Inte bäst...

Har för första gången sedan slutet av april tränat ett skivstångspass.
Det var väldigt blandat. Ångest och glädje...

Jag har oftast (inte alltid men nästan alltid) varit bland de som har haft mest vikt på stången. Jag har varit den som gjort armhävningar även om jag nästan spytt. Jag har varit den som försökt skutta så högt som möjligt under konditionsdelen fast jag inte orkat...

Idag var jag inte bäst. Inte lätt att inse fakta. Jag har inte tränat på ett halvår. Men jag hade ändå förväntat mig inuti att jag skulle vara bra. Kanske inte bäst men snäppet under. Men jag hade inte mest på stången. Jag orkade inte alla armhävningar. Orkade inte alla situps. Gråten stockade sig i halsen. Jag orkade inte... Jag har inte orkat förut heller men då gjorde jag det ändå. Inte idag. Jag gick när konditionsdelen skulle börja. Ville inte vara sämst där och börja gråta inför de andra. Gick hemåt. Med tårar på kinderna. Jag var inte bäst... Jag gav upp...

Men nånstans under det jobbiga så är jag glad för att jag känner vad jag håller på med. Och inser att jag kan ändra det här. Nästa pass kommer jag vara ännu mer förberedd. På att jag är nånstans i mitten och det är helt ok.

För det var ändå kul att träna skivstång igen. Känna hur kroppen fick jobba. Och känna nu att jag är skönt trött.

Så jag "gav upp" idag. Men jag vann en insikt. Och jag vann över ÄS. För ÄS hade velat att jag körde mer än skiten ur mig fast jag inte orkade. Att jag skulle stått där och tränat och sedan gått hem och spytt för att bli lättare och att orka mer nästa gång. Men jag körde så jag blev väldigt trött så länge jag var kvar. Och det är ok. Helt ok. Jag ska inte göra mer än så. Träna så jag blir trött och mår bra. Det är ett bra drag.

Nu ska jag gråta färdigt. Över lite träningsångest och över att jag insåg viktiga saker. Och för att jag är bra...

Jag är inte bäst på skivstångsträning. Nähä. Och?
Jag är Tokerina.
Och jag är helt ok.
Behöver inte vara bäst.
Iaf inte idag.
Och inte morgon...