Min resa förkortad (svar till Anonym)

Idag känner jag mig burrig och frusen men det är beroende på vädret. Annars är dagen en ok dag. Tänkte passa på att svara på Anonyms frågor.

Jag sökte hjälp när jag inte orkade hålla masken längre. Jag har gjort precis som du och spelat en roll i alla år. Alltid var masken uppe och jag var en glad skit. En glad skit med ett stort svart vacum inuti sig. Grät bara när jag var ensam. Ville inte visa mina känslor, har tom haft svårt att gråta inför andra när jag gjorde illa mig. Jag som var så stark klarade ju det med! Visst, utanpå klarade jag det. Inuti däremot...
Jag började fundera på att söka hjälp men jag insåg inte att jag var så sjuk som jag var. Sedan brakade ett förhållande jag var i och jag kom in i en riktigt illa period och då var det nog. Kontaktade min husläkare och fick tid. Skämdes som en hund. Ångrade mig hur många gånger som helst men jag gick dit. Och jag hade bestämt mig för att inte gråta hos läkaren. Jag hann knappt innanför dörren innan jag började. Och rädd var jag, för att hon inte skulle ta mig på allvar. Men hon gjorde det. Och skrev en remiss till ätstörningsenheten. Jag gjorde även en egenanmälan.

Fick tid efter ett par månader och gick dit på första samtal. Jag var nu ännu räddare. Nu skulle jag ju träffa specialist. Var övertygad om att de skulle säga åt mig att jag skulle skärpa mig. Jag var ju inte sjuk! Och dessutom överviktig enligt bmi.Så jag hade ju bara dålig karaktär... (visst? ÄS styrde alla tankar)
Men jag grät där med och berättade allt. Och hon sa inte åt mig att skärpa mig. Hon sa att jag var sjuk. Efter ett par samtal till erbjöds jag en plats på dagvård. Jag arbetar så jag sjukskrevs på heltid under behandlingen. Har varit sjukskriven i 20 veckor.Men det finns olika behandlingar på olika enheter. Alla är inte lika så jag kan inte säga hur det är på annat håll. Jag har haft terapi i form av bild, kroppskännedom, enskilda samtal och gruppsamtal.

De har inte varit en enkel resa. Jag har gråtit i mängd. Inte första dagarna. Och när jag grät inför andra första gången skämdes jag i flera dagar. Jag var ju svag som grät. Känns som att allt jag inte gråtit genom åren kommit nu. Jag har tyckt att jag varit för frisk för att gå på behandling, jag har tyckt att jag har varit för sjuk för att gå på behandling. Dessa tankar och andra är ju inte mina. Det är ju ÄS. Har varit väldigt jobbigt för ÄS kämpar emot hela tiden. Men jag är glad att jag har gjort den. Att jag kämpat mig igenom och ut ur mörkret. Och min resa är inte slut än. Nu har jag ju börjat mitt liv. Mitt nya liv...

Ingen annan kan göra det åt dig. Du måste genom den mörka skiten skiten själv. Och se att man kan komma ut på andra sidan. Och vara samma person. Men ändå en helt annan person.
En som skrattar när hon är glad. Inte för att spela en roll.
En som kan gråta utan att skämmas. Man får vara svag ibland.
En som inte alltid behöver vara bäst och prestera mest. (Detta jobbar jag ännu på.)

Att inse att jag är jag och jag är ok.
Att våga låta andra älska en som man är.
Att våga leva.
Det är stort. Och det är värt kampen och gråten.
Och att våga släppa kontrollen. För att våga leva!