En svag dinosaurie

Att vara över 40 och erkänna att man har bulimi är tufft. Jag menar inte att det är lättare som yngre på något sätt utan det är alltid ett helvete men det känns som omgivningen accepterar det mera när man är yngre. En 40 åring ska veta bättre.
Jag känner mig en dum dinosaurie som inte kunnat sluta fast jag vet att det är idiotiskt.

Och det svåraste jag gjort hitintills i livet var att erkänna för min dotter som är 19. En mamma ska ju alltid finnas där för sitt barn och vara stark. Och jag har försökt att vara lika bra som två förälder då hennes pappa inte lagt ner någon större energi. Det har väl inte alltid gått men jag har försökt att alltid finnas där och stå stadigt. Och att se henne i ögonen och erkänna min svaghet det var svårt. Mer än svårt.