Kommer ihåg när jag började behandlingen i våras, då var jag så tveksam till att det inte var några träffar direkt efter man slutat. Jag ska bara på en träff om några veckor. Inget mer. I våras tyckte jag att "vadå ska vi bara släppas vind för våg"?
Nu känner jag att jag undrar varför jag måste tillbaka på en träff överhuvudtaget. Jag är klar där. Jag har mitt liv nu. Kommer vara evigt tacksam för det de hjälpt mig med. Men jag är klar. Jag är frisk. Och det är väl ett friskhetstecken om något att jag inte känner behov att gå tillbaka.
För jag har släppt bulimin och går framåt. Jag har kvar tankar och kommer ha ett tag framöver men jag är frisk. Jag äter och känner!
Tjatar jag om att jag är frisk? Att jag mår bra? Helt klart!
Men jag får så många insikter gång på gång om att jag verkligen är det. Att det är en sådan enorm skillnad nu mot innan behandlingen. Jag påminns då hur stort det är. Påminns om vad sjukdomen gör med en. Man har inte dålig karaktär när det gäller mat som jag har tänkt om mig själv.
Det är ju det enda som har varit felet... (visst?)
Att jag sedan mått som skit har ju inte med maten att göra... (eller hur?)
Hur fel har jag inte haft? Allt hänger ju ihop!
Efter att jag avslutat behandlingen inser jag bara detta mer och mer. Så jag lär mig fortfarande. Kommer nog göra länge än...Så länge jag lever kommer jag nog lära mig. För det är det jag gör nu. Jag lär för livet. Och lever livet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fantiskt att få läsa dessa rader. Vilken skillnad i ditt sätt att tala om dig själv nu och i våras. Då kändes det som om du inte tyckte att du var värd att få bli frisk och att du inte trodde det var riktigt möjligt heller. Nu finns ingen tvekan, du känns rakryggad. Jag är så glad för din skull!Nu väntar livet, eller hur?!
Nu väntar resten av livet! Mitt liv! :)
Skicka en kommentar