Något som jag verkligen måste jobba vidare med, troligtvis under lång tid, är det att jag inte ska ta på mig allt för alla andra. Jag ska inte vara den duktiga kvinnan som finns för allt och alla. Som hellre slår knut på sig själv och mår skit än säger nej. Det går väl åt rätt håll med detta men det är inte lätt. Inte alls.
För det sitter så hårt att jag ska vara den där duktiga kvinnan. Och om jag nån gång säger nej känner jag mig taskig, elak och egoistisk. Och när jag känner de känslorna så kommer lätt följden: De är viktigare än mig det är klart att de ska prioriteras... Jag vet. Det är fel. Helt fel tankesätt. Och det är därför detta inte är lätt.
Men det är i mitt huvud det sitter efter som de gånger jag säger nej går det bra. Och ingen annan blir ledsen förutom i mitt huvud.
När blir mitt huvud och verkligheten synkade?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar