Är en hel människa

Nu har jag avslutat min behandling. Helt.
Har varit på återträff och nu känns det som om jag är klar. De har hjälpt mig oerhört. Kommer alltid att vara tacksam. Men nu är jag klar och vill inte dit igen.

På väg till återträffen kändes det jättejobbigt. Alla gamla känslor kom fram. De som jag har haft men inte har längre. Vi pratade hela gruppen om hur det var med alla. När jag gick därifrån var jag orolig i kroppen. Grät. Grät för andras skull. Men grät mest för min skull. Grät för den jag varit. Grät för det jag gjort. Grät för allt gammalt. Sov sedan väldigt oroligt. Efter ett par timmars rastlös sömn gick jag upp.
Och kände mig lätt. All oro hade släppt. Behandlingen var släppt. Jag var jag. Och jag hade mitt eget liv. Och det är mitt ansvar. Och jag behöver inte redovisa för någon. För jag mår bra. Jag är fri. Fri från mina gamla demoner. De kommer ibland och spökar men de kan inte längre fastna på mig. De skrämmer en stund innan jag tänder lampan och de bleknar igen.
Jag är inte den jag var. Jag är jag. Bara mig själv. En människa. En människa med fel och brister. En människa med bra egenskaper.

Jag är en hel människa. Jag är jag. Det är stort. Enormt stort.