Många små saker

126 dagar i går. Men släpper dagarna nu. Känner inte att jag behöver räkna längre.

Har tänkt mycket i helgen om vad som har hänt. Hur gick det så här bra? Det är många små saker som har ändrats som tillsammans har ändrat något stort.
När jag började behandlingen var jag motiverad. Jag ville bli frisk. Det är nog nummer ett. Jag hade bestämt mig att jag inte orkade vara i skiten mer. Insåg inte då att jag hade bestämt mig men det hade jag nog. I 18 år insåg jag inte ens att jag var sjuk men det var ändå nog med mörkret.
Och sättet som funkade för mig var att utmana mig hela tiden. Med maten genom att äta 6 ggr per dag. (Tror på att man måste äta sig ut ur en ÄS.) Jar har ätit förbjuden mat och hetsmat. Och bara ätit en portion. Har ätit ute många gånger för att äta i sällskap av andra. Och äta sötsaker i normalmängd.
Och i och med att maten funkade fick kroppen det den behövde och alla känslor vällde fram. Alla känslor som jag har gömt genom alla år. Och jag grät och jag kände. Utmanade mig genom att berätta för folk hur jag kände. Saker som jag aldrig vågat säga.
Och har utmanat mig med att ta plats. Att inte gömma mig längst in i hörnen. Har övat genom att bla stått rakryggad i tunnelbanan.
Och att både ta plats och visa känslor hänger även ihop med att jag har börjat våga prioritera mig själv. Att våga säga nej. Att våga säga "jag vill göra detta eller jag vill inte göra detta".

Jag försöka skriva mer en annan dag om hur jag gjort men det är fortfarande omtumlande för mig. Det är så stort. Den som inte har/haft en ÄS kan nog aldrig inse hur stort. För det syns ju inte utanpå. Jo, det syns att jag är gladare. Men att det det kompakta mörker jag hart inuti så länge är borta syns inte. Men jag känner det...