Stark igen

En ny dag på en ny vecka. Och jag mår bättre.
Blev en kort helg då jag jobbade lördagen med. Men på lördags eftermiddagen kom B. B som tycker om mig som jag är. Vi var ute på lördags kvällen med några kompisar. Vart en trevlig kväll. Med en del alkohol så igår var jag trött. Men jag åt riktig middag innan. Hoppade inte över någon mat trots den stress och skam jag har känt.

Stressen har lagt sig. Bara genom att jag i fredags visade lite för en kollega att jag var på väg och gråta. Kändes bättre att få visa det. Men jag tror tyvärr att hon tog åt sig. Och det är inte hon som behöver ta åt sig, utan det är andra kollegan men hon märker ingenting. Hon frågade om jag var trött i fredags. Jag är nog det svarade jag. Vad ska man säga när man sitter med tårarna i ögonen och hela halsen stockar sig?

Skammen är mindre. Har nog några små tankar i bakhuvudet om snarkningen men inte alls som i förra veckan. Och alla människor kan snarka. Inte bara kraftigt överviktiga. Jag är inte kraftigt överviktig. Kan snarka ändå. Men jag behöver påminna mig om det mer. Visste inte att denna fobi satt så djupt. Men jag tog mig igenom. Eller tar mig igenom eftersom jag fortfarande håller på.

Men nu är styrkan tillbaka! Och jag är redo att slåss igen med de dumma tankar som kommer.
Och det jag är så glad över är att trots att det var ett par tuffa dagar så har jag ätit alla mål. Inte överätit, inte hetsat, inte kompenserat. Jag tog istället och kände hur jag mådde. Jobbigt, men nödvändigt. För livet är sånt.