Det syns och märks att jag mår bra. Folk ser det. Folk ser mig. Och några säger det till mig. Under ÄS-åren har jag aldrig kunnat tro på någon komplimang. Och då menar jag verkligen ALDRIG.
Det enda som gav mig någon sorts bekräftelse på att jag kanske kunde vara lite, med betoning på lite, ok var om personen jag var tillsammans med tände på mig och ville ha sex med mig. Misstänker att det var för att jag själv hatade min kropp så mycket. För om han ville ha sex så måste han ju tända på mig så då kan ju jag inte vara helt värdelös, men å andra sidan ser han mig ju naken så då kanske han inte vill längre? Spelade ingen roll hur många gånger jag hade haft sex i förhållandet, trodde ändå alltid att han skulle få en chock av att se mig naken...Så sexet blev en konstig blandning av glädje för att han ville ha mig och rädsla för att han såg mig naken och panik för att han skulle ta i min mage. Avslappnad var inte stunden för mig... Men som i resten av livet kunde jag spela en roll bra.
Hade kvar tänket i början av mitt förhållande med B. Men jag känner nu att jag inte tänker så längre. Han tycker ju om mig och min underbara själ. Så nu har jag sex för att jag vill! Det gör skillnad... :)
Och eftersom B ser mig precis som jag är har jag börjat tro på vad folk säger på riktigt. Om jag får en komplimang, kan vara en så enkel som "vilken fin tröja", så tror jag nu inte nu att jag får komplimangen bara för att det är "synd om mig eftersom jag är helt värdelös". Personen har gett mig komplimangen för att den har sett min tröja. Inget mer. Allt sägs inte med någon bakomliggande tanke.
Ibland undrar jag hur hjärnan fungerar. Jag började reflektera över komplimanger i helgen så jag fick en och sedan kom jag in på sexet och hur jag ändrat tankesätt där... Hm... Jag är fortfarande charmigt knäpp tror jag! :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar