Inte den jag en gång var

Sökte efter ett dokument på datan, hittade ett där jag skrivit dagbok. Ruggig läsning. Om jag någon gång glömmer vilken skillnad det är på mig nu och då är det bara att läsa de raderna...

När jag läser bland annat dessa rader minns jag precis i vilket jävla mörker jag var...
Livet är inte så levande alla dagar. Ett vacum som suger tag så man inte kommer ur tankekvarnen som mal runt de tråkiga tankarna. Det är alltid de deprimerande tankarna som fastnar i kvarnen… De positiva bara glider igenom lätt och sen är de borta. De är glada, positiva och väldigt glatta. De smiter förbi snabbare än en vind…

När ingen har tid för att lyssna och ingen kan inte se hur jag mår och när man är rädd för att störa och vara för påträngande det är då det nattsvarta mörkret sänker sig även om solen försöker blända… När ingen verkar tycka att man är ok som människa. Jag vet att jag kan attrahera det motsatta könet med min kropp (som är äcklig så fattar inte riktigt varför) men mina tankar verkar ingen intresserad av.
Jag vet att jag är en bra kompis när det gäller att lyssna på deras problem men mina har ingen tid med. Ingen vill bara prata. Ingen vill bara höra hur jag mår. Ingen som vill mig nåt mer än att ta fördel för deras egen skull. Men jag förstår dem. Mina tankar är inga bra tankar för när jag ger små vinkar om hur jag mår och hur jag tänker och får jag respons ”men så kan du ju inte tänka”. Alltså tänker jag fel. Och tänker jag fel så är det är mig det är fel på. Med andra ord är det mitt fel att jag mår så här och jag förtjänar inte att må bättre eftersom jag är knäpp.

Jag söker kontakt, men med min rädsla att bli sårad i bakgrunden så söker jag på konstiga sätt… Ingen förstår och de flyr då jag beter mig underligt och inte verkar vilja ha någon nära. Finns det ingen människa som kan se igenom min mur? Inga vänner ser, ingen släkt ser, inga kollegor ser… Är den så hög att ingen kan märka den lilla människan bakom?

Min kropp blir tung av grubblerier och hjärnan går på högvarv med de deprimerande tankarna… Och min själ, om jag nu har någon, ligger i dvala…
Vaccumet suger ur all min kraft och jag blir alldeles tom inuti. Men jag gör samma sak idag som jag gjorde igår; sätter på mig ansiktet och spelar normal…

Biter ihop och lider vidare. Men är så ensam…

En ny dag och en ny vecka, kanske ger det nya möjligheter? På promenaden till jobbet i morse var jag på väg att gråta så många gånger. Måste försöka hinna gråta ut innan dottern kommer hem ikväll. Behöver rensa huvudet, är för känslig nu.
Undrar när min tur kommer? Eller frågan är väl snarare, om den kommer?

En ny månad idag, februari har kommit. Men trots att det är en vintermånad att se fram emot och att jag inte hann gråta ut igår så var det en lättare morgon idag. Jag svettades loss på motionscykeln nere på gymmet i 45 minuter. Träningen gör mig i alla fall gott, förra veckan hann jag med åtta pass och jag hoppas på minst sex den här veckan. Svettiga kläder finns det gott om vid min tvättning. Blev lite gladare igår när jag hittade att jag dubbelbetalt en räkning, det var därför jag var pankare än någonsin. Trodde jag först blivit helt tokig när jag inte fick saldot att stämma, men efter att ha pratat med människorna som arbetade på A-kassan (dit jag hade betalat dubbelt) och fått höra om deras stelbenta demokrati så insåg jag att det var de som var knäppa. Alltid något, en framgång för mig!

Hur ensam är jag? Jag verkar ju inte passa in någonstans… Jag fungerar nog bara själv och mol ensam… För alla andra har fullt upp med sina liv och har inte tid med mig…

Har beslutat mig för (igen) att jag inte ska bry mig om vad de andra tycker. Jag är den jag är. That’s it. Och jag kommer vara så glad för alla andra och jag kommer må så dåligt själv. Jag kan ju iaf alltid låtsas… Gömma mina mörkaste hemligheter…

Solen hjälper nu när den skiner och jag känner att livet återvänder en del. Men till vilken nytta undrar jag när det känns som jobbigast. Jag passar ju inte in någonstans eller med någon… Vad vill de ha? Inte mig.

Det går snabbt nerför och långsamt uppåt. Just nu är jag lite uppe igen och mår ganska bra men har mycket i att hålla reda på. Snurrar i huvudet…

Ibland går det fortare neråt än någonsin. Fick höra i helgen att jag var normal, men kan ju knappast vara det. En normal människa passar in, lyckas med sina förhållanden både vänskaps och andra och kan uppfostra sina barn. Jag kan inget av de tre punkterna så jag är körd. Kan sitta i någon lägenhet och självdö i höst. Behöver inte hitta någon jag vill ha, kan ta första som kommer, jag kommer ju ändå inte passa in… Behöver därför inte trivas heller?

What am I doing? Can somebody tell me? Need some assistance…



Varför ville jag vara kvar i detta elände så länge? Ingen ide att slå på mig själv för det men jag undrar ibland... Och jag vet definitivt att hur mycket jag än har skrivit att jag bad om hjälp så gjorde jag aldrig det. Jag tyckte att de borde se hur jag mådde. Men hur skulle de kunna göra det när jag aldrig visade hur jag mådde?

När jag läser det här blir jag så glad för att jag inte är den jag var och så stolt för att jag gjorde det. Jag sökte hjälp och tog emot när jag fick den. Jag blev frisk. Frisk från ätstörningen. Frisk att ha ett liv.

Jag är inte den jag borde vara
inte den jag vill vara
men tack och lov inte heller
längre den jag en gång var