Innan jag erkände för mig själv att jag var sjuk förra vintern så kände jag mig väldigt ensam både i min situation och även i att jag inte var ung. Om jag någonstans i bakhuvudet hade en tanke om att jag var lite "störd" så slog genast tanken till "det är bara ungdomar som får ätstörningar alltså är jag bara dum och värdelös."
Nu när jag är frisk vet jag flera bloggar som "icke tonåringar" skriver och jag undrar hur många mer finns därute? Visst är det en majoritet yngre som får ÄS men kan de inte nämna oss äldre i något sammanhang någon gång? Tror det skulle hjälpa att inse att man är sjuk och inte bara en idiot. Hur många skäms ännu mer och vågar ännu mindre söka hjälp? Och det blir inte lättare att bli frisk när man har varit sjuk i så många år.
Jag är idag stolt över min resa mot friskheten och jag kan inte slå på mig själv för att jag inte sökte hjälp tidigare men jag kan bli sorgsen av att jag mått som jag mått i mer än 20 år. Och att jag varit så ensam...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Känner igen det där med åldern, man skäms så, tycker att man borde ha skärpt till sig för länge sen. Det känns mer accepterat att få ÄS i tonåren, då har man kanske inte hittat sig själv ännu? Det är inte många i min omgivining som skulle misstänka att jag har nån slags ÄS, särskilt inte när man är "normalviktig" i andras ögon..
Håller absolut med det talas alldeles för lite om äs i vuxen ålder och ja upplever att behandlingarna ínte alltid är anpassade efter det heller, men det är bara min uppfattning.
kram
Skicka en kommentar