Har dåligt samvete. För att jag ska göra en sak ikväll med min mamma och hon frågade om vi skulle fråga min syster med. Jag sa nej efter lite funderande. Jag vill för en gångs skull vara själv med mamma. Men nu gnager samvetet...
Jag har känt i många år att eftersom jag är den starka ska jag ta hand om mina storasyskon. Att jag alltid ska inkludera dem.
Men jag ska nu försöka lära mig att inte alltid säga ja till alla andra och aldrig göra som jag vill. Måste ibland säga nej och prioritera mig själv. Men när jag gör det så får jag ju så dåligt samvete.
Och jag är nu övertygad om att mamma tycker jag är egoistisk som inte vill bjuda in syrran. Och att syrran är ledsen för att jag inte bjöd in henne.
Och när jag skriver det här så tycker jag att det låter som om jag vore fem år. Känner mig larvig och dum.
Så vem är jag att gnälla?
Jag har ingen dödlig sjukdom. Jag är bara dum. Dum i huvudet. Dum som har gjort så att jag mår så här för det är ju självförvållat. Det är ju i mitt huvud det sitter. Den psykiska störningen.
I mitt dumma sjuka huvud.
Om jag ska lära mig att säga nej och prioritera mig själv ibland, hur ska jag klara det när jag mår så här när jag gör det?
Är jag värd att prioritera?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du är värd att prioriteras! Se till att njut av kvällen, det kommer fler tillfällen att umgås med de andra. Förklara om det känns bättre. Du stöter ju inte bort någon, du vill bara njuta på ditt sätt den här gången.
Klart att du är värd att prioriteras! Det känns jobbigt att göra det när man inte är van, men det är bara att träna och träna, sätta gränser och ta hand om sig. Till slut går det faktiskt lättare! Kram
Skicka en kommentar