Påminnelse

Har läst några bloggar nu på morgonen. Och känt igen mig i det skrivna. I hur jag mått förut. Hittade även ett dokument i datorn i går som jag glömt bort. Där jag fört dagbok på när jag mått som sämst. Och jag har verkligen mått dåligt. Grät när jag läste det. Grät för hur dåligt jag mått. Hur jag bar allt inom mig. Allt mörker bar jag ensam. Försökte tackla skiten själv och bara tryckte ner mig själv så långt ner att jag inte såg något ljus.
Och detta fick mig att inse hur bra jag mår nu. Fick en påminnelse, hade nog glömt lite vilken skillnad det är på mig. Den enorma skillnaden inuti mig. Och hur mina funderingar om lagom träningsdos och annat är en skit i rymden mot hur jag tänkt förut.
Jag har en nu "plattform" att stå på. När jag får dumma tankar så realiserar jag de inte. Utan känner vad som orsakar dem. Och tar mig igenom. Och jag bär inget ensam. Jag kör inte längre efter devisen ensam är stark. Jag behöver stöttande människor i mitt liv. Jag har det i B. Jag har det i vänner, både nya och gamla och jag har valt bort de vänner som inte är bra. Och jag har min familj. Det är ok att jag kan vara ledsen. Det är ok att jag inte kan allt.
Och jag är ok. Nä, det vart fel. Jag är faktiskt mer än bara ok!
Det ni! Trodde jag inte för ett halvår sedan. Vilken underbar påminnelse detta var!