Svar på kommentar

Fick några frågor som jag tänkte svara på.
På behandlingen sa de att man ska äta sig ur ätstörningen och jag tror på det. När jag började äta regelbundet försvann hetssuget och istället kom alla känslor fram som jag gömt så länge så jag istället kunde jobba med dem. Så jag kunde börja jobba med att jag inte är värdelös och att att jag är inte bättre om jag väger mindre. Vem jag är avgörs inte av vad som står på vågen.
Jag åt under behandlingen 6 ggr per dag. 3 mål och 3 mellanmål. Idag äter jag 5 ggr per dag, har minskat till 2 mellanmål vilket känns som det är där jag ska vara. Vissa dagar funkar inte detta naturligtvis beroende på vad man gör, om man är tex ute på stan eller skogen...

Jag utmanade mig också med att äta sådant som var "förbjudet" och som var hetsmat redan i början av behandlingen.
Jag har idag inte någon "förbjuden" mat alls. Äter allt, även godis och bakelser etc. Men inte alltid. Men är jag sugen eller blir bjuden så äter jag. Jag åt mer sötsaker under behandlingen just för att avdramatisera detta. Att det var ok att äta.

Jag kan ha mat hemma, kan storhandla och fylla frysen utan problem. Så det funkar bra. Men om jag känner mig orolig ibland och ska handla mat så handlar jag inte sådant som jag vet har triggat mig förut. Då tar jag det säkra före det osäkra. Men jag äter alltid, hoppar aldrig över ett mål.

Jag har också hittat tillbaka till träningen och glädjen i den. Hade helt träningsförbud under större delen av behandlingen, fick bara ta max 3 promenader i veckan. Var väldigt jobbigt i början! Har nu ett par månader under hösten tränat lite olika pass för att prova mig fram. Känner nu att det jag tränar kör jag för att jag vill och för att jag ska må bra. Inte köra de pass som bränner mest kalorier...

Det som gjorde att jag fixade detta var att jag insåg att jag var sjuk och att jag behövde hjälp. Att jag insåg att det var nog, jag kunde inte må som jag gjorde längre. Och att jag sedan fick hjälpen genom behandlingen.
Jag ville bli frisk men jag vet att jag var rädd för att det var försent, att jag varit sjuk för länge. Men jag vet nu att det aldrig är försent! Det går alltid att bli frisk. Kan kräva lite mer jobb, men det är det värt.
Och mina tankar som funnits i över 18 år försvinner ju inte omgående men då jag idag bearbetar mina känslor och tankar istället för att gömma undan dem kan jag ta mig igenom när jag tvivlar och ÄS knackar på.