måste, orkar inte, vill, vill inte

Idag och igår har fröken bulimi jobbat hårt för att höras. Hon har velat övertala mig att hetsa. Hon har tyckt att eftersom jag har ätit så mycket den här veckan så måste jag kompensera. Hon gör att när jag ser mig själv i spegeln så är jag enorm igen. Hon gör att jag känner mig obekväm i shorts och linne. Hon gör att jag bara vill gömma mig. Hon visar hur värdelös jag är.
Hon skriker allt detta och mer i mitt huvud.

Jag har inte gjort som hon tyckt.

Men jag hör henne. Och jag tycker att det hon skriker låter vettigt.
Mina argument hörs inte. Mitt liv känns inte viktigt. Jag känns inte viktig.

Men jag vill inte lyssna. Jag vill inte höra hennes skrik. Jag vill bara vara jag. Jag vill kunna känna att jag är viktig och räknas. Men jag har lyssnat i 20 år och det är svårt att sluta.

Försöker se mig i spegeln och se något positivt. Jag vet ur en logisk synpunkt att mitt värde inte sitter i vikten. Men hela samhället säger något annat. Och bulimi säger ju att om samhället tycker så måste det ju vara rätt. Haka på tåget, fatta att du inte kan äta som du gör!

Men jag måste äta som jag gör. Men jag vill inte. Jo, jag vill för jag ska bli frisk. Men jag vill inte.

Jag vill bara kunna anse mig vara värd något... Men när jag ser mig själv kan jag inte anse det.

Det känns så lockande att bara återgå till gamla vanor och se till att alla andra mår bra och gömma mig själv igen. Jag klarade det. Jag kan spela den rollen. Men jag vill inte. Jag vill kunna hitta en ny roll.

Vimsig? Inte.
Rörig? Inte.
Kaos i Tokerinas huvud? Ja.

Vet inte vad jag vill eller vad jag orkar. Men jag vill inte ha det så här.

Om jag kunde sälja min själ för ett magiskt piller som gjorde mig frisk så skulle jag inte tveka. För jag vill bli frisk. Det är det enda jag vet. Resten är ett kaos. Ett kaos av ständiga tankar som ändrar riktning hela tiden.

Och mitt i kaoset är jag... Ensam. Helt ensam.