Detta är en jobbig vecka och den är inte slut än.
Det är en stor prövning och det är på vingliga ben som jag vacklar men jag vacklar framåt trots små snedsteg.
Jag känner smärtan och sorgen.
Jag låter B se hur jag mår.
Jag talar om och visar kollegor att "idag har jag en skitdag".
Bara att våga känna alla känslor som är så starka och jobbiga är en stor sak. Väldigt stor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är nog inte alla som kan förstå hur otroligt stooort det är. Mkt bra jobbat hoppas du kan känna lite stolthet över dig själv i allt det jobbiga
kram
Skicka en kommentar