irriterad. Fortsatte måla mig men kände varför? Sätter man läppstift på ett svin är det fortfarande ett svin... Såg inte mig när jag såg mig i spegeln. Såg en värdelös tjockis. Gick så fort!
Men jag lät känslan vara. Jag fortsatte känna efter. Och jag visade B att jag var ledsen och förklarade så gott jag kunde vad som pågick. Direkt kändes det bättre. Drog på mig ett par jeans och en t-shirt. Vi drog iväg och under vägen dit landade mina tankar om vad jag höll på med. Vad som kommit fram. När vi kom fram kände jag mig mycket bättre igen. Minglade bra och kände mig glad. Gick in på toa. Tittade mig i spegeln. Och jag såg mig själv igen. Som jag var. Ingen värdelös tjockis utan mig själv.
Tankarna kommer fortsätta att komma. De försvinner inte så snabbt eftersom jag byggt upp de under 20 års tid. Men när jag erkänner hur jag känner och berättar för andra så ändras allt. När jag sluter mig och inte säger något växer sig monstret starkare i mörkret. Genom att sätta lampan mot monstret så förminskas och försvinner den. Och tids nog ska den vara helt borta. Och tills dess så fortsätter jag ett liv i ljuset...
Allt var frid och fröjd innan jag skulle välja kläder. Hade bestämt mig för en kjol men hittade den inte. Var tvungen att tänka om och provade ett par byxor fast jag visste att de var trånga. Och jodå, tankarna kom. Blev orolig, irriterad. Fortsatte måla mig men kände varför? Sätter man läppstift på ett svin är det fortfarande ett svin... Såg inte mig när jag såg mig i spegeln. Såg en värdelös tjockis. Gick så fort!
Men jag lät känslan vara. Jag fortsatte känna efter. Och jag visade B att jag var ledsen och förklarade så gott jag kunde vad som pågick. Direkt kändes det bättre. Drog på mig ett par jeans och en t-shirt. Vi drog iväg och under vägen dit landade mina tankar om vad jag höll på med. Vad som kommit fram. När vi kom fram kände jag mig mycket bättre igen. Minglade bra och kände mig glad. Gick in på toa. Tittade mig i spegeln. Och jag såg mig själv igen. Som jag var. Ingen värdelös tjockis utan mig själv.
Tankarna kommer fortsätta att komma. De försvinner inte så snabbt eftersom jag byggt upp de under 20 års tid. Men när jag erkänner hur jag känner och berättar för andra så ändras allt. När jag sluter mig och inte säger något växer sig monstret starkare i mörkret. Genom att sätta lampan mot monstret så förminskas och försvinner den. Och tids nog ska den vara helt borta. Och tills dess så fortsätter jag ett liv i ljuset...
fredag 20 november 2009
OK-dag
Man övar upp sina skådespelartalanger när man gömmer en sån stor hemlighet som ÄS. Jag gömde ju min i över 20 år utan att berätta eller visa det för någon. Vart en expert på att le vackert på ytan.
Nu har jag vänner som märker direkt när jag är på väg åt fel håll. De märker när jag beter mig som jag gjorde förut. När jag ler men svarar med korta meningar och bara "hmmar" med. Men det väcker en stilla undran. Varför har ingen kunnat se något alla andra år? Kan förstå att de inte kunnat gissat på ÄS då jag har pendlat mellan normalviktig och "lite rund". Har aldrig varit underviktig. Men varför har alla låtit mig vara när jag slutit mig för mig själv?
Vart jag helt enkelt en för bra skådespelerska? Såg leendet så äkta ut?
När jag ler nu, då ler jag på riktigt! Och idag ler jag. Ler över att det är en ok dag. Ingen "hallelujah-vilken-bra-dag" och ingen "f*n-vilken-j**la-skit-dag" heller. Bara en vanlig dag. Och det är ok att njuta av sådana. För livet är fullt av dessa ok-dagar...
Nu har jag vänner som märker direkt när jag är på väg åt fel håll. De märker när jag beter mig som jag gjorde förut. När jag ler men svarar med korta meningar och bara "hmmar" med. Men det väcker en stilla undran. Varför har ingen kunnat se något alla andra år? Kan förstå att de inte kunnat gissat på ÄS då jag har pendlat mellan normalviktig och "lite rund". Har aldrig varit underviktig. Men varför har alla låtit mig vara när jag slutit mig för mig själv?
Vart jag helt enkelt en för bra skådespelerska? Såg leendet så äkta ut?
När jag ler nu, då ler jag på riktigt! Och idag ler jag. Ler över att det är en ok dag. Ingen "hallelujah-vilken-bra-dag" och ingen "f*n-vilken-j**la-skit-dag" heller. Bara en vanlig dag. Och det är ok att njuta av sådana. För livet är fullt av dessa ok-dagar...
torsdag 19 november 2009
Blev inte inspirerad
Nu slog det mig...
På lunchen åt jag med två kollegor. Båda två bantar. Den ena drack naturdiet och den andra drack Herbalife. Jag åt mat.
Och nu slog det mig att jag inte ens tänkte tanken att jag med borde banta. Blev ett glatt konstaterande!
På lunchen åt jag med två kollegor. Båda två bantar. Den ena drack naturdiet och den andra drack Herbalife. Jag åt mat.
Och nu slog det mig att jag inte ens tänkte tanken att jag med borde banta. Blev ett glatt konstaterande!
Äldre med ÄS
Innan jag erkände för mig själv att jag var sjuk förra vintern så kände jag mig väldigt ensam både i min situation och även i att jag inte var ung. Om jag någonstans i bakhuvudet hade en tanke om att jag var lite "störd" så slog genast tanken till "det är bara ungdomar som får ätstörningar alltså är jag bara dum och värdelös."
Nu när jag är frisk vet jag flera bloggar som "icke tonåringar" skriver och jag undrar hur många mer finns därute? Visst är det en majoritet yngre som får ÄS men kan de inte nämna oss äldre i något sammanhang någon gång? Tror det skulle hjälpa att inse att man är sjuk och inte bara en idiot. Hur många skäms ännu mer och vågar ännu mindre söka hjälp? Och det blir inte lättare att bli frisk när man har varit sjuk i så många år.
Jag är idag stolt över min resa mot friskheten och jag kan inte slå på mig själv för att jag inte sökte hjälp tidigare men jag kan bli sorgsen av att jag mått som jag mått i mer än 20 år. Och att jag varit så ensam...
Nu när jag är frisk vet jag flera bloggar som "icke tonåringar" skriver och jag undrar hur många mer finns därute? Visst är det en majoritet yngre som får ÄS men kan de inte nämna oss äldre i något sammanhang någon gång? Tror det skulle hjälpa att inse att man är sjuk och inte bara en idiot. Hur många skäms ännu mer och vågar ännu mindre söka hjälp? Och det blir inte lättare att bli frisk när man har varit sjuk i så många år.
Jag är idag stolt över min resa mot friskheten och jag kan inte slå på mig själv för att jag inte sökte hjälp tidigare men jag kan bli sorgsen av att jag mått som jag mått i mer än 20 år. Och att jag varit så ensam...
måndag 16 november 2009
Är en hel människa
Nu har jag avslutat min behandling. Helt.
Har varit på återträff och nu känns det som om jag är klar. De har hjälpt mig oerhört. Kommer alltid att vara tacksam. Men nu är jag klar och vill inte dit igen.
På väg till återträffen kändes det jättejobbigt. Alla gamla känslor kom fram. De som jag har haft men inte har längre. Vi pratade hela gruppen om hur det var med alla. När jag gick därifrån var jag orolig i kroppen. Grät. Grät för andras skull. Men grät mest för min skull. Grät för den jag varit. Grät för det jag gjort. Grät för allt gammalt. Sov sedan väldigt oroligt. Efter ett par timmars rastlös sömn gick jag upp.
Och kände mig lätt. All oro hade släppt. Behandlingen var släppt. Jag var jag. Och jag hade mitt eget liv. Och det är mitt ansvar. Och jag behöver inte redovisa för någon. För jag mår bra. Jag är fri. Fri från mina gamla demoner. De kommer ibland och spökar men de kan inte längre fastna på mig. De skrämmer en stund innan jag tänder lampan och de bleknar igen.
Jag är inte den jag var. Jag är jag. Bara mig själv. En människa. En människa med fel och brister. En människa med bra egenskaper.
Jag är en hel människa. Jag är jag. Det är stort. Enormt stort.
Har varit på återträff och nu känns det som om jag är klar. De har hjälpt mig oerhört. Kommer alltid att vara tacksam. Men nu är jag klar och vill inte dit igen.
På väg till återträffen kändes det jättejobbigt. Alla gamla känslor kom fram. De som jag har haft men inte har längre. Vi pratade hela gruppen om hur det var med alla. När jag gick därifrån var jag orolig i kroppen. Grät. Grät för andras skull. Men grät mest för min skull. Grät för den jag varit. Grät för det jag gjort. Grät för allt gammalt. Sov sedan väldigt oroligt. Efter ett par timmars rastlös sömn gick jag upp.
Och kände mig lätt. All oro hade släppt. Behandlingen var släppt. Jag var jag. Och jag hade mitt eget liv. Och det är mitt ansvar. Och jag behöver inte redovisa för någon. För jag mår bra. Jag är fri. Fri från mina gamla demoner. De kommer ibland och spökar men de kan inte längre fastna på mig. De skrämmer en stund innan jag tänder lampan och de bleknar igen.
Jag är inte den jag var. Jag är jag. Bara mig själv. En människa. En människa med fel och brister. En människa med bra egenskaper.
Jag är en hel människa. Jag är jag. Det är stort. Enormt stort.
tisdag 10 november 2009
måndag 9 november 2009
Påbörjan på nya mönster?
Kollegan vabbar igen. Jag har trots detta INTE varit på jobbet tidigare och jag har INTE stressat upp mig. Jag gör det jag hinner.
Nya mönster kanske? Iaf idag!
Nya mönster kanske? Iaf idag!
lördag 7 november 2009
Jag är här
Jag vill känna att jag lever all den tid jag har. Ska jag leva som jag vill.
Jag vill känna att jag lever. Veta att jag räcker till.
Gabriellas sång.
Hur många gånger har jag inte lyssnat på den och gråtit?
Jag är där. Jag vet att jag räcker till.
Jag vill leva lycklig för att jag är jag. Kunna vara stark och fri. Ser hur natten går mot dag. Jag är här och mitt liv är bara mitt.
Min natt har gått mot dag. Jag är här.
Vem kunde ana förut? Men jag vet nu. Och jag hoppas att alla andra som är i natten orkar be om hjälp. För så länge vi andas finns vi kvar. Trots allt mörker. Och det finns en ljusning... Den kan synas så långt bort men den finns.
fredag 6 november 2009
Lära för livet
Kommer ihåg när jag började behandlingen i våras, då var jag så tveksam till att det inte var några träffar direkt efter man slutat. Jag ska bara på en träff om några veckor. Inget mer. I våras tyckte jag att "vadå ska vi bara släppas vind för våg"?
Nu känner jag att jag undrar varför jag måste tillbaka på en träff överhuvudtaget. Jag är klar där. Jag har mitt liv nu. Kommer vara evigt tacksam för det de hjälpt mig med. Men jag är klar. Jag är frisk. Och det är väl ett friskhetstecken om något att jag inte känner behov att gå tillbaka.
För jag har släppt bulimin och går framåt. Jag har kvar tankar och kommer ha ett tag framöver men jag är frisk. Jag äter och känner!
Tjatar jag om att jag är frisk? Att jag mår bra? Helt klart!
Men jag får så många insikter gång på gång om att jag verkligen är det. Att det är en sådan enorm skillnad nu mot innan behandlingen. Jag påminns då hur stort det är. Påminns om vad sjukdomen gör med en. Man har inte dålig karaktär när det gäller mat som jag har tänkt om mig själv.
Det är ju det enda som har varit felet... (visst?)
Att jag sedan mått som skit har ju inte med maten att göra... (eller hur?)
Hur fel har jag inte haft? Allt hänger ju ihop!
Efter att jag avslutat behandlingen inser jag bara detta mer och mer. Så jag lär mig fortfarande. Kommer nog göra länge än...Så länge jag lever kommer jag nog lära mig. För det är det jag gör nu. Jag lär för livet. Och lever livet!
Nu känner jag att jag undrar varför jag måste tillbaka på en träff överhuvudtaget. Jag är klar där. Jag har mitt liv nu. Kommer vara evigt tacksam för det de hjälpt mig med. Men jag är klar. Jag är frisk. Och det är väl ett friskhetstecken om något att jag inte känner behov att gå tillbaka.
För jag har släppt bulimin och går framåt. Jag har kvar tankar och kommer ha ett tag framöver men jag är frisk. Jag äter och känner!
Tjatar jag om att jag är frisk? Att jag mår bra? Helt klart!
Men jag får så många insikter gång på gång om att jag verkligen är det. Att det är en sådan enorm skillnad nu mot innan behandlingen. Jag påminns då hur stort det är. Påminns om vad sjukdomen gör med en. Man har inte dålig karaktär när det gäller mat som jag har tänkt om mig själv.
Det är ju det enda som har varit felet... (visst?)
Att jag sedan mått som skit har ju inte med maten att göra... (eller hur?)
Hur fel har jag inte haft? Allt hänger ju ihop!
Efter att jag avslutat behandlingen inser jag bara detta mer och mer. Så jag lär mig fortfarande. Kommer nog göra länge än...Så länge jag lever kommer jag nog lära mig. För det är det jag gör nu. Jag lär för livet. Och lever livet!
torsdag 5 november 2009
onsdag 4 november 2009
Har inte full koll. Vad bra!
Är så stolt över mig själv!
Dagen igår blev en bekräftelse på att jag kan. Jag kan hantera att jag blir stressad. jag kan hantera att det känns motigt. Jag säger inte att det är lätt men jag kan. Och jag tror att det bara blir lättare med tiden.
Och jag har som så många andra bulimiker alltid haft FULL KOLL! På allt. Jag har varit den som både privat och på jobbet har kontroll. På jobbet har jag nog varit kontrollfreak utan dess like nu när jag ser i backspegeln.
Har inte haft koll på mitt ätande och kompenserande och mina känslor men på resten. På det som jag trott att jag kunnat kontrollera. Det konkreta i livet.
Men igår på mötena hade jag inte full koll. För jag har varit borta i nästan ett halvår. Och det gick bra ändå! Om det var något som jag inte visste så sa jag bara "jag har ju varit borta ett tag men jag kan kolla upp det" eller "jag har ju varit borta ett tag så jag vet inte det". Och jag vart inte sämre för det. Inte sämre på mitt jobb. Inte sämre som människa.
Och trots att några på mötena visste om varför jag varit borta sa ingen "oj oj oj, har du varit borta" eller nåt sånt. Utan bara sa Ok. Inga "tycka-synd-om-Tokerina-för-hon-haft-bulimi"! Helt underbart! För jag har ju haft bulimi men det är inte den jag är. Att jag har haft det kommer alltid vara en del av mig men det är inte synd om mig för det.
Så nu vet jag att jag inte vill ha full koll. För man kan inte ha det. Och det är mer än ok.
Och jag kan äta när det blir tufft. Äta som jag ska.
Dagen igår blev en bekräftelse på att jag kan. Jag kan hantera att jag blir stressad. jag kan hantera att det känns motigt. Jag säger inte att det är lätt men jag kan. Och jag tror att det bara blir lättare med tiden.
Och jag har som så många andra bulimiker alltid haft FULL KOLL! På allt. Jag har varit den som både privat och på jobbet har kontroll. På jobbet har jag nog varit kontrollfreak utan dess like nu när jag ser i backspegeln.
Har inte haft koll på mitt ätande och kompenserande och mina känslor men på resten. På det som jag trott att jag kunnat kontrollera. Det konkreta i livet.
Men igår på mötena hade jag inte full koll. För jag har varit borta i nästan ett halvår. Och det gick bra ändå! Om det var något som jag inte visste så sa jag bara "jag har ju varit borta ett tag men jag kan kolla upp det" eller "jag har ju varit borta ett tag så jag vet inte det". Och jag vart inte sämre för det. Inte sämre på mitt jobb. Inte sämre som människa.
Och trots att några på mötena visste om varför jag varit borta sa ingen "oj oj oj, har du varit borta" eller nåt sånt. Utan bara sa Ok. Inga "tycka-synd-om-Tokerina-för-hon-haft-bulimi"! Helt underbart! För jag har ju haft bulimi men det är inte den jag är. Att jag har haft det kommer alltid vara en del av mig men det är inte synd om mig för det.
Så nu vet jag att jag inte vill ha full koll. För man kan inte ha det. Och det är mer än ok.
Och jag kan äta när det blir tufft. Äta som jag ska.
tisdag 3 november 2009
Envisa jävlar, både jag och bulimin
Idag har jag fullt upp på jobbet med möten och annat. All stress från förr slog till redan igår kväll. Kände prestationsångesten komma. Sovit dåligt. Vaknade tidigt. Ville gå till jobbet tidigt. Ville inte äta, ville träna. Men gjorde tvärtemot. Jag ska inte låta bulimin vinna såna här dagar. Jag åt frukost. Jag gick inte tidigare till jobbet. (Tack vare en vän som pratade med mig i telefon)
Och på lunchen följde jag med till en lunchrestaurang. Lät grönsakssoppan stå kvar i kylskåpet. Kändes bra på vägen dit att ge bulimin en spark i röven om att det är jag som bestämmer. Men vi var fyra kvinnor som var med och åt. Och jag åt upp allt för att bevisa vem som bestämde. Var ingen enorm portion utan helt normal. Gissa vem som var den enda som åt upp sin portion?
Vad börjar då? "Oj,jag åt för mycket, jag skulle inte ätit allt, jag skulle lämnat, vad ska de tro om mig nu, nu skäms jag, varför har inte jag karaktär att lämna etc etc..." Jag är envis men jag måste säga att den jävla bulimin också är det! Så idag är det extra noga med mellanmål och middag. Ska INTE äta nåt litet till middag pga lunchen. För jag ska vinna denna fighten idag med!
Nu ska jag fortsätta med nästa möte. Och jag måste inte överprestera för att bevisa något. Inte alls. I am what I am and what I am need no excuses!
Och på lunchen följde jag med till en lunchrestaurang. Lät grönsakssoppan stå kvar i kylskåpet. Kändes bra på vägen dit att ge bulimin en spark i röven om att det är jag som bestämmer. Men vi var fyra kvinnor som var med och åt. Och jag åt upp allt för att bevisa vem som bestämde. Var ingen enorm portion utan helt normal. Gissa vem som var den enda som åt upp sin portion?
Vad börjar då? "Oj,jag åt för mycket, jag skulle inte ätit allt, jag skulle lämnat, vad ska de tro om mig nu, nu skäms jag, varför har inte jag karaktär att lämna etc etc..." Jag är envis men jag måste säga att den jävla bulimin också är det! Så idag är det extra noga med mellanmål och middag. Ska INTE äta nåt litet till middag pga lunchen. För jag ska vinna denna fighten idag med!
Nu ska jag fortsätta med nästa möte. Och jag måste inte överprestera för att bevisa något. Inte alls. I am what I am and what I am need no excuses!
måndag 2 november 2009
Värd
Var ingen höjdardag det här... Blåst ute, osäkerhet inne. Och lite smärta i kroppen. Har gjort illa mig. Förra veckan. Inget allvarligt eller stort men har fått en infektion. Gör ont. Och varför får man då en tanke att det det jag är värd? Den försvann visserligen igen men jag vill inte ha den tanken alls! Jag är inte värd att ha ont. Så jag gjorde tvärtom idag. Jag brukar inte vilja gå till läkaren. Går inte dit förrän jag varit döende. (Känner vi igen det svart vita tänket kanske som vi bulimiker har/har haft?)
Men idag gick jag till syster och kollade. Kändes dumt men ok. Jag var värd att kollas. För jag är värd att inte ha ont. Visserligen fick jag dubbelt så ont efter hon hade rengjort men det är ju en annan historia...
Men det är fortfarande kul att jag blir stolt för att jag gör tvärtom!
Men idag gick jag till syster och kollade. Kändes dumt men ok. Jag var värd att kollas. För jag är värd att inte ha ont. Visserligen fick jag dubbelt så ont efter hon hade rengjort men det är ju en annan historia...
Men det är fortfarande kul att jag blir stolt för att jag gör tvärtom!
Tragglar på
Har haft en mycket bra helg. Har vågat prova nya saker.
Men lite gammal osäkerhet spökar ibland. Kommer jag fixa detta? Och när jag blir osäker kommer dumma tankar upp. Men jag tragglar vidare. Är det meningen att jag ska kämpa med mig själv så gör jag det. Jag är frisk. Jag ska fortsätta vara frisk.
Men lite gammal osäkerhet spökar ibland. Kommer jag fixa detta? Och när jag blir osäker kommer dumma tankar upp. Men jag tragglar vidare. Är det meningen att jag ska kämpa med mig själv så gör jag det. Jag är frisk. Jag ska fortsätta vara frisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
