Kämpar

Söndag eftermiddag och jag har överlevt helgen. Har hela helgen haft monstret på min högra axel. Stått emot hyfsat bra, förlorade kampen på lördagen men kom upp på banan igen. Känslomässigt är det stormigt. Mer känslig än vanligt och gråten bara väntar på att få komma fram.
Men jag lever.
Och jag kämpar.
Emellanåt stolt över mig själv.
För jag kämpar och jag ger mig inte utan strid.