När bulimin slog ut

Jag stod i rulltrappan vid t-centralen på väg till jobbet. Hade börjat jobba efter mamma-ledigheten som varit jobbig med separation, pengabrist och naturligtvis att bli mamma... Mötte en gammal jobbarkompis som jag umgåtts lite med innan hon bytte avdelning. Vi bytte några snabba ord och bland det sista hon sa var: Grattis till det nya barnet! Va, sa jag? Ja, du är ju gravid!
Jag var inte gravid. Den dagen åt jag lunch och gick sedan in på toaletten och stoppade fingrarna i halsen. Där och då startade kompensationsbeteendet, detta var januari 1991. Där slog bulimin ut i full blom och ÄS var min nya inneboende.
Men man börjar ju inte bara stoppa fingrarna i halsen. Detta måste föregå av att man mår dåligt. Och jag mådde dåligt. Jag var en osäker tonåring. Men de flesta tonåringar är ju det. Jag funderar en hel del på varför min osäkerhet slog ut i tankar som inte är friska. Varför jag blev sjuk och slogs med mitt inre mörker som beboddes av min osäkerhet. Den osäkerhet som snabbt rev ner det lilla lilla självförtroende jag ibland började byggde upp.
Visst, jag gick igenom en jobbig separation som nybliven mamma, då jag och min första stora kärlek brakade med en åsksmäll. Men det är jag inte ensam om. Jag är inget unikum med mina problem jag gått igenom. Vad gjorde att jag blev sjuk? Att ÄS kunde flytta in? Kommer aldrig få veta det. Jag vet vad som triggade igång att jag började kompensera men allt innan kan jag inte peka ut varför. Bara att acceptera att det vart så. Men jag skulle vilja veta...