Hemma igen efter att ha ätit ute med min syster och en kompis. Åt middag och drack två glas vin. Kom hem och gav mig genast på mellanmålet då det var dags för det. Var och är inte ett dugg hungrig men jag ska INTE hoppa över något mål. Så var bara att äta en knäckemacka.
Men jag har halv panik idag. Nej, ska jag vara ärlig var det mer än halv panik... Det är full panik.
När jag gjorde denna utmaning men min behandlare och ställde in mig på detta så glömde jag en sak. Jag glömde söndagen. Då hade jag tänkt att bara ta det lugnt hemma. Men icke. Det är ju kalas i släkten då! Hur kunde jag glömma det?
Kalas för en elvaåring med tårta, kakor och godis. Så med andra ord ännu en utmaning. Känns som det blev för mycket denna helg. Restaurangmat och kalas.
Så vad ska jag göra? Jo, jag ska bita ihop och med min envishet köra huvudet in i kaklet och göra som jag ska. Äta alla mål och äta tårta som mellanmål på söndag.
Men min ÄS skriker: Är du inte klok? Ska du äta så onyttigt hela helgen? Vet du hur fet du kommer bli? Har du sett i spegeln på sistone? Du kommer bli ännu äckligare om du äter all mat denna helg! Du har ju ingen karaktär som äter så jävla mycket. Du är så värdelös!
Så det är fullt krig i skallen just nu.
ÄS har fullt pådrag och kämpar för fullt för att höras. Jag kämpar emot allt jag kan.
Men det värsta är att det ÄS säger låter så vettigt...
Panik...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ÄS kan få höras hur mycket den vill. Det ligger hos dig att inte lyssna på den..
Förra veckan åt jag någonting onyttigt/mycket VARJE dag (dessutom var allt planerat; restaurang, kalas i plural, mors dag, grille, ex). Trodde att jag skulle få läggas in på psyket när veckan var slut, men ikke då. Här är jag nu, fullt levande (nåja). Ta det lugnt denna helg... Det är inte den (planerade) onyttiga maten som förstör för dig, det är vad du stoppar i dig innan och efter som förstör för dig. Ta dig ut på en promenad eller två mellan varven. Fortsätter du så duktigt som du har gjort nu en längre tid så fixar du det! All heder till dig! Du är superstark! Kramar!
Tack för ditt stöd.
Jag ska verkligen fortsätta kämpa.
Satt förut och försökte tänka på mitt liv utan äs, men det känns så långt bort.
någonstans minns jag då jag var mindre, satt med en chipspåse utan en tanke på att middagen snart var klar och mamma sa "inget mer snacks innan maten". Men sen åt man ändå utan att bry sig ett skit. Vet att det aldrig kommer bli så, men det är sjukt hur det blivit såhär.
Skicka en kommentar