Skäms

Jag skäms. Jag försöker motarbeta mina känslor men jag skäms.
B berättade i morse att jag snarkat i natt. Jag tycker inte om att snarka. Stora människor snarkar. Jag är inte så stor som jag tror. Alltså ska jag inte snarka. Snarkar jag är jag större än vad jag tror.

Försöker vara logisk. Det kan även bero på att jag var täppt. Var jag det? Jag vet inte, jag sov ju! Och jag sov på rygg. Då snarkar man ju lättare. Eller är det en undanflykt? Det enda jag vet är att jag fick höra att jag snarkade. Han sa inte att jag snarkade mycket. Han klagade inte på att jag väckte honom. Han skojade inte med mig, eller retades på skoj. Han bara sa att han hört mig snarka.
Och jag skäms. Jag sa ingenting till B. Men inuti skäms jag.

Jag skäms som en hund...