Ute i morse var det kallt. Men inuti mig är det vår. Det är ett nytt spirande liv som har hållit på ett tag men nu känns det som om det verkligen är på väg att slå ut i full blom. Jag mår bra. Jag är frisk från bulimi.
Jag kommer alltid ha mina svackor men då jag kan acceptera detta och låta de komma och sedan gå vidare. För jag har accepterat den jag är. Med mina svagheter men även med mina styrkor.
Jag kommer aldrig att tycka att min mage är snygg eller lagom tror jag men det går det med. Jag accepterar den.
Fick ett bra exempel på detta idag. Jag glömde ge B en sak i morse. Ingen viktig sak och det löste sig ändå men jag den första tanken jag fick var "det är så typiskt mig, jag ska alltid klanta mig" innan jag slog om helt. Vadå typiskt mig? Alla glömmer saker. Och ingenting går under för det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar