Skyldig

Jag vet att jag är skyldig till att under många herrans år försökt slippa vara med mig själv.

Rad ur "Kort biografi med litet testamente" av Thåström.



Det stämmer så bra på hur jag varit. Men inte mer. Det räcker nu.

Jag HAR förändrats!

Har ätit middag med en kompis. Jättegod mat och ett par glas vin men det bästa var samtalet. Hon sa att hon har märker att jag har förändrats. Hon märker att jag pratar mer. Är inte lika kort och koncis och barsk i tonen som förr utan mer öppen och hjärtlig. Hon upplever att jag bryr mig mer nu. Både om bra och dåliga saker.

Jag blir så glad när jag hör detta!
Jag vet att jag gjort framsteg men det är så skönt att höra från någon annan att de märker skillnad. Är så glad! Strålande glad! Jag kan ha ett liv. Ett givande liv med mig själv. Och med andra människor. Men den människa jag ska prioritera är jag. Och jag mår bra. Och är värd att må bra!

Logik och känsla

Jag överlevde dagen i shorts och linne. Jag kände mig väldigt naken först men det släppte. Allt sitter i skallen! Kan jag inte bara få skallen att fatta med? För det är en stor skillnad på vad jag vet logiskt och vad jag känner.

Utmaning igen

Idag väntar en utmaning. Ska åka in till stan i shorts och linne.

56 dagar

Ännu en måndag, ännu en vecka klarad. 56 dagar nu. 8 veckor fria.

Mättnadskänsla

När jag har ätit alla måltider nu under nästan två månader så har jag känt mig mätt. Men samtidigt har jag haft en känsla av att jag vill äta mer.
Idag när jag åt middag blev jag mätt. Riktigt mätt. Kände inget om att vilja äta mer. Utan var bara så mätt och nöjd. Efter en portion enligt tallriksmodellen.

Igår kväll åt jag även lite godis. En skål med bilar. Tyckte i början att jag vräkte i mig. Efter en timme tittade jag i skålen och det var kvar godis. Och jag ville inte ha mer. Jag var nöjd. Inte sugen. Inte hungrig. Bara nöjd. Och mätt.

Börjar äntligen min kropp fatta att den får mat regelbundet nu? Hoppas det för jag vet att jag inte ska vilja gå ner i vikt, men jag vill inte ha kvar de kilon jag har gått upp sedan jag började äta som jag ska. Det är inte många men jag vill inte ha dem. Men då jag misshandlat min kropp i närmre 20 år så kan den kanske behöva lite tid att inse fakta. Har ju lurat den förut med uppehåll. Den behöver inse att denna gång är det inget uppehåll. Det är permanent.
Eller lurar jag mig själv nu? Är detta bara larviga argument som man hållit på med förut med? Är detta är den vikt min kropp vill ha? Jag får helt enkelt ge det mer tid och se vad som händer. Men nu när jag är snäll mot min kropp kan väl den vara snäll mot mig?

Visade mig även i bikini idag igen. Badade flera gånger. Vatten är underbart. Och värmen klagar jag inte på.

Känslan just nu är bara skönt. Livet är skönt. Kan jag få vara så här jämt? Snälla...

Känns ok

Idag väntar lunch ute med några i familjen och sedan bad. Har på mig linne och shorts. Och det känns ok. Inte någon fantastisk känsla eller så, men det känns helt ok.

Jag har konstaterat att jag tycker jag har snygga smalben. Och ett fint ansikte. Resten av kroppen jobbar jag vidare med att acceptera.

Dags att packa väskan så jag inte glömmer något mellanmål.
Och sedan ut i solen! Och njuta av denna dagen med.

Strålande dag

Jodå, jag åt både en tårtbit och 2 kakor till mellanmål på kalaset.
Och inga negativa tankar om att det var fel utan jag njöt av tårtan som var hemlagad och god.

En underbar strålande sommarlördag. Jag njuter av livet i nuet. Och jag förtjänar det!

Överlevde!

Överlevde stranden!
4 timmar i solen i bikini. Badade flera gånger så jag rörde på mig med i bikini.

Och det bästa av allt: jag tänkte inte hela tiden på hur jag såg ut!
Jag lyckades koppla av och njuta av värmen, solen och vattnet!

Strålande glad drar jag vidare på 7-års kalas med tårta och bullar.

Älskar / Älskar inte

Älskar verkligen sommaren.
Älskar inte min kropp.

Älskar vattnet och att bada.
Älskar inte att visa mig i baddräkt eller bikini.

Idag ska jag till stranden. Jag ska ha bikini på mig.
Är redan nu nervös. Hur platt blir man om man ligger på rygg och håller in magen? Hur ska man ta sig mellan stranden och vattnet utan att magen syns när man har bikini? Såna djupa världsavgörande tankar har jag nu.

Jag tycker själv att jag inte är dum, utan smart. Varför ska jag då behöva bry mig om såna triviala tankar? Omprogrammering av hjärnan behövs!

Bra här, jobbigare där

Mår bra känslomässigt just nu. Jag känner mig stark på ett bra sätt.
Jag är inte frisk än, inte alls men jag har tagit flera stora steg i resan. Och är på väg ut ur mörkret.

Kroppsmässigt och viktmässigt är det jobbigare. Viktreklamen på tv har fastnat i huvudet. "Är det inte dags att det blir positivt när du väger dig?"
Dumma tanke som fastnar!

Nej

Jag kan säga nej! Världen rasar inte om jag säger nej.

Mår väldigt bra just nu, har kommit till insikt om många saker. Men ska iväg på ärenden idag så skriver mer ikväll eller i morgon.

Livet är värt att levas!

Ifrågasätter

Efter att ha gått igenom denna resa kommer jag att känna mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. Det blir tydligare för mig för varje dag som går.

Upptäcker små saker, stora saker, roliga saker och dåliga saker. Saker som andra tar för givet som jag nu ifrågasätter.
Ordet ifrågasätter är där jag är idag. Ifrågasätter mig själv och mina tankar och känslor. Vad som är styrda till vad. Det pågår mycket än men jag har lyckats vrida runt några tankar.

Vägde mig häromdagen. Blev direkt efter ledsen. Men igår kom jag på mig själv att inte ha tänkt mer på det. Har istället haft alla känslor att arbeta med. Så ledsamheten efter vägningen bara dog ut. Ett gott tecken!

Tvivel

Har varit ute i skogen på promenad. Känner mig lite bättre i skallen idag men det är fortfarande mycket som pågår. Är lite rädd för att jag inte helt och hållet har släppt den mask jag satt upp i all år. Och jag vill kunna släppa den.

Men känslan av att inte vara värd att bli frisk är stark. Att inte vara värd ett bra liv. Och det känns fortfarande lättare om jag gör som andra vill så blir de glada och bara jag blir ledsen. Men det är fel att tänka så. Jag vet. Helt fel tankar.
Jag är värd mitt liv. Jag är värd att göra som jag vill.
Men det är svårt. Och jag är inte där än. Inte alls.

Det var lättare när alla såg mig som den glada, tokiga, spralliga Tokerina. Nu vet jag inte vad jag ser i människors ögon när de ser på mig... Kan de tycka om mig för den jag är? Det är där jag tvivlar. Men jag är inte framme än. Jag är inte frisk än.

Men jag har klarat 49 dagar utan hets och kompensation. Det är många dagar. Det är bra gjort. Så jag kan. Jag har vänt det beteendet. Jag ska kunna vända tankarna med. Tror jag...

49 dagar

En vecka till klarad.

måste, orkar inte, vill, vill inte

Idag och igår har fröken bulimi jobbat hårt för att höras. Hon har velat övertala mig att hetsa. Hon har tyckt att eftersom jag har ätit så mycket den här veckan så måste jag kompensera. Hon gör att när jag ser mig själv i spegeln så är jag enorm igen. Hon gör att jag känner mig obekväm i shorts och linne. Hon gör att jag bara vill gömma mig. Hon visar hur värdelös jag är.
Hon skriker allt detta och mer i mitt huvud.

Jag har inte gjort som hon tyckt.

Men jag hör henne. Och jag tycker att det hon skriker låter vettigt.
Mina argument hörs inte. Mitt liv känns inte viktigt. Jag känns inte viktig.

Men jag vill inte lyssna. Jag vill inte höra hennes skrik. Jag vill bara vara jag. Jag vill kunna känna att jag är viktig och räknas. Men jag har lyssnat i 20 år och det är svårt att sluta.

Försöker se mig i spegeln och se något positivt. Jag vet ur en logisk synpunkt att mitt värde inte sitter i vikten. Men hela samhället säger något annat. Och bulimi säger ju att om samhället tycker så måste det ju vara rätt. Haka på tåget, fatta att du inte kan äta som du gör!

Men jag måste äta som jag gör. Men jag vill inte. Jo, jag vill för jag ska bli frisk. Men jag vill inte.

Jag vill bara kunna anse mig vara värd något... Men när jag ser mig själv kan jag inte anse det.

Det känns så lockande att bara återgå till gamla vanor och se till att alla andra mår bra och gömma mig själv igen. Jag klarade det. Jag kan spela den rollen. Men jag vill inte. Jag vill kunna hitta en ny roll.

Vimsig? Inte.
Rörig? Inte.
Kaos i Tokerinas huvud? Ja.

Vet inte vad jag vill eller vad jag orkar. Men jag vill inte ha det så här.

Om jag kunde sälja min själ för ett magiskt piller som gjorde mig frisk så skulle jag inte tveka. För jag vill bli frisk. Det är det enda jag vet. Resten är ett kaos. Ett kaos av ständiga tankar som ändrar riktning hela tiden.

Och mitt i kaoset är jag... Ensam. Helt ensam.

Minnen och val

I går såg jag på gamla bilder på mig själv. Såg hur mycket gladare och avslappnad jag var innan jag blev sjuk. Mindes hur jag var. Ska bli så igen.
Trots allt motstånd just nu så äter jag. Jag väljer att äta alla måltider. Jag väljer att äta för att bli frisk.
Mina känslor låter jag just nu bara komma. Orkar inte analysera idag. Det gör jag på måndag igen.

Trots oro, trots ingen ork, trots orättvisor så går resan vidare.
För jag väljer att den ska gå vidare.

Jag väljer. Inte ÄS. JAG väljer!

Midsommar

Ska strax till en kompis och fira midsommar. Blir lugnt vilket är precis vad jag behöver. Kämpar med orken och motivationen.
Äter som jag ska men mår inte som jag ska. Men det kommer. Ger inte upp fast jag inte orkar kämpa just nu.

Bilder från förra midsommar. Vi ska äta sill-lunch på samma ställe i år om det inte regnar.

-----------------

Gråter.

Ledsen.

Orolig. En person som jag bryr mig om är dålig. Är på sjukhus.

Och jag måste äta idag. Hur då?

Ont i magen av oro.

Finns inget jag kan göra än att vänta. Och gråta.

Ledsen.


Har fått meddelande om att personen mår bättre. Men min oro släpper inte.
Och min känsla av att hur fel är det inte att jag mår skit över något psykiskt som jag orsakat mig själv när det finns människor som har verkliga sjukdomar.

Orken är slut

Just nu är orken slut. Orkar inte slåss med mig själv längre. Orkar inte tänka positivt.

Men detta innebär inte att jag ger upp. Jag ska ändå äta som jag ska tills dess att orken kommer igen. För det gör den. För viljan att bli frisk finns där. Och den dör inte för att orken är slut. Viljan finns kvar. Och orken kommer. Bara jag får vila lite.

Men just nu, just idag orkar jag inte slåss... Så trött på detta och på mig själv...

En människa

Inte bara bra saker i skallen. Har tänkt lite fel på vissa saker. Inte alla saker. Men några. Jag är inte säker än. Vet ej vem som styr dem. Jag? ÄS? Vad är rätt? Och vad är verklighet? Vet inte!

Men jag har accepterat en sak. En viktig sak. Och en väldigt bra sak.
Jag har accepterat att jag är mindre stor/tjock än vad jag tror.

Känns som en bra sak att acceptera. Känns som ett stort steg framåt. Känns som det bara är det första av många som ska komma. Det känns... Jag känner.
Jag känner! Jag har känslor! Jag är en människa. Jag har en enorm styrka i mig, men även svagheter. Och allt tillsammans gör mig till mig. En människa.

Nu ska jag acceptera mer... Inte idag men framöver.

Arbete pågår...

Har fått lite att tänka på.

Håller på att acceptera vissa saker.

Mycket i skallen.

Men det är bra saker jag tänker och håller på att acceptera!

42 dagar

Ännu en vecka jag har klarat.

Börjar tycka om måndagar då jag blir stolt över mig själv när jag klarat ytterligare en vecka!

Slappardag

Regnet tar visst aldrig slut...

Har inte kört näsan utanför dörren idag. Den planerade promenaden regnade in. Fast jag kände för att röra på mig kände jag inte för att bli en blöt Tokerina. (Och det är värre syn än en blöt katt.)

Så det vara bara att acceptera läget. Så jag har bearbetat rastlösheten. Övat på att inte göra något. Och det har gått bra.
Jag har kollat på två filmer och läst boken. Lyssnat på radion. Och det har känts ok.
Visserligen har jag även hunnit diska, städa och tvätta lite men det är ju inte samma sak som att träna...

Pulsen i kroppen är nere på låg nivå. Som det ska vara ibland. Bådar gott inför semestern om jag kan koppla av.
Och jag är inte som ett flipperspel i kroppen utan faktiskt lugn.

Har precis ätit en god middag och ska nu fortsätta läsa min bok.

Ensam krigare i eget kaos

Bulimin gör mig ensam och isolerar mig. Även när jag är med andra människor som jag trivs med känner jag mig ensam.
Bulimin gör att jag känner mig dum.
Bulimin trycker ner min självkänsla.
Bulimin förstör min kropp.

Varför är jag då så rädd för vem jag blir när jag har dödat bulimin?
Varför tror jag att jag kommer vara lika värdelös när jag blir frisk?

Därför att jag inte är frisk än.
Jag trodde att jag hade kommit en lång bit på väg och att jag börjat fatta.
Har insett att jag har visserligen kommit en lång bit på väg och att jag är jätteduktig som inte kompenserar men jag har inte fattat allt. Jag har mycket kvar att arbeta på. Och det är bra att känslorna kommer fram för då kan jag bearbeta dem. Men det är jobbigt. Och ensamt.

Men det är värt det. För jag kan bara må bättre sedan.

Jag är ensam i kaoset nu.

Sedan ska jag vara närvarande i livet. I mitt liv. I mitt friska liv.


Så jag krigar vidare. Är en ensam krigare i mitt eget kaos.



Men jag vet att det finns många fler ensamma krigare där ute som också slåss för sina liv. Och även om vi alla är ensamma i vårt eget så tror jag att vi alla är starka. Har vi orkat vara sjuka i alla år så orkar vi kämpa oss friska!
Ge aldrig upp!

En känsla är väldigt tydlig...

Jag är så jävla ensam.

Vem är jag?

Mätt efter att ha ätit en pizza. Jag åt upp hela och den var god. Drack en öl till. Så ännu en utmaning avklarad. Fast maten är ju inte mitt problem just nu.
Känslorna och tankarna däremot. De är ett problem.
De är så många...

Det händer mycket i mig. Och jag börjar märka hur jag tänker och hur jag känner. Och jag tycker inte om det jag märker. Vill inte vara sådan som jag ser! Och det jag ser är ju jag. Tycker inte om mig själv. Men mycket av det jag ser är nog ÄS. Och det ska ju inte vara mig mer. Så jag är nog inte den jag ser?

Vem och vad är jag?

Dum med dåligt samvete

Har dåligt samvete. För att jag ska göra en sak ikväll med min mamma och hon frågade om vi skulle fråga min syster med. Jag sa nej efter lite funderande. Jag vill för en gångs skull vara själv med mamma. Men nu gnager samvetet...

Jag har känt i många år att eftersom jag är den starka ska jag ta hand om mina storasyskon. Att jag alltid ska inkludera dem.
Men jag ska nu försöka lära mig att inte alltid säga ja till alla andra och aldrig göra som jag vill. Måste ibland säga nej och prioritera mig själv. Men när jag gör det så får jag ju så dåligt samvete.
Och jag är nu övertygad om att mamma tycker jag är egoistisk som inte vill bjuda in syrran. Och att syrran är ledsen för att jag inte bjöd in henne.

Och när jag skriver det här så tycker jag att det låter som om jag vore fem år. Känner mig larvig och dum.

Så vem är jag att gnälla?
Jag har ingen dödlig sjukdom. Jag är bara dum. Dum i huvudet. Dum som har gjort så att jag mår så här för det är ju självförvållat. Det är ju i mitt huvud det sitter. Den psykiska störningen.
I mitt dumma sjuka huvud.

Om jag ska lära mig att säga nej och prioritera mig själv ibland, hur ska jag klara det när jag mår så här när jag gör det?

Är jag värd att prioritera?

Suck, dessa kommentarer...

Lite arg då jag återigen fått höra att jag ska vara glad att jag inte har något fysiskt fel. Så skönt att andra "förstår" vad "lätt" det är att ha en psykisk störning som ÄS faktiskt är. Så lätt så...

ÄS är vaken igen

Gårdagen kändes som en "paus-dag". Det var lugnt i skallen för ovanlighetens skull. Inte en massa tankar som rusade runt. Och det kändes som ÄS var borta eller vilande för jag förde inga diskussioner med den heller. Jag mådde helt enkelt bra. Jag kände att jag fick en liten inblick i hur jag kan må. Och den inblicken gav mig ännu mer motivation att fortsätta.

Idag är tankarna igång igen. ÄS är vaken igen. Den påpekar för mig: trodde du verkligen att jag skulle tillåta att du mår bra? Du tillhör mig... Så jag kommer inte att ge mig så lätt...

Kriget fortsätter.

Bad i badkar

Jag älskar att bada. Helst ute på sommaren men helt ok inne med. Men den senaste tiden har jag inte haft ro i kroppen att ligga stilla och njuta. Men nu står jag med boken redo och ska sjunka ner med varmt vatten och skum. Gäller att passa på när man har sina bra och lugna dagar!
Men å andra sidan är det en utmaning med. För i ett badkar är man naken. Och efter ett tag försvinner bubblorna. Då ser man sin egen kropp... Måste ta ut linserna innan badet så jag inte ser så skarpt...

Glad

Är riktigt glad idag!

Något händer i mig

Dagen idag känns bättre och bättre. Har en helt ny känsla i kroppen. Helgens kamp har gett mig styrka och hopp.

Ikväll kom jag tom på mig själv att jag satt och log. Helt ensam i soffan så satt jag och log. För jag mådde bra.

Det händer saker i mig. Bra saker.

Saker kommer upp till ytan. Inget ska gömma sig i mörkret mer.

Jag kan och jag är stark. Jag tar mig ur det svarta mörkret.

Jag är inte värdelös.

Jag är INTE värdelös!

Märker du din skit-Bulimi? Märker du vad som pågår? Känner du hur du försvagas?
Lika bra att du ger upp! Du är inte välkommen här längre.
För du är inget värd.

Men jag är guld värd!


Eftersom det kan svänga snabbt både upp och ner så ska jag nu försöka minnas detta nästa gång jag tvivlar på mig och när jag mår dåligt. Att jag mår bra efteråt när det kommit ut. Att jag kan. Att jag inte är värdelös. Jag är INTE värdelös!

35 dagar

Ännu en vecka som jag inte har kompenserat eller hetsat på!
Jag fixade helgen fast det var det jobbigaste på länge.
Känner mig starkare idag för att jag fixade gårdagen trots hur jag mådde. Trots att jag mådde dåligt kände jag detta istället för att döva känslorna som jag gjort förut med kompensation.

Jag fick denna av en vän:

Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att kunna hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten,
slå sig hårt och resa sig igen.

Att vara stark
är att se ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Och jag kämpar.
Jag kämpar varje dag.
Och för varje dag som jag klarar så vinner jag och ÄS förlorar.

Mår dåligt

Hemma igen. Helt slut i skallen. Har sådan ångest just nu över allt jag har ätit denna helg.

Och så var det ju kalas idag. Och jag tänkte att jag ska äta som de andra äter. Titta på deras portioner. Alltså tog jag både en bulle och en tårtbit. För det tog alla andra. Men jag tog en lite mindre tårtbit än de andra. Men vad hjälper det?

För i deras huvuden är det tyst.

I mitt huvud har ÄS fullt pådrag: Varför åt du både bulle och tårta? Du skulle ha nöjt dig med bara en sak. Känner du hur magen svullnat? Känner du hur det onyttiga bara sätter sig? Varför har du ingen karaktär? Vill du alltid vara så fet och värdelös?

Men jag åt middag ändå. Och jag ska snart äta ett kvällsmellanmål. Men det tar emot. Tar emot rejält.

Och jag har ångest över att jag reagerar så här. Varför ska jag behöva få fullt pådrag bara för en fika med kaffebröd? Varför har jag gjort det här mot mig själv?
Just nu är jag inte vän med mig själv. Tycker mer än illa om mig själv.

Men en sak står så självklart trots att jävla ångest: Jag ska inte kompensera.
Hur dåligt jag än mår ska jag inte kompensera.

Och just nu mår jag så jävla dåligt.

Äter och äter och äter...

Lunch och middag avklarade med. Ingen kompensation gjord och jag lever än. Men jag känner mig vid det här laget enormt stor. Men hör en liten röst som säger: det är en känsla och inte en verklighet. Men jag litar inte än på mina känslor så det kanske är sant?
Och det är en dag kvar av utmaningar. Känns som den här helgen aldrig tar slut!
Börjar känna mig schizofren på grund av all diskussion i mig själv mellan ÄS och mig.
Förr kunde jag njuta när jag åt ute eftersom jag visste att jag tog bort det senare. Nu när jag inte kompenserar njuter jag inte utan jobbar hårt med ångesten och viktfobin.
Tittade även på vågen en lång stund när jag kom hem för en stund sen men än så länge har jag inte varit på den.

Försöker att inte lyssna

Har ätit min frukost som jag ska. Har för tillfället lugnat ner mig lite och försöker låta bli att lyssna på ÄS. Men den har starka argument fortfarande. Och den tänker inte vika ner sig så lätt. Så det kommer att pågå fullt krig i mig även denna dag och troligtvis även i morgon. Men jag tänker vinna! Ska resa mig upp även om ÄS slår ner mig för räkning.

Panik

Hemma igen efter att ha ätit ute med min syster och en kompis. Åt middag och drack två glas vin. Kom hem och gav mig genast på mellanmålet då det var dags för det. Var och är inte ett dugg hungrig men jag ska INTE hoppa över något mål. Så var bara att äta en knäckemacka.

Men jag har halv panik idag. Nej, ska jag vara ärlig var det mer än halv panik... Det är full panik.
När jag gjorde denna utmaning men min behandlare och ställde in mig på detta så glömde jag en sak. Jag glömde söndagen. Då hade jag tänkt att bara ta det lugnt hemma. Men icke. Det är ju kalas i släkten då! Hur kunde jag glömma det?
Kalas för en elvaåring med tårta, kakor och godis. Så med andra ord ännu en utmaning. Känns som det blev för mycket denna helg. Restaurangmat och kalas.

Så vad ska jag göra? Jo, jag ska bita ihop och med min envishet köra huvudet in i kaklet och göra som jag ska. Äta alla mål och äta tårta som mellanmål på söndag.
Men min ÄS skriker: Är du inte klok? Ska du äta så onyttigt hela helgen? Vet du hur fet du kommer bli? Har du sett i spegeln på sistone? Du kommer bli ännu äckligare om du äter all mat denna helg! Du har ju ingen karaktär som äter så jävla mycket. Du är så värdelös!

Så det är fullt krig i skallen just nu.
ÄS har fullt pådrag och kämpar för fullt för att höras. Jag kämpar emot allt jag kan.
Men det värsta är att det ÄS säger låter så vettigt...

Panik...

Helgens utmaning

Fredag och helgen är här. Denna helg har jag som utmaning att äta ute. Jag ska äta både lunch och middag idag på restaurang. I morgon kommer jag nog att äta ett mål ute med. Och jag ska försöka koppla av. Inte tro att alla tittar på mig och att de tycker att jag äter för mycket. Ikväll ska jag även ta nåt glas alkohol fast jag äter så mycket och ska försöka njuta av det. Och inte tänka på hur många kalorier det är i alkoholen.
Hjärnan kommer alltså att få sig en rejäl utmaning igen. Vet hur jag brukar reagera när jag äter ute men jag ska verkligen försöka koppla av och njuta av mina vänner som ska göra mig sällskap.

Men jag har kvar en känsla från igår. Jag fick en komplimang igår och jag kunde ta åt mig av den. Så ska försöka hålla kvar det i kroppen och sträcka på mig idag. För jag kan!

Hittade känslan

Hittade nog känslan igår. Och blev väl inte överraskad över att det åter var rädslan som spökade.
Jag var förbi jobbet igår och sa hej. Tänkte att jag skulle passa på när jag hade en bra dag. Var nervös för att jag skulle ta på mig dåligt samvete om de sa att de hade mycket att göra pga att jag är borta. Och när jag kom dit sa de att de hade mycket att göra. Men jag tog inte på mig några skuldkänslor. Istället tänkte jag "va bra att ni märker nu hur mycket jag gör. Då kanske ni uppskattar mig mer."
Men på kvällen kom rädslan över hur de ska gå i höst. Rädsla för att jag åter ska ta på mig alldeles för mycket på jobbet, att inte kunna säga nej och därmed köra ner mig i mitt destruktiva mönster igen.
Men idag tar jag inte ut eländet i förskott. Ska inte oroa mig för slutet av september än. Har ju mycket tid kvar på behandlingen än och vartefter jag mår bättre kommer jag kunna ta mer plats och kommer att kunna säga nej.

Oförklarligt

Det går inte att förklara denna oro i kroppen för en som inte varit i samma sits. Går inte att förklara att det känns som om nerverna tiltar på ett flipperspel. Det låser sig och allt blinkar...
Dum liknelse men jag sa ju att det inte gick att förklara...

Oro och rastlöshet

Har en oro i kroppen som jag känner igen. Rastlös som f*n... Men det jag inte förstår är varför. Har haft en ok dag. Varför kommer då denna oro i kroppen?
Just nu skulle jag vilja träna ordentligt för att jaga ut det ur kroppen. Men det får jag inte. Så jag biter ihop och försöker känna efter vad jag känner. Men det är inte lätt!

Viljekamp mot vågen

Stirrade på vågen i morse och ville verkligen väga mig igen för att se om siffrorna igår stämde. Men jag har inte vägt mig. Och jag ska inte heller. Ska egentligen slänga ut den men det känns samtidigt som jag måste vinna denna viljekamp mot vågen. Att kunna ha den där men att kunna låta bli. Men blir det inte bättre så får jag slänga ut den...

Men trots känslorna över vägandet så mår jag fortfarande ok. Rasade inte igenom helt. Och det är jag stolt över. Är stolt över varje framsteg!

Övermodig

Jag har fortfarande en bra dag men den har fått sig en törn. Jag kände mig ju så stark och duktig så jag ställde mig på vågen. Inte smart. Inte alls. Men jag vart övermodig. Hade ju inte vägt mig denna vecka och tyckte ju att det kändes som om jag hade gått ner. Men icke då. Det var något hekto upp. Upp! Inte mycket, men upp! Varför satt då tröjan bättre idag?
Blev arg på mig själv för att detta störde mig så mycket. Varför ska min våg bestämma hur jag mår? Deppade inte ihop men det sänkte humöret rejält. Så, återigen kan jag konstatera att jag är inte kompis med vågen. Och jag ska inte ställa mig på den! Men den drar mig till sig...

Bra dag!

Njuter av livet idag! Har en toppendag. Känner ett lugn och att jag är på väg.
Är beredd på fler dåliga dagar men idag njuter jag.
Känner mig stark. Kände att jag sträckte på mig när jag gick. Ett bra tecken.
Vill bara sträcka upp armarna i luften och skrika "tjohoo, ser ni mig? Jag ska fixa detta!"

Värme i hjärtat

Somnade igår med värme i hjärtat. Pratade med dottern om ditt och datt. Det kändes som ett bra samtal. Det var avslappnat med skratt och med värme.
Och när jag svarade lite undanglidande på en fråga tittade hon på mig med ett leende och sa "skulle du svara så"? Alltså var det bara att berätta mer. Inte bara svara "bra".
Jag vill ha mer såna här samtal! Med vänner och med familj. Jag vill ha den känslan jag hade igår flera gånger. Och jag kan få den om jag fortsätter att vara ärlig. Jag har allt att vinna.

Pendlar

Jag pendlar just nu känslomässigt.
Ena sekunden känna mig som jag gjort i många år, dvs helt värdelös och stor som ett hus. Nästa sekund kan jag tycka att jag är duktig för har ju inte hetsat eller kompenserat på 4 veckor och har ju sakta börjat inse att jag tänker galet så jag har ju kommit en liten bit på väg.
Men jag är på väg! Och det finns ingen back...

28 dagar och tanke som fastnar

Jag tog mig igenom dagen igår och den blev bättre. Fast jag fick kämpa med maten, känslorna och tankarna. Mina tankar fastnar i samma loop och tar inte hela varvet runt. När jag tar mig tiden och försöker köra tanken varvet runt ser jag saker på ett annat sätt. Men det går så sakta att vrida runt tankarna och så snabbt att fastna i det invanda mönstret att bara skylla allt på mig själv.

Men idag är det 28 dagar utan kompensation eller hets! Det är det positiva som jag klamrar mig fast vid. Det har inte gått utan kamp för jag märker ju så väl nu när jag vill hetsa eller kompensera. När jag har det jobbigt med känslorna. Och det har jag ju dagligen nu när jag håller på att bearbeta dem...