Är i Dalarna. När jag åkte upp i går kväll lyssnade jag lite på sommarprataren i P1. Minns inte vad hon heter men hon berörde mig. Hon pratade om att må dåligt, om att inte tycka om sig själv. Och när hon pratade om att hata sig själv så kände jag igen mig. Satt och grät och mindes.
Jag har hatat mig själv så mycket, så länge...
Hatat hur jag sett ut, hur jag är, vad jag gjort. Suttit och funderat på varför jag gjorde si och varför jag sa så och varför åt jag det? Och varför hade jag så dålig karaktär att jag kräktes? Hatat mig själv för den jag är och att jag var så värdelös. Tryckt ner mig själv fullständigt.
Jag hatar inte mig själv längre. Inte hela tiden.
Jag älskar inte mig själv. Men jag har börjat acceptera vissa delar och egenskaper hos mig. Andra delar kommer ta längre tid. Om jag någonsin kommer att kunna acceptera dem. Men jag kan lära mig att leva med dem.
Jag vill inte hata mig själv mer. Jag vill lägga min energi på att må bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så sant, det räcker att acceptera.
Å så, när det är gjort, så kan man upptäcka och tycka om andra med samma beteende, och förstå. Förstå sig själv och andra.
Var och en med sin väg att vandra.
Ha det skönt i Dalarna och akta dig för översvämningar.
Det är ju gott om stormar och skyfall inifrån, det kan räcka så.
Kram/Marie
Skicka en kommentar