Inte ensam

Jag läste tillbaka lite några gamla inlägg i bloggen. Och det jag märker mest är att jag känt mig så ensam. Har inte spelat någon roll hur många eller få jag haft runt omkring mig jag har ändå alltid känt mig ensam. För ingen har sett hur jag mått har jag tänkt.
Men jag har ju inte släppt in någon nära mig! Det är det ÄS gör, den isolerar en.
I alla förhållanden (sambo, familj, släkt, vänner) så har jag alltid hållit en distans. Har inte öppnat mig, har inte vågat släppa någon nära, har inte visat hur jag mått, har inte berättat något. Klart som attan att jag är ensam då!
Blir så arg när jag tänker på vad ÄS gör. Att man blir så isolerad och ensam. För det är många därute som sitter i den sitsen.

För jag vet ju nu att jag är inte ensam. Om jag släpper in de jag vill i mitt liv så är jag inte ensam. Och jag kan välja, jag behöver inte ha öppen dörr för alla. Men de jag vill släpper jag in. Och de får lära känna mig. Hela mig numera.