Ensam krigare i eget kaos

Bulimin gör mig ensam och isolerar mig. Även när jag är med andra människor som jag trivs med känner jag mig ensam.
Bulimin gör att jag känner mig dum.
Bulimin trycker ner min självkänsla.
Bulimin förstör min kropp.

Varför är jag då så rädd för vem jag blir när jag har dödat bulimin?
Varför tror jag att jag kommer vara lika värdelös när jag blir frisk?

Därför att jag inte är frisk än.
Jag trodde att jag hade kommit en lång bit på väg och att jag börjat fatta.
Har insett att jag har visserligen kommit en lång bit på väg och att jag är jätteduktig som inte kompenserar men jag har inte fattat allt. Jag har mycket kvar att arbeta på. Och det är bra att känslorna kommer fram för då kan jag bearbeta dem. Men det är jobbigt. Och ensamt.

Men det är värt det. För jag kan bara må bättre sedan.

Jag är ensam i kaoset nu.

Sedan ska jag vara närvarande i livet. I mitt liv. I mitt friska liv.


Så jag krigar vidare. Är en ensam krigare i mitt eget kaos.



Men jag vet att det finns många fler ensamma krigare där ute som också slåss för sina liv. Och även om vi alla är ensamma i vårt eget så tror jag att vi alla är starka. Har vi orkat vara sjuka i alla år så orkar vi kämpa oss friska!
Ge aldrig upp!