Fast det är lite tufft just nu så är det ändå positivt. Jag reagerar inte lika starkt som förr. Jag trycker inte ner mig själv heller. Allt är inte kört för att jag kollegan påpekar en sak. Jag känner visst. Jag blir ledsen visst. Men jag tycker inte jag är värdelös bara därför. Och det är en enorm skillnad sen förr!
Märker att min smekmånad på jobbet har nog tagit slut. Eller iaf är på sluttampen. Mer den här veckan. Mer som förr. Så jag fortsätter och försöker hitta gränserna. Och övar mig på att vara en gås och låta saker rinna av mig. För jag är trots allt helt ok.
Var skönt att träffa B i går kväll och få sjunka ner i hans famn. Han gör mig lugn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du, om du någon gång kommer på lösningen till hur man blir nöjd med sig själv, precis som man är, utan att prestera i överkant och överflöd och överbra hela tiden, snälla snälla ring mig!!!
Jag är så trött på att det aldrig är bra nog i min hjärna att jag skulle betala bra mycket för att få ro. Prestationsro!
Och jag lovar att meddela dig om jag får några kloka tips! Älskar din blogg!
Skicka en kommentar