Är ledsen. Men inte för min skull. Jag vet att jag ska prioritera mig själv men om jag kunde så skulle jag vilja ta mitt barns besvikelse och oro och fixa det.
Men jag kan inte.
Jag har lärt henne gå, men vart hon ska gå måste hon bestämma själv.
Men jag vill inte se henne besviken. Jag vill att hennes drömmar ska gå i uppfyllelse. Jag vill henne allt gott. Att hon ska må bra. Och inte vara ledsen.
Jag kan bara stötta så gott jag kan. Och hoppas att det känns tryggt för henne att luta sig om hon vill och behöver.
Men ibland önskar jag att jag kunde mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Godmorgon!
Ja nog värker det i hjärtat när barnen far illa, om jag kunde så skulle jag oxå ta mina söners besvikelser.
Men hur ska då dom lära sig av livet om jag tar det ifrån dom, det är ju oxå en dal av livet. Att uppleva smärta i besvikelser, och komma vidare ur den. med förhoppningsvis större kunskap om sig själv och omgivningen.
Planera i tid, saker och personer, men ej förutse/planera vad man ska känna. Lättare sagt än gjort.
Som du så klokt säger, "finnas där att luta sig mot" och få vara besviken, ja det kan vi om/när vi orkar både som förälder och vän.
Ha en skön nästsista semesterdag.
Marie
Skicka en kommentar